En av de absolut värsta whiskies jag vet är Johnnie Walker Red Label, så när jag för en sekund vilade ögonen på en liten flaska av den svarta utgåvan, tänkte jag mest bara ”usch!”. Sedan slog det mej – varför inte testa? Vad är det värsta som kan hända? Antingen får jag mina fördomar bekräftade och tvingas prova en whisky jag inte är så förtjust i (värre saker har hänt) eller så får jag mig en välbehövlig knäpp på näsan för min enfald. Either way, win win, liksom.
Så lite allmänt om Diageo-ägda Johnnie Walker! Whiskyn tillverkas (blandas och buteljeras, gissar jag) i Kilmarnock. Många miljoner flaskor säljs varje år vilket gör Johnnie Walker en av de mest – om inte den mest – sålda skotska whiskyn i världen. När min man och jag åkte runt på whiskyresa i Speyside besökte vi Cardhu Distillery. Där märker man tydligt kopplingen till Diageo, och man berättar stolt för besökarna att en stor del av singelmaltproduktionen går till olika JW-blends. Man har till och med gjort om en av de äldre delarna av destilleriet till ett Johnnie Walker tasting room, där vi fick prova ett antal olika Cardhu-buteljeringar.
Johnnie Walker Black Label 12yo, 40%
Allmänt: Detta är en blended scotch whisky, alltså en blandning av olika skotska singelmaltare och grainwhisky. Den är kylfiltrerad och nervattnad till 40%, den lägsta tillåtna alkoholmängden för att whisky ska få kallas whisky.
Färg: mörkt gyllene (med klassiska orangea toner från E150…)
Doft: Oväntat djup, faktiskt, med pigga och fruktiga inslag – hej då fördomar, detta doftar faktiskt riktigt inbjudande! Lager av kola, äpplen och nötter kommer fram och allt lindas in i en känsla av apelsinsaft. Ni vet, sådan man fick på kalas och i skolan och som köptes på dunk på ICA. Att doften är söt är det alltså inget snack om, och självklart hittar jag vanilj med, men här finns också en svag, svag puff rök med i bakgrunden och sedan en ganska märklig känsla av tuschpenna tillsammans med halm.
Smak: Om doften lovade mycket levererar smaken desto mindre. Missförstå mig rätt, det är inte dåligt men med sina låga 40% upplever jag den som ganska ospännande, liksom. Det känns nästan som när man bara precis övervattnat whiskyn, fast inte riktigt så vattnigt och fortfarande med viss komplexitet – tack och lov. Det hade nog hjälpt om denna whisky buteljeras vid åtminstone 43% (men helst minst 46%) för att ge den mer bett. ”Panda sötlakrits” hoppas fram ur smakminnet, och jag gissar att det beror på mängden grain i blandningen, även om det är en ganska okvalificierad gissning. Maltig sötma – check, ektoner – check. Sedan, kryddor och vitpeppar – kul! Röken som tidigare kunde anas i doften är nu kännbar i smaken.
Avslut: Eftersmaken är lite väl beskedlig med en kolaton som ligger kvar. Här finns även citrus men även om eftersmaken finns kvar ett tag är den ganska tunn och okomplicerad. Röken då? Nja, oerhört subtil och i ärlighetens namn knappt märkbar.
Om jag ska sammanfatta intrycken här, är Black Label 12yo härligt frisk i gommen med söta frukt-och kryddtoner med inslag av rökpuffar. Allt som allt är detta en habil brukswhisky som inte behöver skämmas för sig (särskilt med tanke på att du kan knipa en flaska i Puttgarden för dryga 240:-) men som hade vuxit av en högre alkoholhalt. Synd bara att den inte tar mer plats.
1 pingback