Tre fällor för whiskyklubbarna: 2. No True Scotsman

I förra inlägget funderade jag kring begreppet ”Gatekeeping”, och människans benägenhet att skapa inne/ute-regler för olika grupper och sammanhang. Det andra begreppet jag har klurat kring är släkt med det första men handlar istället om proklamerade, självutnämnda ”sanningar” som uttalas för att få folk att rätta in sig i ledet, där argumentationen hamnar på en betydligt personligare nivå. Istället för att hänvisa till creddiga ”fakta” för att framhäva sig själv, handlar nummer två istället om hur folk får höra att de själva eller personer de känner inte passar in när de inte följer andras oskrivna och högst personliga regler – som dessutom kan ändras efter behag. Detta beteende handlar ofta om att någon proklamerat en ”sanning” och sedan letar ”bevis” när ”sanningen” blir emotsagd. 

”No True Scotsman”, eller “Ingen Riktig Skotte” som det kallas på svenska, är enligt Urban Dictionary  ett slags informell felslut där man försöker skydda en generell idé från motexempel genom att ändra definitionen efter behag. Begreppets namn kommer ifrån följande exempel: 

Person A: ”Ingen skotte sockrar sin gröt.”

Person B: ”Men min farbror Angus är skotte och sockrar hans gröt.” 

Person A: ”Jo jo, men ingen RIKTIG skotte sockrar sin gröt.” 

Man utesluter alltså alla motexempel på olika sätt, liksom lite ad hoc, beroende på vilka motbevis som dyker upp. Huvudsaken är att den egna sanningen skyddas och kvarstår som det enda “rätta”. Här drar jag direkt till med ett, helt ärligt, jättevanligt exempel jag har stött på hos både vanliga whiskyälskare och branschfolk (!): 

“Kvinnor föredrar söt, sherrylagrad whisky framför rökig, bourbonfatslagrad sådan.”

“Fast jag började dricka whisky på grund av rökig, bourbonfatslagrad whisky.”

“Jo, men dina föräldrar drack ju whisky/du blev bjuden på just sådan whisky/ du är den första kvinna jag stött på som sagt det/ du är ett undantag OSV OSV OSV. Rent ALLMÄNT föredrar kvinnor söt, sherrylagrad whisky”. 

Det finns också liknande exempel på när män har talat om att de föredrar orökig whisky på 40-43% och fått höra att de minsann inte är några “riktiga karlar”. Ett annat exempel är när jag jobbat på whiskymässor och börjat prata med kvinnor som stått vid montern och väntat på sina makar, och då tydligt talat om för mig att de inte gillar whisky eftersom de fått höra att de inte gillar whisky. Av ren nyfikenhet har jag då frågat vad de har provat (nästan aaaaalltid Laphroaig eller Ardbeg men också whisky från något helt annat destilleri, ivrigt påhejad av maken hemma i soffan till toner som “Det här är kvalitet – gillar du inte detta gillar du inte whisky!”. Superpeppande. Verkligen. Jippie.) och då frågat om de har lust att prova något som är raka motsatsen – och att de gärna får tycka att det är skitäckligt. Då väcks ofta en nyfikenhet och inte sällan har jag fått höra dem utbrista att det de sedan fick smaka i montern minsann var något helt nytt och oväntat. Intressant nog har makarna inte alltid sett glada ut när de kommer till platsen för återträffen och får höra av deras respektive att de minsann ändå gillar whisky och ska börja köpa hem andra sorter med. Vissa blir visst aldrig nöjda, och tyvärr blir då frugans upptäckande av whisky ett slags motbevis av sanningen ”gillar du inte detta så gillar du inte whisky”. Vad blir motrepliken från den något buttra maken, undrar ni? Jag tror ni kan gissa det: ”Jaha, men det där kallar inte jag riktigt whisky muttermuttermutter”. Ja, ni fattar.

