Okej, först och främst lite trist statistik innan jag kommer till anledningen till varför jag satte mig ner och skrev detta inlägg. Den totala alkoholanskaffningen i Sverige uppgick 2024 till 8,4 liter ren alkohol per person över 15 år, enligt Folkhälsomyndigheten – en tydlig minskning jämfört med toppåret 2004 då siffran låg på 10,6 liter per invånare (Folkhälsomyndigheten). Utvecklingen går stadigt nedåt, även om trenden skiljer sig mellan generationer.
Bland unga vuxna (16–29 år) syns den mest markanta förändringen. Andelen unga män med riskbruk har minskat från omkring 43 % år 2004 till cirka 20 % år 2024, enligt Aftonbladet och Folkhälsomyndigheten (Folkhälsomyndigheten, Rubinen). Minskningen drivs främst av yngre åldersgrupper och män, skriver Rubinen.se. Samtidigt visar statistiken att äldre vuxna inte minskat sin konsumtion i samma takt – vissa grupper dricker till och med något mer än tidigare.(Aftonbladet)
Det svenska mönstret följer en internationell trend. Enligt en studie från World Health Organization har alkoholanvändningen bland 15–16-åringar minskat kraftigt i flera europeiska länder sedan mitten av 1990-talet (EUDA.). Även i USA syns samma tendenser – år 2024 rapporterade 47,5 % av unga vuxna (18–25 år) att de druckit alkohol den senaste månaden, en siffra som trots att den är hög ändå pekar nedåt (niaaa.nih.gov).
Sammantaget pekar utvecklingen på att riskbruk och intensivkonsumtion minskar bland unga vuxna, både i Sverige och i stora delar av västvärlden – även om skillnader mellan länder och åldersgrupper fortfarande är tydliga.
Så vad har allt detta med oss whiskyälskare att göra då? Och varför lägger jag en go’ timme en söndagskväll på att skriva ett blogginlägg om skit- förlåt, statistiken? Jo, för en vecka sedan hade jag den stora förmånen att få tillbringa några dagar i vackra Fiskebäckskil med whiskyentusiaster från både dryckes- och hotellbranschen och annat löst folk (den kategori jag själv tillhör). Under dessa dygn hamnar jag oftast i väldigt intressanta samtal med olika personer som har olika syn på whiskybranschen, något jag tycker är väldigt värdefullt.
Ett sådant samtal var med en klok person som är marknadsföringsansvarig för en spritimportör, och vi kom in på – surprise surprise – det här med inkludering. Jag vurmar, som ni säkert vet, för det härmed att göra whisky mer tillgängligt för personer som marknadsföring och sociala normer vanligtvis mer eller mindre medvetet exkluderar. När jag malde på om detta ställde personen jag pratade med lite försynt men klarsynt frågan: varför?
Jag blev helt paff. Det är väl självklart? Alla ska med på tåget. Alla ska få vara med och leka. Men det han menade var; om nu alkoholkonsumtionen minskar (en faktor jag inte tänkte på) och andra dryckeskategorier än whisky ökar, varför ska vi då lägga tid, energi och pengar på att försöka få ointresserade människor intresserade? Varför inte istället följa med strömmen, lyssna på trenden och jobba i medvind? Mindre fokus på whisky, mindre fokus på kvinns och personer med annan socioekonomisk bakgrund än medelålders, vit, manlig svennebanan. Mer fokus på alkoholfria alternativ till unga, mer fokus på vin och bubbel till kjoltygen (mina ord, definitivt inte hans för han hade absolut inga sunkiga åsikter).
Så vad tycker jag om det? Alltså, jag förstår ju honom. Som vi alla vet drivs företagen av vinstmöjligheter och finns det inga pengar i inkludering är det ju kört. Då hänger det på att sådana som du och jag bjuder in, bjuder in och bjuder in igen. Fast, de flesta medlemmar i whiskyklubbarna vill ju hellre se till att få med sina kompisar än att syssla med inkluderingaarbete (mänskligt, såklart), och våra kompisar är ju oftast som vi är. Det är en av anledningarna till varför många whiskyklubbar är nöjda med att ha en lång kö in på medlemslistan, utan att reflektera över att alla på kölistan är 60+ och i bästa fall har max 20 goa år som aktiva i klubben innan de börjar tackla av. Att rekrytera folk i 20- eller 30-åldern har ju sina fördelar, men om man måste anstränga sig vill man ju gärna att det ska vara enkelt. Smidigt. “Jag frågar svärsonen” blir ju det automatiska svaret (inte svärdottern, tyvärr), istället för att jobba målmedvetet och på bred front.
Så vad vill jag? Tja, jag är ju obotlig optimist och kan vi tuta i en hel världsbefolkning att kvinnor bör raka sig under armarna för att anses vara något de var från början, finns det väl hopp om whiskyn? Jag menar, det hårlösa kvinnoidealet var ett behov som uppfanns ur intet bara för att rakblandsindustrin ville få in mer cash. Tadaaa – Gillette, the best a woman can get! Är det så omöjligt att locka personer som i alla år har förbisetts? Skulle inte det kunna vända den tradiga trenden?
I värsta fall har jag fel. I så fall kommer jag att om cirka 30 sitta själv på glasberget och dricka svingammal whisky som ingen längre vill ha och drömma mig bort till svunna tider då det fortfarande fanns whiskyklubbar, whiskymässor och whiskykonsumenter. I bästa fall får jag vässa armbågarna för att knuffa mig förbi alla kvinnor, unga män, icke-binära och personer som har någon annan hudfärg är fisbeige för att kunna prova en dram innan mässmontern eller systemet säljer slut. Men om behovet skapas, antingen av pengahungriga företag eller samvetsgranna medborgare, borde det finnas pengar att tjäna. Och finns det pengar att tjäna borde ägarföretagen till destillerierna vakna – eller väcka de konsumenter som fortfarande sover.
