Hur många av er har utforskat Österrike som whiskynation? Nja, kanske inte alla, va? Jag har sedan jag var liten varje vinter besökt Österrike tillsammans med familjen för en veckas schnitzelfrosseri och skidåkning, men det har aldrig slagit mig att åka dit för att upptäcka vad landet har att erbjuda på maltfronten. Det har jag inte gjort nu heller, men däremot har jag snott två samples från mina ömma föräldrar för att kunna göra en ytterst expertmässig och objektiv jämförelse. May the odds be ever in your favour…

I glas nummer 1 har jag följande:

Reisetbauer single malt whisky 7yo, 43%

Allmänt: Destilleriet ligger i Axberg i delstaten Oberösterreich, där ägarna först och främst tillverkar landets typiska fruktbrännvin Obstler eller Obstbrand, men där man 1995 kom på att det där med whisky kunde vara kul att ge sig i kast med. Denna singelmalt lagras normalt sett i sju år, precis som den jag har i glaset, men det som är speciellt med just detta destilleri är att man efter destillering lagrar råspriten på olika typer av österrikiska vitvinsfat som innehållit exempelvis Chardonnay och Trockenbeerenauslese (säg det tio gånger snabbt på fyllan!). Den sistnämnda vinsorten är ett vitt dessertvin som gjorts på druvor som nästan hunnit torka innan de skördats vilket ger ett mycket kvalitativt och extra sött vin. På hemsidan står det en del om var faten kommer ifrån, vilket är ett plus. Whiskyn finns som 7-årig buteljering på 43%, 12-årig med 48% eller på fatstyrka, där den förstnämnda varianten genomgått någon form av kylfiltrering.

Färg: Gyllengul. Oklart om det förekommer färgmedel, men om whiskyn är färgad är det inte överdrivet mycket i alla fall.

Doft: Märklig, vinös, koncentrerad flädersaft. Här finns något fränt och träigt med som gör att jag inte riktigt vill stoppa snoken i glaset alltför lång stund. Å andra sidan är doften så udda att jag måste dofta igen. Och igen. Och igen. Det doftar definitivt inte whisky, i alla fall inte som någon whisky jag någonsin doftat förut. Och det doftar faktiskt lite som den besk som min barndomsväns pappa kryddar till extra hemma i köket. Enligt många hallänningar och äldre skåningar kan detta ses som något mycket positivt, men trots att jag gärna tar en besk till julbordet är det ingen doft jag uppskattar hos en whisky. Nåväl, jag ska inte döma ut den på förhand. Udda kan definitivt vara bra… Fy fan, luktade igen och nej, i detta fallet är det inte bra. Jag hoppas mer på smaken, men är innerst inne lite rädd.

Smak: Den markanta flädern finns även i den relativt mustiga smaken, tillsammans med en tydlig beska, ektoner och brännvinskryddor som exempelvis kummin. Här finns också en sötare ton som påminner om klassiska vingummin och efter ett tag kommer naturtoner som gräs och viss jordighet.

Avslut: Eftersmaken är ganska kort och överlag lite besk med en mildare fläderkänsla och vanilj, samt en touch av kryddbrännvin. Det är kul att flädern hängt med hela vägen, och det ger ett lite somrigt intryck. I övrigt avslutas whiskyn på ett tämligen blygt sätt.

Omdöme: Okej, jag ska vara ärlig – jag tycker inte att detta är gott. Inte ens lite. Den är inte lika motsträvlig som själva doften men det är ingen whisky jag njuter av medan jag dricker. Däremot finns det klara poänger med att dricka och analysera den eftersom den utmanar både mina fördomar och mina smaklökar. Jag tycker att det är kaxigt och kul att Reisetbauer inte försökt härma traditionell skotsk whisky utan gör sin egen grej med inhemska fat. Dock undrar jag om något gått snett under produktionen då jag normalt sett gillar dessertvinslagrad whisky, som exempelvis Sauternes-finish. Ska den verkligen smaka såhär? Är de nöjda med denna produkt? Behöver den inte lite mer kärlek och tillsyn? Trots att detta inte var en alltigenom trevlig upplevelse hade det varit kul att testa de andra två buteljeringarna för att kunna skapa mig en helhetsbild av destilleriets smakprofil. Dessutom känner jag också att jag skulle vilja köpa en flaska för att kunna bjuda whiskyintresserade vänner på. Med lite tur kanske någon vill smaka den mer än en gång.

