Fujikai 10yo – En märklig upplevelse

Allt är inte guld som glimmar. Detta blev jag en smula brutalt medveten om under Växjö Öl- och Whiskymässa för ett tag sedan. Såhär är det: jag älskar whisky. Majoriteten av de olika whisky(e)ysorter jag provar hamnar under kategorierna “njutbar”, “mumsfilibabba”, “helt okej”, “kanonkul”, “spännande” och en rad liknande epitet. Få hamnar i kategorin “tvi vale”, men det kan numera Fujikai 10yo stoltsera med. Jag vill på förhand varna alla Fujikai-lovers som läser detta att ni har all rätt att älska denna dryck, och att det är tur och trevligt att vi alla tycker olika. För denna tioåriga busgrogg kommer nog att dela folk i två läger. Jag, vilket ni nog kan ana, tillhör läger “menar ni allvar, Monde Shuzo??”. Häng med!

Fujikai Single Malt 10yo, 43%

Allmänt: Detta är en japansk singelmaltare från destilleriet Monde Shuzo som är beläget i ett bergigt område väster om Tokyo. Området är relativt känt för tillverkning av diverse drycker samt mineralvatten, där det sistnämnda kan vara värt att notera. Whiskyn släpps på Systembolaget den 2 november (598:-/50 cl, nr 85833-02) och den trevliga personalen i Clydesdales monter visste snudd på nada om whiskyn. När jag synade etiketten på baksidan av flaskan stod all text på japanska och då mina kunskaper i japansk lingvistik är något bristfällig kunde jag bara utläsa att alkoholstyrka ligger på 43%. Jag misstänker någon grad av kylfiltrering, och för första gången någonsin är jag lite tacksam för det. Vi går vidare.

Färg: Ljus bärnsten

Doft: Det är här det börjar gå fel. Doften är varken inbjudande eller god. Det första som slår mig är grönsakssoppa, sedan örter, mer rotfrukt och så lite gummi på det. Efter ett tag doftar den kokt pasta (!!) så det står härliga till, och doften är definitivt vad britterna kallar “savoury”. Fast på ett obehagligt sätt. Det finns vissa ljuspunkter dock, som örtigheten i form av mejram och libbsticka. Japp, det var nog det.

Smak: Whiskyn är oerhört svår och matig i smaken, med stråk av stickande, oljig målarfärg samt en hel del tjära. Jag hittar även en del torv fast utan rök, tillsammans med ek, örter och kryddat matbröd. Trots alla dessa “naturliga” och “stora” smaknoter är intrycket mycket syntetiskt och tunt, på något märkligt vis. Är det verkligen whisky jag dricker?

Avslut: Eftersmaken är tunn, precis som kroppen, märklig, svårdefinerbar och kort (tack och lov). Lite rök hänger kvar, trots att jag inte upplever whiskyn i sig som särskilt rökig.

Omdöme: Föga förvånande tycker jag inte om denna wirre. Inte ens lite. Med lite välvilja kan jag kanske på en bra dag klassa den som “intressant”, men det är knappt ens det. Den smakar faktiskt för illa. Dock kan den absolut få ett tröstpris som “lärorik”, för jag har lärt mig en del av att ha smakat den. Den är väldigt egen och otroligt “syntetiskt matig”, vilket jag aldrig tidigare upplevt i denna grad innan gällande whisky. Detta tycker jag är lite oväntat, med tanke på att det geografiska området är känt för rent och gott vatten. Det väcker också några frågor: Vad har destilleriet gjort med drycken för att den ska smaka såhär? Hur har man lagrat den egentligen? Är destilleriet verkligen nöjda med detta som etn introduktionsbuteljering på en ny marknad? Hur vill man egentligen nischa sej, rent smakprofilsmässigt?

Jag ångrar absolut inte att jag provade den eftersom den definitivt har breddat mitt smaknotsbibliotek och min referensram, så om ni får chansen tycker jag faktiskt att ni ska göra det med. Vem vet, ni kanske gillar den? Att köpa en hel flaska dock – det rekommenderar jag inte någon att göra.