Ett lyckat misslyckande

Under hela juni månad har jag försökt mig på ”en dram om dagen”-grejen, alltså att prova och recensera en whisky per dag. Anledningen till varför jag ville försöka mig på detta (och ja, ”försöka” är ett medvetet ordval – kommer till det om en stund) är för att jag i det allmänna kaos som livet oftast är hade en rad skäl att göra detta. Jag ville prioritera bloggen mer. Prova mig ikapp ett gäng samples jag hade hemma. Bredda smakregistret ännu mer på kort tid. Om jag lyckades? Ja som svar angående föregående tre skäl, men nej gällande själva utmaningen. Jag har nog runt fyra-fem plumpar i protokollet från den här månaden. Såhär i efterhand är jag nog ändå rätt nöjd med att jag just misslyckades, och det finns två stora anledningar till detta baserat på just min högst individuella personlighet.

Jag är en känslomänniska, ända ut i fingerspetsarna. Jag tänker, känner, upplever och känner in väldigt många saker och intryck på en och samma gång. Att analysera en whisky är för mig något utmanande som kräver stort fokus, och att kunna göra det på beställning när jag är trött, arg, frustrerad, ledsen eller stressad är nästan omöjligt. Ja, jag kan känna smaker när jag mår sådär men alla intryck färgas av min sinnesstämning. Inte läge att prova en Ardbeg från 1974 då, med andra ord. Denna månad blev ett kvitto på detta faktum.

Den andra anledningen är också kopplad till känslor, men handlar mer om bruk än analys. I min familj och släkt finns det inte någon med alkoholrelaterade problem eller annan slags missbruksproblematik. Jag har däremot sett och upplevt hur andra i min bekantskapskrets, både under uppväxten och som vuxen, använt alkohol som ett medel för att döva olika slags ångest. Mina föräldrar pratade med mig som tonåring om anledningar till att dricka alkohol; att det ska vara gott, att man inte främst ska göra det för att bli full (även om jag definitivt har gjort det ändå…) och att det är ett komplement till mat i första hand (hörde jag någon säga ”shots”?). Oavsett alkoholmässigt rätt kassa beslut, främst under gymnasiet och stundentåren, bestämde jag mig sedemera som relativt ansvarstagande vuxen att inte dricka alkohol alls om jag i stunden styrdes av det jag för min egen del kallar för ”negativa” känslor (stress, ilska, ångest, trötthet osv). Detta är jag numera sedan rätt många år så pass van vid att jag inte drar mig för att tacka nej till en dram.

Under våren 2018 skiljde jag mig. Även om exmaken och jag är goda vänner och gärna umgås innebar det en väldigt stor känslomässig omställning innan jag hade landat i min nya tillvaro. Under 2018 fram till början av 2019 har jag i perioder knappt rört whisky, och i andra perioder har jag provat flera sorter samma vecka. Ärligt talat är jag rätt jäkla tacksam över att jag väljer att ta avstånd istället för att närma mig alkoholen när jag inte mår tiptop. Även om mitt liv är rätt fantastiskt nu, är det därför ändå väldigt skönt att veta att en sådan simpel sak som stress eller enorm trötthet (eller något kul, som en spontan spelkväll hos Syster Yster) får mig att hoppa över den där drammen, trots att det innebär en plump i protokollet. Efter den här månaden har jag faktiskt inte bara fått större smakregister och fler blogginlägg producerade än på länge, jag har fått större insikt om mig själv och hur jag fungerar. Jag vet dessutom att jag aldrig igen kommer att ge mig på ”whiskymånad” igen, det funkar helt enkelt inte för min personlighet. Att ta sig en dram är en av livets stora njutningar och jag hoppas verkligen att jag tar mig tid till det oftare än vad jag gjorde förra året, så att ta sig en ”whiskymånad” ser jag bara som något positivt. Att jag tar mig en whisky när jag mår kasst, det ser jag däremot bara som något negativt.