Allmänt: Denna Balblair-buteljering (1st release) destillerades 1983 och buteljerades 2014, vilket således gör whiskyn någonstans mellan trettio och trettioett år gammal. Under samtliga dessa år har den fått mogna på amerikanska ex-bourbonfat och just denna wirre ersatte buteljeringen anno 1975. Alkoholstyrkan ligger på 46% och den är varken kylfiltrerad eller färgad.

Färg: Mörkt gyllene

Doft: Gröna vindruvor, citron och sirap. Sedan kommer ek och ugnsbakade äpplen fram. Doften är djup och fyllig med banan, grädde och smörkola. Med värme kommer en komplex blommighet (liljekonvalj?) fram som inte fanns lika tydligt innan, och whiskyn blir ännu krämigare. Lite som vispad grädde med vaniljsocker i. Med vatten blir 83:an mindre fruktig och mer syrlig.

Smak: Söt, len, mogen banan med tydliga ektoner, kolasås, och sirapskänslan från doften märks även här. Eller är det kanske farinsocker jag känner? Strunt samma, detta är i vilket fall som helst en riktigt kraftfull sötchock! Med vatten blir whiskyn mer torr, stram och svårdefinierbart kryddig med mörk choklad, och sötman tar ett stort steg  tillbaka.

Avslut: Ingefära! Massor av ingefära! Och söt vanilj med ek igen, i en härligt lång eftersmak. Efter vattning förlängs eftersmaken ytterligare något, och den torra känslan från kroppen märks nu även i avslutet, vilket gör att ekigheten förstärks något.


Detta var verkligen en spännande dram – en smekning följt av en käftsmäll! Djup, komplex och fyllig men utan att tumma på livligheten, vilket märks lite extra med några få droppar vatten då whiskyn visar upp en ny sida. Jag som nyss blivit småkär i 90:ans sherrydjup och härliga smakstökighet får nog se mig besegrad av en klassisk, gammal hederlig bourbonfatslagrad whisky ändå. När det är gjort rätt så är det förbannat bra. Och det känns faktiskt lite trösterikt, på ett sätt, för i takt med att sherrybomberna hotas med undergång är det skönt att vet att en värld utan sherrylagrad whisky inte behöver vara särskilt hemsk alls. Länge leve bourbonfatet!