Tja, vad ska jag säga. Caol Ila var min första whiskykärlek för sisådär tio-elva år sedan och det var med hög förväntan samt mycket längtan jag sett fram emot att sätta tänderna i en äldre utgåva. Jag hade sparat detta sample ett bra tag, med motiveringen att det skulle drickas vid “ett riktigt bra tillfälle”. Men, som vi alla vet, är detta antingen självbedrägeri eller skitsnack för under den tid jag haft det har ungefär tjugo speciella tillfällen kommit och gått, men flaskan har fortsatt vara intakt. Så en vanlig, sleten vardagskväll fick vara speciell nog och flaskan sprättades. Det är ju egentligen alltid lite vanskligt att gå in med förväntningar när det gäller att prova en whisky. Det finns ju ganska många exempel på hypade släpp för mången krona där man andaktsfullt tagit på sig ceremonirocken samt slipat offerkniven lite extra innan folierycket, bara för att upptäcka att whiskyn inte hade magiska egenskaper eller var lilaglittrande när det hälldes upp. Hela grejen med att prova detta sample var ju att veta (och njuta av) det jag hade i glaset, men jag kan inte hjälpa den gnagande känslan av att jag kanske borde ha druckit whiskyn blint. Äsch, skit samma – det är ju rätt gött att veta att man sitter med en jämngammal Caol Ila i näven!

Caol Ila 30 yo Single Cask, Wilson & Morgan Barrel Selection, 57,7 %

Allmänt: Detta är en single cask-utgåva från destilleriet med fatnummer 5258. Whiskyn har destillerats 1983 samt buteljerats 2013 av Wilson & Morgan och har en alkoholstyrka på 57,7%, vilket är ganska rejält för att vara trettioårig wirre. Det framgår inte av hemsidan exakt vilken fattyp men gissningsvis något i stil med en bourbon barrel med tanke på antal flaskor man fick ut av fatet (240 tycken), färg, samt att destillerier/buteljerare väldigt gärna skriver ut om single cask-utgåvor är lagrade på ett sherryfat eftersom sherrybombsälskarna spetsar öronen lite extra då. Ett sista konstaterande: Whiskyn är varken färgad eller kylfiltrerad.

Färg: Bärnsten

Doft: Den första känslan är att det finns en slags metallisk ton i bakgrunden. Strax kommer apelsinjuice fram tillsammans med lite saffran som hastigt flyger förbi men sedan försvinner. Sedan dyker torvrök och en skiva vörtbröd inseglandes från vänster tillsammans med ett gäng charkuterier. Doften är oerhört balanserad och kompakt, och egentligen mer fruktig än rökig med aprikoser och färska fikon, samt något som påminner om havrekakor. Efter en stund i glaset kommer saffranskänslan tillbaka – hurra! Med vatten blir doften mer dämpad och lite citron tittar fram som inte fanns där förut.

Smak: I smaken finns det faktiskt massor med rök och torv på ett mycket mer markant sätt än i doften, utan att whiskyn tappar i elegans. Vörtbrödet kommer tillbaka med bränt knäckebröd, den här tar inga fångar minsann! Om jag ska vara ärlig hade jag inte väntat mig en sådan käftsmäll med tanke på doftens elegans, och jag gillar överraskningsmomentet. Jag finner det sjukt svårt att separera den störtflod av intryck som slår emot tungan. Bland alla kraftiga smaknoter kommer ett härligt stråk av nougat fram, mums! Bränt trä finns här med. Med vatten blir whiskyn otroligt finstämd, ännu mer elegant, mindre käftsmäll och mer symfoni. En liten skvätt sälta, en hel del peppar, och en mer medicinal ton i rökigheten framstår helt plötsligt. Fruktigheten från doften lyser tyvärr med sin frånvaro, men det känns ändå som “en piss i Nissan” i sammanhanget. Lite persikomarmelad finns kvar och får sällskap av polkagris men här är det annars de stora, kompakta, klassiska Islay-smakerna som äger rummet.

Avslut: Whiskyn rundas av med charkplatta deluxe, lite svartpeppar, bröstkarameller, en behaglig rökton och lite rostat bröd. Eftersmaken är på det hela taget lång och härlig som bara får ny energi efter vattning och då med en liten skvätt salt precis på slutet.

Fy för bubblan vad smarrigt detta var! Och ja, jag är nog ganska partisk samt åldersförblindad men det här var förbannat gott helt enkelt. Inte en flaska jag kommer att ställa i skåpet, främst av monetära skäl, men härligt att ha provat i alla fall. En sak slog mig nu precis; en bra sak med att just jag inte har denna i skåpet här hemma är att jag nog skulle sätta den på en alldeles för hög piedestal, och därför aldrig öppna den. Till sist och syvende handlar det om en dryck, som är till för att drickas (hör och häpna!!), så till alla er som råkar ha en flaska liggandes hemma – drick vänner, drick!