Reisetbauer 7yo

I glas nummer 2 har jag följande:

Pfanner single malt aus Vorarlberg (NAS, typ…), 43%

Allmänt: Etiketten på flaskan är ganska hemlig. Det står klart och tydligt att whiskyn är destillerad någon gång under 2010 men inte när det är buteljerad. Eftersom jag de facto vet att flaskan är införskaffad i februari 2014 skulle jag dock tippa på att whiskyn är strax över myndig ålder, det vill säga förmodligen cirka tre år gammal men absolut max fyra. Destilleriet heter Pfanner Privatdestillerie och de tillverkar lite olika sorters starksprit. Eftersom den är 43% är den med stor sannolikhet kylfilterad i någon grad.

Färg: Mörkt gyllengul, möjligtvis färgad med sockerkulör men det framgår inte av flaskan.

Doft: Doften är ung (föga förvånande) och aningens frän, men här finns lite smörkola tillsammans med en tydlig ton av äpplen. Apelsin och en svag känsla av mörk choklad smyger sig in efter ett tag, vilket känns trevlig. Det är ingen imponerande eller särskilt komplex doft men den är inte heller oäven.

Smak: Pepprig och söt på en och samma gång, oväntat med tanke på att doften var mer frisk är söt och inte hade ett uns av peppar i sig. Här finns honung men också mer av den där apelsinchokladkänslan som doften utlovade. Äpplena lyser med sin frånvaro och har bytts ut mot päron. Ingen komplex smak men inte oangenäm på något vis.

Avslut: Kort, inget snack om saken, men ektoner och en försynt sötma stannar kvar ett tag i alla fall. Äpplena kommer tillbaka men är inte lika skarpa i smaken som i doften, och det som finns kvar i gommen längst är lite vanilj. That´s it.

Omdöme: Denna whisky gav för min del ingen wow-känsla, och även om det är roligt med en österrikanske är det inget att lägga en massa pengar på enligt mig. Trots detta är den allmänt sett god på ett enkelt sätt och funkar helt okej som en vardagsvirre eller något man bjuder vännerna på när man är ute efter ren whiskysmak i glaset. En fråga vill jag dock ställa – varför kylfiltrera detta och varför lagra den så kort tid? Den hade kunnat bli ganska trevlig med fler år på fat, faktiskt. Här finns potential till en riktigt god vardagswhisky om man hade tagit hand om råvaran bättre, med fler år på bättre fat och utan kylfiltrering. Om råvaran är tillräckligt kvalitativ eller inte vågar jag inte uttala mig om, men förhoppningsvis vill företaget satsa lite mer på sin whisky inför framtiden och ser över hur man kan höja kvalitén på drycken ännu mer.

Pfanner single malt

Så sammanfattningsvis då, vilken Österrikare vann mitt hjärta? Rent krasst är väl rätt svar “ingen”, och trots att jag tyckte att Pfannern var godare än Reisetbauern har jag nog mer respekt för den sistnämnda. Jag må tycka ganska illa om deras sjuåring men jag gillar deras “vi-gör-vår-grej”-attityd. Skulle jag välja en av dem att ha i skåpet hemma skulle det bli Reisetbauern eftersom den har mycket mer karaktär och är tämligen unik smakmässigt, men skulle jag välja en att dricka för nöjes skulle skulle det utan tvekan bli Pfannern, eftersom den helt enkelt är godare.