Glen Garioch (uttalas typ ”Glen Geery” på den lokala dialekten Doric, för enkelhetens skull…) är ett östligt Highland-destilleri i Aberdeenshire som existerat sedan 1797, med en kort paus mellan 1995-1997 då destilleriet var tvunget att tillfälligt lägga ner verksamheten. Idag ägs de av Morrison Bowmore och när det gäller standardutgåvorna lagras majoriteten av whiskyn generellt sett på bourbonfat medan en mindre del får åldras på sherryfat. Själva destilleriet vägrar konsekvent numera att kylfiltrera sin wirre, oavsett vilken buteljering det handlar om, eftersom de menar att de vill ge ut sin whisky i sin ursprungliga form. Dock använder man gärna lite brunkräm till standardbuteljeringarna 1797 Founders Reserve och 12 Years, vilket jag tycker är synd då de bourbonfatslagrade small batch release:rna har en ljuvlig ljust gyllene ton utan några som helst spår av sockerkulör. Om du vill ta dej till destilleriet för ett besök tar det, med bil, antingen runt två timmar från Inverness eller tre och en halv timme från Edinburgh, och väl på plats kan du buteljera en egen flaska Glen Garioch direkt från fatet (om du råkar ha £80 över). Destilleriet erbjuder även både olika guidade rundturer och tastings, bland annat där du får smaka wirren tillsammans med ost (en smakkombination man inte ska underskatta, faktiskt).
För ett antal år sedan köpte jag på chans en flaska Glen Garioch 1797 Founders Reserve, utan att veta något vare sej destilleri eller buteljering. Jag fann denna NAS:ares blandning av frukt, rostat bröd, kryddor och honung riktigt trevlig och jag sedan dess köpt fler flaskor av andra varianter, och jag hittills inte haft anledning att bli besviken. Tolvåringen finns numera alltid i huset men en serie utgåvor jag är lite extra svar för är Glen Gariochs ”small batch”-buteljeringar. Detta kom vännen Magnus Hillman ihåg och såg till att jag fick grotta ner mig i några centiliter av deras small batch no 30 – enbart lagrad på Oloroso-fat!
Glen Garioch 1999 – 2013 no 30
Allmänt: Denna utgåva är som sagt lagras på Olorosofat i cirka 14 år och har buteljerats vid en styrka av 56,3%. Enligt uppgift skall endast 1000 flaskor ha släppts och whiskyn är varken färgad eller kylfiltrerad.
Färg: Karamell
Doft: Det första intrycket är definitivt ett ganska vinöst sådant, med en väldigt tydlig och söt sherryton. Detta följs av en rejäl dos valnötter och sirap, men här finns också något syrligt som smyger runt i kulisserna och som osökt får mig att tänka på rabarber. Sedan kommer fler söta toner med russin, kolasås och en dos farinsocker, så för den som gillar sötsaker finns det all anledning att dofta djupt i glaset. Fast å andra sidan, för du det dricker alkoholen till bland flimmerhåren men med en skvätt vatten försvinner den lilla spritighet som fanns från början och istället blir doften både sötare och nötigare.
Smak: Jupp, alkoholstyrkan märks definitivt även i smaken! Dock överskuggas den ganska snart av både sötma och kryddighet, vilket funkar fint och med lite vatten öppnar whiskyn upp sig ännu mer. Här finns en härlig blandning av både svartpeppar och muskot, och som rundas av med lite chillihetta i slutet. Efter en stund kommer härliga toner av mandel och körsbär (yes!) fram tillsammans med lite mörk choklad och hela desserten – förlåt, whiskyn – toppas med en touch av ekbitterhet innan smak övergår i eftersmak.
Avslut: Här var det bränt socker och nötter i kvadrat! Sedan får dessa smaker samsas lite tillsammans med en något torr känsla, lite romrussin och grillade marshmallows (lagom lämpligt till sommaren). En aningens sötlakrits tittar förbi, och överlag är eftersmaken ganska lång. Här finns också samma kryddiga sötma med kola, precis som i kroppen.
Tja, vad ska man säga? Visst är detta bra! Det är sött och kraftfullt, men om jag ska vara ärlig fanns det också något svårgreppbart med själva smaken. Visst smakar whiskyn mycket – och definitivt mumsigt – men på något vis saknar jag lite fyllighet i djupet som breddar smaken. Lite som högljudd, bra, musik utan en massa instrumentalt komp eller tillägg i bakgrunden. Låter flummigt, jag vet, men det är nog det bästa sättet jag kan beskriva det på. Skulle jag kunna köpa en flaska? Absolut! Blev jag besviken? Nix, inte egentligen, men jag tycker nog att Glen Gariochs femtonåriga travel retail-buteljering som nyss kommit ut (också sherrylagrad) är snäppet vassare. Förvisso inte lika söt som No 30 men något mustigare kropp. Eller så kanske den bara passade mig bättre, helt enkelt. Hade jag haft en flaska av varje i famnen hade jag dock mått som en kung. Jag menar, en grundlig och ytterst vetenskaplig jämförelse har ingen mått dåligt av…
