Malt och miljö: kan whisky vara hållbar?

Det går knappast att undvika klimatfrågan idag. Den dyker upp överallt; i nyhetsflödet, vid middagsbordet och, i allt större utsträckning, även i whiskyglaset. För även om vi gärna ser whiskyn som en stunds paus från världens bekymmer, är den förstås inte frikopplad från verkligheten.

Whisky må vara tradition, hantverk och njutning men det är också jordbruk, energi, transporter och råvaror. Med andra ord: precis samma utmaningar som resten av världen brottas med. Ämnet är stort och komplext, men jag har gjort ett försök att titta närmare på några av de viktigaste delarna där malt och miljö möts.

Torv – rökens själ och klimatets paradox

Torv är väl förmodligen en av whiskyvärldens mest romantiserade råvaror (förutom vattnet, kanske), men också en av de mest omdiskuterade ur miljösynpunkt. Den bildas långsamt, ibland smärtsamt långsamt, med en tillväxt på allt från några millimeter till runt tio centimeter per år. I Sverige är många torvlager cirka tvåtusen år gamla, medan vissa kan vara uppemot tiotusen.

Här hemma sker torvutvinning från konstgjort dränerad mark för att skydda naturliga ekosystem. I Skottland ser det annorlunda ut. Där täcks ungefär en femtedel av landytan av torv, vilket gör den både till en central resurs och en miljömässig huvudvärk. Det som gör frågan extra känslig är att torvmossar fungerar som kraftfulla kolsänkor då de binder ungefär dubbelt så mycket koldioxid som skogar. När torvmarker skadas eller torkar ut riskerar den lagrade koldioxiden att frigöras. Cirka en tredjedel av Skottlands torvmark har redan påverkats av jordbruk och utdikning. Samtidigt pågår omfattande återställningsarbete, och på vissa platser har whiskyindustrins efterfrågan lett till restriktioner kring torvskörd.

Men bilden är inte enbart dyster. Torvlagren är fortfarande omfattande och i kombination med restaureringsinsatser ser man på flera håll att torven återbildas snabbare än den skördas. Dessutom har många mälterier börjat arbeta smartare med hur torven används. Genom effektivare förbränning och finare malning kan man få mer rök per mängd torv, något som i praktiken innebär samma smakprofil med mindre resursförbrukning.

Korn – tradition, teknik och den eviga GMO-frågan

Om torv är känsloladdad så är korn minst lika ideologiskt laddat. Scotch Whisky Association (SWA) lyfter fram behovet av klimattåliga spannmål och innovation som stärker jordbrukets hållbarhet. Det låter rimligt… tills diskussionen landar i de tre bokstäver som tenderar att dela både bransch och konsumenter: GMO.

Förespråkarna pekar på möjligheten till högre skördar, minskad kemikalieanvändning och potentiellt lägre klimatpåverkan. Kritikerna oroar sig för oförutsedda konsekvenser och långsiktiga ekologiska effekter. Som så ofta ligger sanningen gissningsvis någonstans mitt emellan.

Parallellt pågår en nästan motsatt rörelse inom whiskyvärlden där gamla kornsorter återupplivas. Här handlar det lika mycket om biologisk mångfald som om identitet, historia och – inte minst – smaknyfikenhet då det finns de som har hävdat att kornförädligen har påverkat kornets smak, och i förlängningen även destillatet. En av dessa personer är Mark Reynier, grundare av det numera (om jag har förstått saken rätt) konkursbelagda Waterford Distillery. Man kan tycka vad man vill om denne excentriker, men när jag för ett par år sedan intervjuade honom sa han såhär: – En av sakerna vi upptäckte var att det inte var någon större smakskillnad mellan moderna kornsorter eftersom kornförädlingen genom åren har fokuserats på avkastning, klimathärdighet och motståndskraft mot sjukdomar – man undersökte aldrig kornets smak.

Oavsett vilken väg branschen tar är det tydligt att hållbarhetsfrågan påverkar utbudet. Ekologiska buteljeringar har blivit allt vanligare och destillerier som Benromach, Spirit of Hven och Loch Lomond visar att miljöprofil och kvalitet inte nödvändigtvis behöver stå i konflikt. Frågan är väl vad konsumenten idag är villig att betala för miljömalt, när alkoholkonsumtionen sjunker, levnadskostnaderna har ökat och lagerhusen världen över bågnar med lagrad sprit. 

Vatten och värme – där mycket faktiskt händer

Energi är en av whiskyproduktionens största klimatfaktorer, och här sker några av de mest konkreta förändringarna. SWA mål om energimässig självförsörjning till 2040 är ambitiöst, men långt ifrån orealistiskt. Många destillerier arbetar redan med att ersätta fossila bränslen, återvinna energi och använda biprodukter som bränsle. För vissa handlar det om stora investeringar, för andra om smartare användning av det man redan har.

Andrew Brown på Bunnahabhain beskriver utvecklingen tydligt: – Vi har installerat en biomassapanna och vedpanna. Alla restprodukter från destilleriet kommer att förbrännas på detta sätt som ett led i vår resa mot netto noll i koldioxidutsläpp. Det blir lika mycket som om vi hade plockat bort varenda bil på Islay, berättar han stolt.

Även värmeåtervinning blir allt viktigare. Svenska Agitator är ett exempel på hur spillvärme kan bli en lokal resurs, där hetvatten från produktionen används för att värma både lokaler och bostäder. Hos Speyburn betonar Euan Henderson att utvecklingen är en självklar del av destilleriets framtid:

– Vi gör detta genom innovation, investeringar och att hitta smartare, mer hållbara sätt att göra vår whisky. Speyburn var till exempel det första destilleriet i Inver House-gruppen som försågs med ett TVR-system (Thermal Vapor Recompression), vilket förbättrade energieffektiviteten och minskade utsläppen. Vi använder också renare bränslen för att driva produktionen och för att bli mer energieffektiva för varje liter alkohol vi tillverkar.

Lokalt och globalt – whisky i en krympande värld

Transporter och förpackningar är nästa stora pusselbit. Lättare flaskor, alternativa material och grönare logistik är åtgärder som diskuteras allt mer. Samtidigt har destilleriexplosionen sedan millennieskiftet förändrat spelplanen. Fler producenter innebär mer innovation, fler perspektiv och en yngre publik som ofta har högre miljömedvetenhet. Det har gjort att tekniska lösningar ibland ses som minst lika spännande som historiska produktionsmetoder.

Men expansionen har också en baksida. Ökad konkurrens driver producenter att nå nya marknader längre bort, vilket ökar transporternas klimatpåverkan. Samtidigt innebär fler destillerier också fler lokala alternativ, något som gör det möjligt för konsumenter att välja whisky producerad betydligt närmare hemmet än tidigare.

Några sista funderingar

I slutändan är whisky fortfarande lyxkonsumtion. Det går inte riktigt att komma runt det, hur mycket vi än romantiserar drycken. Men kanske är det också därför hållbarhetsfrågan blir så intressant just här. När något inte är nödvändigt för överlevnad blir det desto viktigare hur det produceras.

Whisky behövs inte för att vi ska klara oss men den gör livet betydligt trevligare, enligt mig. Och i en värld där klimatfrågan ibland känns övermäktig finns det något hoppfullt i att även en traditionsbunden bransch kan förändras.

Om utvecklingen fortsätter i samma riktning finns det goda möjligheter att framtidens whisky inte bara smakar gott, utan också känns lite bättre att njuta av. Ett något lättare klimatavtryck – utan att tumma på njutningen – är trots allt en ganska tilltalande kombination, eller hur?