Här vill jag poängtera att jag har fått personer att upptäcka både ickerökig och dunderrökig whisky, bourbon- såväl som sherryfat, och att det inte handlar om PPM-halten. Det handlar om att locka den genuina nyfikenheten med prestigelös, ickemästrande service och att vara lyhörd för signaler från den som provar. Har du då bara en sorts whisky hemma och den dessutom kommer med en attityd som tydligt säger att du vet exakt hur allt ska vara om det ska räknas, då blir nog den som provar inte jättesugen på att prova mer, varje sig det är en granne, en partner eller en avkomma. Ingen tycker om att bli idiotförklarad, behandlad som ett barn eller få höra att man minsann inte gillar ”riktiga grejer”.  Och visst, jag fattar ju att man vill dela sin njutning och sitt intresse med den man älskar, men gör du det från en maktposition och dessutom lägger på ett visst mått av tvång till situationen underlättar det inte direkt. Även om vissa av mina vänner tycker om ett glas whisky försöker jag alltid att ha rom, sherry, vin och alkoholfria alternativ hemma när de kommer över, för de måste inte gilla whisky för min skull. Det gör ju jag själv, för min egen skull. 

Näst sist men inte näst minst, när någon som inte gillar whisky ber om att få prova något ur skåpet här hemma ber jag dem alltid att lukta på några olika flaskor (väääldigt olika) för att se om något luktar gott – utan att berätta vad som är i flaska. Efter det får de prova ett par, tre olika buteljeringar i den stilen och då är det helt okej om de tycker att det smakar skit. Eller om de vill prova mer. Eller om det är “wow”. Det viktigaste är att de tycker att det är roligt att upptäcka det som smakar skit/intressant/wow. Whisky måste få vara roligt, prestigelöst och mysigt istället för dömande eller pittmätande. Det jag hade önskat hade därför varit om klubbar (som exempelvis min egen klubb, något jag har nämnt för beslutsfattade person jag råkar dela genuppsättningar med) anordnade riktade “upptäckarprovningar” för grupper som är i minoritet bland medlemmarna. Varför inte rigga upp en rolig provning riktad mot någon lokal organisation för kvinnliga företagare, nyanlända eller HBTQI+-personer? Superkul ju! Bara tänk vilka spännande diskussioner man skulle kunna ha kring marknadsföring, normer och smaknoter! Man kan utöver detta också anordna blindprovningar med syfte att utmana folks förutfattade meningar för vad “riktig/ bra/ god/ kvalitativ prisvärd” whisky verkligen är, och jag vet flera klubbar som har satt som standard att jobba på det här viset med inställningen att man aldrig är färdiglärd eller vet allt. Med tanke på att vårt smaksinne ständigt förändras i takt med att vi åldras och uppleva nya smaker är detta, enligt mig, föredömligt, särskilt om man uttalat strukturerar provningar på detta vis för att motverka fördomar och fördomsfullt beteende.  

Framför allt gäller det att vara uppmärksam på exkluderande snack i sann ”No True Scotsman”-anda. Finns det någon i sällskapet som gärna smäller andra på fingrarna (utan att de frågat, såklart) och skrockande myser av att tala om vad en riktig whiskyälskare gillar och inte, se upp och säg ifrån. Personen i fråga har säkert haft olika ”sanningar” hen har deklarerat genom åren, beroende på vad som är statusgivande för tillfället, och hen har sannolikt inget av värde att ge dej i just den diskussionen. Och märker du istället att det är någon nykomling i gruppen som blir matad med sådant bräkande, kan du gärna tala om för hen att inte lyssna på dravlet och dra med dej personen för vidare mingel i någon annan, trevligare konstellation.

Så när riskerar man själv att hamna i “Ingen riktig skotte”-fällan? För min del har det oftast handlat om när jag lägger fram min uppfattning kring någonting och jag får olika motexempel. Oftast vill jag ju då per automatik då säga något i stil med “Ja, jo MEN…” och sedan hitta “bevis” för varför just dessa motexempel är undantagen som bekräftar regeln. Och visst, detta är absolut mänskligt men det är skillnad på att tillsammans fundera på saker fram- och tillbaka och att diktera om regler för sanningar du tycker ska gälla allt och alla. När du har svårt att säga “Jaha, då kanske jag behöver läsa på/ tänka om/ missat en del/ tänkt fel/ lyssna mer/ göra annorlunda” behöver du kanske rannsaka dig själv och varför dina “sanningar” är så viktiga att de måste vara alla andras sanningar med. Det är inte hela världen att ha fel, det har väl alla lite då och då. Mindre “Jesus” och mer “Jaha!”, helt enkelt!