Allmänt: Detta är en buteljering från The Scotch Malt Whisky Society som släpptes under hösten, tillgänglig endast för den svenska marknaden. Det handlar om ett ensamt fat (singel cask) som lagrats i tio år innan det buteljerats vid 62%. Buteljeringen är en del av SMWS:s rökiga serie och släpptes den 12:e oktober. Utgåvan begränsad och med endast 234 flaskor tillgängliga. Whiskyn har spenderat sina tio år i ett refill bourbon hogshead-fat och är varken färgad eller kylfiltrerad. Och den mystiska SMWS-koden, då? Ja, den skvallrar om att whiskyn från början kommer från Islay-destilleriet Bunnahabhain.
Färg: mycket ljust halmgul
Doft: Brödigt och kryddigt med gurkmeja, pytteliten tandoori nästan och balanserad rök. Torkad ingefära, rökt korv. Här finns en lätt sälta i doften med, lite som saltat smör. Doften påminner mig så himla mycket om barndomens klassiska ”prickigkorvsmacka”! Med tid i glaset blir doften vaxigare och med en skvätt vatten kommer lite lime och mentol fram.
Smak: Ojojoj, en bra bit mer aggressiv än doften, det här! Min spontana tanke är att detta känns som en rivig Caol Ila. Riktigt rökigt med en del gummi, kummin och anis. Brödig maltighet, en del torv men trots dessastora, stökiga smaker känns whiskyn relativt ”ren” i smakprofilen. Efter en skvätt vatten blir whiskyn lugnare, sötare (florsocker) och mer balanserad. Lite fänkål anas.
Avslut: Eftersmaken inleds med en god portion brasrökblåsrör, som sedan övergår i bränt papper, tobak och charkuterier. Lite malt-humle-öl-känsla mot slutet, fast utan beska. Med vatten blir Eftersmaken lite bittrare med kaffe, bränt bröd och lite ölbeska. Röken sitter fortfarande i framsätet, dock.
Snacka om robust vintervärmare, detta! Nope, det är inte elegant eller sofistikerat men en typ av whisky jag är svag för när vädret är ruggigt. Dessutom höll den ihop på en fint och balanserat sätt med lite vatten, och visade upp en annan, lite finstämd sida då. Helt enkelt en riktigt gedigen, härlig Islay-rökare som jag gärna hade haft i skåpet här hemma.
