Att vara whiskyintresserad är en sak, men om man är både whisky- och reseintresserad händer det att man i samtal med likasinnade gärna kommer in på det här med whiskyresor. Till följd av detta räknas gärna X antal destilleribesök upp, och det hela urartar i sinom tid till en slags gemytlig, inbördes tävlan i vem som besökt det vackraste/häftigaste/creddigaste/svårtåtkomligaste destilleriet. Man nämner pittoreska Strathisla, massiva Macallan, coola Ardbeg eller – trumfkortet, alla kategorier – Highland Park. Det är sällan, om ens aldrig, Loch Lomond läggs fram som förslag, trots att detta destilleri har väldigt mycket att ge en besökare. Ja, det är fult och opersonligt och industriellt och blablabla MEN för den som vill veta ungefär allt som går att veta om whiskytillverkning är detta destilleriet med stort D.
Resa och besöka
Så, om du väl bestämmer dig för att ta dig en tripp till Loch Lomond Distillery kan jag varmt rekommendera en buss- eller biltur (med annan förare pga eventuellt framtida alkoholintag) för från antingen Glasgow eller Edinburgh är naturen, och sedermera sjön med samma namn, otroligt vacker. Ljunghedar, kullar, dimma, sol och ungefär alla årstider på samma dag är bara några av sakerna man kan ha turen att uppleva. Ett annat bra tips är att kontakta destilleriet på förhand med en besöksförfrågan, för detta ställe är i första hand byggt för storskalig industriproduktion, och inte flashiga turistmiljöer. Däremot är man mer än varmt välkomnad på plats att samtliga i personal – men bör se till att hålla sig inom de gulmarkerade säkerhetslinjerna, akta sig för förbipasserande gaffeltruckar och ha på sig lämplig skyddsutrustning.
Då till nu
Som många andra destillerier har Loch Lomond förändrats en del sedan det byggdes 1814, till och med bytt plats vid sjön med samma namn. Idag vet man inte särskilt mycket om det gamla destilleriet och det är även osäkert när det lades ner innan återuppstod i dess nuvarande form. 1964 byggdes igen 1964 av the Littlemill Distilling Company och två år senare kickade produktionen igång. Arton år senare, 1984, stängdes destilleriet än en gång bara för att öppnas igen 1987 under nya ägare, Alexander Bulloch and the Glen Catrine Company. Ytterligare några år senare, 1993, började man destillera för grainwhisky och blev då det enda destilleriet i Skottland som producerade både malt- och grainwhisky. Loch Lomond är fortfarande i vissa avseenden ett unikt destilleri, då man med hjälp av tre olika uppsättningar pannor med olika form och syfte är självförsörjande till deras egna blended whisky, med både malt- och grainwhisky från en och samma plats, samt kan stoltsera med både egen singelmalt och singelgrain i sitt utbud. 2014 bytte the Loch Lomond Group med destillerierna Glen Scotia och Loch Lomond med tillhörande tunnbinderi, buteljeringsanläggning och diverse varumärken hand från familjen Bulloch till de de nya ägarna Exponent Private Equity, som efter fem år och en ungefärlig exportökning på 60 % av den totala försäljningen i juni i år sålde företaget vidare till Hillhouse Capital, en investmentfirma med högkvarter i Hong Kong.
Alla dessa whiskysorter, då?
