Först och främst ett stor tack till Sylvain Hartist som skickade samplet! Jag riktar även ett tackar tackar åt Johan Blom och Martin Ahlquist som föreslog att jag skulle recensera just detta sample. Detta är en buteljering av den oberoende buteljeraren Berry Brothers & Rudd, där man 2014 tog och buteljerade ett 25 år gammalt fat av det numera nedlagda skotska Lowland-destilleriet Littlemill.
Littlemill grundades redan 1772, även om destilleriet nämns enligt vissa källor redan några årtionden tidigare. I två omgångar lade man spritkokandet i malpåse, en gång på trettiotalet och en gång på åttiotalet, men 1992 lade man mer tillverkningen för gott. Fram till sjuttiotalet kokade man ute olika sorters whisky, rökiga Dumbuck, fylliga Dunglas och lätta Littlemill. Det är den sistnämnda jag ska ge mig an idag, och då en buteljering som rent årtalsmässigt borde ha kokats under den sista pausen i tillverkningen – Hur ser nu går ihop sig. Kanske kokade man en yttepytteskvätt för att inte glömma bort hur det nu var man gjorde? Förmodligen inte, men vad vet jag.
Littlemill 25 yo 1988 cask no 57
Allmänt: Whiskyn destillerades 1988, fyra år innan man lade ner produktionen på Littlemill, och buteljerades 2014. Fatet har nummer 57 men trots att jag grävt runt en del på nätet hittar jag inte ek- eller fartyg specificerat någonstans. Hojta till om ni vet! Whiskyn har en alkoholstyrka på 46% och är varken färgad eller kylfiltrerad.
Färg: Mörkt halmgul.
Doft: Äpplejuice, vax (vaxljus), lätt spritighet längst ner i glaset, fruktkarameller, rosépeppar, något “muggigt” bakom allt det fruktiga: gammalt tyg? Sommarstuga? Svårt. Lite polkagris. En hel del konserverade päron och en touch av krämig mandelmassa. Känns överlag ganska ungdomligt först, men visar på annat djup efter en stund. Doften verkade ganska insmickrande först med en hel del frukt och vax, men sedan kom andra, djupare och lite råare toner fram, som gammalt tyg, vilket gjorde doftbilden mer intressant. Med vatten blir doften sötare, sockrigare liksom, och en svag citruston hittar fram. En doft som gör mig nyfiken!
Smak: Oj, ganska mycket pepprigare och ilsknare än jag väntade mig! Och den lätt syrliga fruktighet som fanns i doften är mycket, mycket sötare nu. Frukten är nu mer kokt än tidigare och den där friska äppeljuicen har bytts ut mot ren fruktcocktail i sirap. Kroppen är rund och finstämd med tydlig ekton och bourbonfatkänsla, som övergår i kaffetoner mot slutet. Mandeltonen från doften finns fortfarande kvar. Efter att ha vattnat whiskyn blir smaken större, något mer aggressivare och det känns som om den öppnar upp mycket mer. Ektonerna dämpas något och lite färsk frukt hittar fram i form av persika och riktigt söta vindruvor. Det här är helt klart en whisky som vinner på lite vatten!
Avslut: Kaffet hänger med in i eftersmaken tillsammans med en slags örtig känsla – åt citronmelisshållet till. lite vanilj och bränt socker finns här med. Eftersmaken är meddellång, ganska lätt och inte jätteimponerande, utan det är hos själva den inledande smaken whiskyn har sin största behållning. Snacka om att eftersmaken vinner på ett par droppar vatten! Vilken skillnad! Längre, större, kaxigare eftersmak än tidigare med karamell, lite salvia, färska päron och en rejäl skvätt sötlakrits. Kanske kanske en känsla av sälta allra sist också, men det är jag inte riktigt säker på. I vilket fall som helst – mums!
Detta är ett typexempel på varför det kan vara bra att vattna whiskyn för att se om den utvecklas, för jäklar i min lilla låda vilken skillnad det blev här! Innan vattningen var jag, ärligt talat, inte jätteimponerad, och tyckte att doften lovade mer än smaken – och framför allt eftersmaken – kunde hålla, men det ändrades snabbt efter att jag tillsatt ett par droppar. Vilken komplex rackare! Det är lite synd att Lowland-whisky ibland förbises (jag har till och med fått höra den härligt okunniga kommentaren att whisky från detta område “kärringwhisky”… suck liksom!!) när den kan visa upp sådan här intressant karaktär och komplexitet.
