Dags att kickstarta året med ett första sampletema, och då med fokus på Bunnahabhain! Jag har passat på att korka upp ett antal små bunnaflaskor och prova innehållet först, samt googla på buteljeringarna i efterhand.
Först ut från detta mångfacetterade Islay-destilleri är en ”The Cooper’s Choice”-buteljering vid namn ”Sweet & Smokey” där whiskyn först lagrats på amerikansk ek och sedan fått en finish under på sauternesvinfat. Samplet har jag fått på via Symposion. Det handlar om en single cask-utgåva där fatet har haft nummer 4392. Alkoholhalten ligger på 57% och whiskyn är varken färgad eller kylfiltrerad. 799 riksdaler går en flaska loss på och artikelnummer hos systemet är 40682-01. Whiskyn lanseras den 30/1 här i Sverige.
Doft: Klassisk Islay-torv, men av det lättare slaget med en del lime och brungräddat knäckebröd. Vet inte hur gammalt detta är då det inte stod på etiketten, men det känns spontant som någonstans mellan 7 och 11 år, då den känns livlig men också lite skör eller flyktig på doften. Efter en stund i glaset kommer ett härligt stråk av sötsyrlig rabarberpaj fram. Spontant tänker jag ”sommarrökare”, då detta är en typ av rökig whisky jag dras åt på sommarhalvåret (eller, halvår och halvår här uppe norden, haha…) istället för tunga, kryddiga sherry-, rödvins- eller portvinsrökare jag gärna njuter av när det är kallt och ruggigt. Nu tittar lite honungsmelon fram med, så denna whisky som inledde så rökigt blir faktiskt bara fruktigare på doften ju längre den får luftas. Med vatten blir doften fetare och får ton av både vaxduk, mazarin och bara en aningens stekfläsk.
Smak: Bombastisk och något obalanserad inledning med sur rök, surdegsbröd (levain) och massor av ettrig pepprighet mot eftersmaken, som sedan går över i ekigt vitt vin, kardemummabullar och syrligt äpple. Första sippen känns just syrlig, och lite väl sådan, faktiskt. Efter ha smakat en andra gång hittar jag en oljighet jag gillar som ger lite tyngd åt whiskyn och en askig ton i eftersmaken jag är lite mindre förtjust i, men jag tror att denna wirre behöver vatten. Med några droppar vatten i glaset blir whiskyn mindre pepprig (tack för det), mer kryddig (kummin, mer kardemumma) och får en lätt sträv känsla i eftersmaken med en slags bränd ton. Syrligheten har också tonats ner, och det är bra. Jag saknar en del av fruktigheten och sötman i doften och gör något jag inte brukar göra – jag vattnar den en andra gång. Nu kommer kommer lite sötma fram, äntligen! Men inte från frukt utan snarare honung, och sedan lite söt tobak (piptobak kanske?). Definitivt bättre.
Tankar: Detta var för mig en bråkstake till whisky, som lovade en sak men levererande en annan. Det är stora, kaxiga smaker som döljer sig i flaskan och utan vatten är det för aggressivt och spretigt. Med en rejäl skvätt vatten (i mitt fall två mindre) blir det betydligt bättre med fler smaknyanser och färre snedtoner. Sin ovanliga fatfinish till trots känns detta som en rätt klassisk rökstökare från Islay (fast med lite extra muskler), och kul att den visade upp såpass olika personligheter beroende på hur den luftades och vattnades. Jag hade inledningsvis problem att komma förbi syrlighet, pepprigheten och asktonen men med två omgångar vatten blev det en högst njutbar whiskystund till sist.