Så, när man pratar om whisky från Loch Lomond kan man alltså i samma mening hänvisa till blended, singelmalt och singelgrain, och ja – det är inte konstigt om du vid något tillfälle råkat snurra ihop de olika buteljeringarna. För att hålla isär de olika stilarna på whiskyn har man gett dem olika namn, beroende på grad av rökighet och typ av sädesslag. Varumärkena Loch Lomond Single Malt, Loch Lomond Single Grain, Loch Lomond Signature Blended Scotch Whisky, Inchmoan och Inchmurrin ryms alltså under samma tak men erbjuder väldigt olika smakupplevelser. Hemligheten bakom detta ryms i de unika och olikformade destillationspannorna, För och främst har man klassiska “pot stills” för maltdestillering med cylindriska halsar, där man istället för den traditionella stilen med öppna halsar istället har monterat in skivor i halsen som ger större kopparkontakt med spritångorna. Detta gör att man kan effektivisera produktionen och producera sprit med en alkoholhalt upp till 90%, istället för de traditionella 70%, vilket enligt Loch Lomond ger ett annat smakspann i och med den annorlunda alkoholstyrkan och de smaker den bär med sig. Utöver dessa använder man sig även av pannor av typen “Lomond Still”, “Coffee Still”
och “Continuous still” för att tillverka olika destillat med olika karaktär som slutresultat. I själva destillerianläggningen har man även ett laboratorium där de olika destillaten hela tiden provas, jämfört och utvecklas beroden på vilket lutresultat man vill nå. Slutligen buteljeras allt vid Glen Catrine i Ayrshire. Totalt sett produceras i runda slängar 30 miljoner liter sprit per år i dessa pannor.
Unik produktionsprocess
En annan relativt unik sak med Loch Lomond är att destilleriet äger sitt eget tunnbinderi, då det idag endast finn fyra destilleriet totalt sett i hela Skottland som gör detta. The Loch Lomond Cooperage öppnades 1994 och håller idag fem erfarna tunnbindare sysselsatta, inklusive Andy Moor som jag fick en kort pratstund med. Efter 50 år branschen och 5 år vid Loch Lomond:s tunnbinderi tycker han fortfarande att sitt arbete är lika givande. – Tiden går fort. Man kommer hit och vips har åtta timmar gått! skrattar han. – När jag går hem för dagen har jag satt ihop runt tjugo fat och känner att jag har gjort något bra med dagen, förklarar han vidare. Och hans favoritwhisky, då? – Inchmurrin och Glen Douglas, svarar han blixtsnabbt med ett leende.
Utöver dessa fem tunnbindare har man också lärlingar på plats som varje dag får följa de färdigutbildade tunnbindare för att lära sig hantverket från grunden, med allt ifrån traditionella verktyg för hand till moderna maskiner och utbildningen tar runt fyra år. Tanken är att kunskap och kompetens ska ärvas från en generation till nästa, i bevarandesyfte. Under ett år innebär allt detta att över tjugotusen fat behöver repareras, monteras och kolas om innan de fylls med nytt destillat.
Mina tankar om Loch Lomond
Vad tycker jag om whisky från Loch Lomond, då? För det första är detta, enligt mig, ännu ett destilleri som bör läggas till på listan över “förbisedda destillerier”, eftersom det alltför sällan diskuteras i whiskysammanhang och forum. Det är liksom inte “creddigt” att älska Loch Lomond-whisky och det är sällan folk har loggan intatuerad eller visar upp en hel källarsamling med whisky från enbart detta destilleri. Ännu mer sällan hör jag folk skryta om att man minsann har besökt stället för trettonde gången i rad och är såååå tjenis med folket som jobbar där.
Jag upplever också att destilleriet ibland även avfärdas för lätt då man kanske har smakat en eller ett fåtal buteljeringar som man inte har gillat, och därför menar att allt från Loch Lomond är undermåligt. I vanliga fall hade jag ändå kunnat köpa detta resonemang. Jag menar, har man provat tre av fem standardbuteljeringar plus någon IB från eller och samma destilleri och verkligen inte gillat någon av dessa är det nog högst troligt att sådan whisky inte passar ens smakpreferenser. Här tycker jag dock att Loch Lomond är en smula annorlunda, då de genom sina olika slags pannor och spannmål som grund kan tillverka en rad vitt skilda uttryck som inte nödvändigtvis har något gemensamt förutom platsen där de skapades. Att säga att man inte gillar whisky från destilelriet Loch Lomond (alltså, inte bara buteljeringarna som heter “Loch Lomond”) är lite som att säga att man inte gillar Highland-whisky när man bara har provat whisky från Glenmorangie, liksom.
