Ni som är nya på det här med whisky undrar säkert vad allt jäkla snack kring fattyper handlar om. Medan den ena vännen blir alldeles agiterad över ett visst destilleris undermåliga refill bourbon casks kanske partnern blir totalt lyrisk över ett whisky lagrad på handvaggade Pedro Ximénez som välsignats av en hund med tre svansar. Whatever, tänker du. Jag är benägen att hålla med dig, men det går inte att förneka att fat spelar roll när det gäller whisky. På grund av detta obestridliga faktum tänkte jag därför gå igenom grunderna när det gäller fatlagring:
Faten består av ek. Så är det. Det finns ett antal anledningar till detta. Först och främst finns det lagstiftning i vissa länder som säger att whisky ska lagras på ekfat för att få kallas för whisky. Undantag finns, som exempelvis den kanadensiska whiskyn Collingwood (40%) där man experimenterat med lönnträ när det gäller slutlagringen. Andra anledningar till varför ek är det vanligast förekommande träslaget när det gäller fat är för att det reagerar väl tillsammans med vätska, är tåligt och enkelt att få tag på i både Nordamerika och Europa. Dessutom ger dessa fat fina smaknyanser till spriten, oavsett om de tidigare lagrat annan alkohol eller är nya. När det gäller hur faten använts tidigare brukar man prata om first fill, second fill eller refill (casks). Är det första gången fatet används för att lagra maltwhisky (tekniskt sett nysprit, se inlägg nr1) kallar man det för “first fill”. Har fatet tidigare innehållit sherry eller bourbon och sedan en omgång maltwhisky kallar man det second fill och efter det blir det “refill”. Oftast brukas faten bara återanvändas med tre omgångar whisky (möjligtvis med fyra), sedan går de till fathimlen eller blir till dekorationer i form av exempelvis trädgårdsmöbler eller liknande.
När det gäller sherry vs. bourbon handlar det i grund och botten om smak och tycke, vilken “stil” destilleriet satsar på och till viss del även vilken fattyp som tar fram flest önskvärda smaknoter hos spriten. För din del gäller dock att du personligen kanske tycker mer om den ena sortens lagring än den andra, eller – som jag – både och. Så vilka smaker ger dessa två fattyper whiskyn då?
Bourbonfat är alltså ekfat som tidigare använts för att lagra bourbon. Grovt sett brukar man säga att bourbonfat ger whiskyn toner av vanilj, nötter, kokos, honung, kola och kryddor. Du kanske inte hittar alla dessa smaknoter i alla bourbonlagrade whiskies du smakar – det är olika från whisky till whisky och lagring till lagring – men vet du att du är svag för dessa smaker är det ett bra ställe att börja när du vill lära dig mer om whisky.
Sherryfat är dyrare än bourbonfat, dels för att det dricks mindre sherry idag än tidigare, dels för att efterfrågan på de sherryfat som finns är stor och dels för att dessa fat oftast är mindre i storlek vilket gör att man inte kan lagra lika stor volym nysprit per fat jämfört med exempelvis bourbonfat. Oftast ger sherryfaten whiskyn smaker i stil med russin, torkad frukt, tunga kryddor (tänk julkryddor) och – såklart – sherry.
Hög efterfrågan i kombination på mindre tillgång på sherryfat tillsammans med whiskyns ökade popularietet världen över har gjort att många destillerier väljer att antingen experimentera eller till och med profilera sig med hjälp av andra fattyper än sherry och bourbon. Detta är något jag tycker är otroligt spännande eftersom det kan ge även den mest inbitne whiskydrickaren nya erfarenheter och upplevelser, rent smakmässigt. Exempel på sådana fattyper är bland annat rom eller olika slags vinfat som Sauternes, portvin, Chardonnay, Madeira, Zinfandel och Cabernet Sauvignon. Om du tycker att detta är en djungel men har provat sherry- och bourbonlagdrad whisky kan du börja med det du vet att du tycker om. Brukar du gilla honungs- och vaniljtonerna från bourbonlagrad whisky kanske det är läge att vidga vyerna med Sauternes-, Chardonnay- eller Madeira-lagrad whisky, som exempelvis Penderyn Aur Cymru. Föredrar du däremot så kallade “sherrybomber” kanske portvins- och olika rödvinslagrade whiskys i stil med Glenmorangie Quinta Ruban är något för dej. Om du däremot tycker om söta smaker i stil med råsocker, massor av frukt och vanilj kanske en romlagrad whisky som Balvienie 14 Caribbean Cask är att föredra. Dessa whiskies är alla utan rökighet men det finns numera många olika rökiga varianter som är lagrade eller slutlagrade på liknande fattyper. Lyssna med andra ord inte så mycket på vad folk omkring dig säger smakar bäst – numera finns det så många olika slags fattyper, slutlagringar och “finishes” att du kan hitta din egen smak och stil när det gäller whisky, det gäller bara att prova sig fram och våga testa nya saker!
Olika fat och fattyper hos Pulteney Destillery.
