Bunnahabhain är ett skotskt destilleri som ligger på ön Islay, och det något komplicerade namnet betyder någonting i stil med “flodmynning”. Ön är främst känd för sin rökiga whisky (och sitt rika fågelliv) och då Bunnahabhain främst är känt för sin icke-rökiga whisky har de även valt att ägna en mindre del av sin destillering åt rökig newmake, som då fått namnet Moine (som för övrigt, om min info stämmer, är gaeliska för torv). Mòine uttalas av folket på plats för övrigt som ”månje”, inte ”måjn” som jag hela tiden gått runt och sagt. Jaja, som utomrikiska får jag lov att säga lite fel ibland, hehe.

Allmänt:  Detta är en icke-kylfiltrerad, icke-färgad åttaåring som legat på ett enda firstfill olorosofat. Exakt ppm-halt på just denna buteljering vet jag inte men har för mig att Bunnhabhains Mòine (deras rökiga destillat) brukar hålla ungefär 35-40 ppm. Flaskan är fylld av en Sarah Ferguson, om ni blir lyckligare av att veta det, och alkoholhalten ligger på 60,9%. Det handlar alltså om fatstyrka, och fatet har haft nummer 3660. Just denna buteljering köpte jag på destilleriet och där kostade den £30 för 20 cl.

Färg: Mörkröd bärnsten

Doft: Salmiak, saltlakrits (salta fiskar!), kola och rejäl torvrök. Rök och frukt ihop, med rökta russin och torkade plommon. Doften är ung, uppkäftig med läder, som nya skor – läderskor med gummisula direkt från affären! Sedan lite rosépeppar, ännu mer gummi och lite stickig spritighet när man sticker ner näsan för långt. Något sött och bakomliggande – svartvinbärslikör? Doften blir bara sötare ju längre den får luftas. Med vatten sitter jag dock först och undra vart röken tog vägen?? Doften är mer “sherrybombig” än innan, och hela doftbilden lugnar sig avsevärt. Sötsyrliga frukter med apelsin och klarbärsmarmelad. Torvröken finns kvar men nu i bakgrunden och är mer torv än rök, egentligen. Sammanfattningsvis – vilken härlig doft!!

Smak: Total smakexplosion!! Först sött med massor av torkade frukter, sedan efter någon sekund ändrar den skepnad direkt med en käftsmäll av torvrök och havssalt! Här tar vi inga fångar, inte! Kanske inte världens bredaste mellanregister än så länge, får se hur den tar sig med lite vatten. Med vatten handlar det fortfarande väldigt mycket om torvrök med sherrytoner, men smaken är mer balanserad nu och noter som valnötter, färska körsbär och typ rökt banan (kan man ens röka banan??) får komma fram på ett annat sätt. Smaken vinner helt klart på att vattnas.

Avslut: Ek, kaffe, lite sälta, en del salmiak med framför allt tobak. Typ cigarrök och tobak. Med vatten förlängs den redan ganska långa eftersmaken, och sältan kommer fram mot slutet ännu mer tillsammans med en rökt slags köttighet – lite ölkorv? Landjäger? Och så en skvätt gummi med lite svartvinbärsgelé mot slutet…

Alltså, detta är helt klart en ganska schizofren whisky med extremt stor personlighet. Jag tycker att detta är fantastiskt bra, gott och skoj i största allmänhet men det är inget för den som är ute efter något finstämt och balanserat. För mig är detta dock ett toppenexempel på att myterna A) bra whisky måste vara gammal och att B) det aldrig kan bli för mycket av det goda. I alla fall inte när det gäller denna vrålkaxiga buteljering.