Det här med de vitt skilda uttrycken, som jag nyss nämnde, för dock med sig både fördelar och nackdelar. Fördelar är, enligt mig, att man kan tillverka många olika slags smakprofiler under ett och samma tak, och i mycket större utsträckning är ett standarddestilleri som gör orökig/rökig maltsprit med samma pannor. Det leder till att man förmodligen kan nå ut till en större kundgrupp och dessutom skapa sin egen “estate blend”, alltså en blended whisky med både malt- och graindestillat men där all sprit kommer från samma destilleri. Rätt unikt, faktiskt. En nackdel är att man på grund av detta måste vara supertydlig i marknadsföring gällande produktnamn och smakprofiler för att kunden ska kunna skilja alla dessa sorters whisky från varandra. Att exempelvis ha både “Inchmurrin” och “Inchmoan” i produktstallet är, enligt min mening, tokigt eftersom dessa två namn är alldeles för lika för gemene man – särskilt med tanke på att en av dessa är fruktig och orökig medan den andra är robust och jätterökig…
Jag har väl sammanlagt provat runt femton olika buteljeringar från destilleriet, och har funnit några som jag tyckte var riktigt bra, som Loch Lomond The Open Course Royal Portrush 19 yr – 50,3%, Loch Lomond 17yo Organic eller Inchmoan 1992 vintage 25 yo, men också några som jag tyckte var sådär som exempelvis Loch Lomond Original. För min del är Loch Lomond därför ett destilleri som ibland har släppt lite ojämna linor med både helt fantastisk och lite väl “funky” whisky, och på grund av det tillsammans med många olika sorters whisky med helt olika smakprofiler kan det vara svårt att få grepp om destilleriet som helhet.
Sen är det ju det här med själva destilleriet. Whiskyindustrin idag, i alla fall om man tittar på maltwhiskydelen, är beroende av att kunderna finner en slags känslomässig eller personlig anknytning till destilleriet. Att tusentals svenskar vallfärdar till Ardbeg på Islay är väl inte det som får ägarföretaget att gå runt, men att de sedan alltid köper hem Ardbeg-whisky från Systembolaget – oavsett hur mycket den kostar eller hur lite man som konsument får veta om innehållet i flaskan – och hyllar Ardbeg inför whiskynära och whiskykära stärker varumärket och genererar ökad försäljning. Allt detta påverkas naturligtvis i allra högsta grad av PR-knep av olika slag (och det gäller ALLA destillerier som marknadsför sin whisky som singelmalt), men i detta fall får nog Loch Lomond se sig omsprungna med hästlängder. Man har inget gulligt litet vattenhjul på framsidan, ingen cool strömvirvel, söt terrier, rustikt skepp eller snajdig ubåt att vifta med. Istället har man en rätt osexig grå byggnad, ett innovativt labb, ett eget tunnbinderi och ett rätt väl tilltagen experimentlusta, men ingen av dessa faktorer får folk att vilja gadda sig, direkt. Å andra sidan är det just detta som kittlar whiskynörden i mig vid ett besök, och jag hoppas verkligen att fler tar sig tiden och omaket att åka till destilleriet, för här finns hur mycket som helst att lära sig jämfört med en del andra mer tillrättalagda och turismorienterade likar.
Källor, vidare läsning och dryckestips!
https://www.systembolaget.se/sok-dryck/?searchquery=Loch%20Lomond
https://www.masterofmalt.com/search/#search=lomond&page=1&sort=_score&direction=desc
http://www.anglarnasandel.se/?p=1526&lang=sv
https://en.wikipedia.org/wiki/Loch_Lomond_distillery
https://www.whisky.com/whisky-database/distilleries/details/loch-lomond.html
