Okej, så paril-maj är ju inte den månad man som lärare prioriterar en icke-inkonstinbringande nöjesblogg. Hepp. Men en tanke slog mig igår – varför inte låta juni bli månaden så jag dammsuger sampleskåpet? Sagt och gjort, planen är att dra fram som en virvelvind genom raderna av småflaskor och prova en whisky om dagen under hela juni månad. Först ut är ett sample som jag hade tänkt att prova vid ”ett speciellt tillfälle” (LOL) men då den bästa tid är nuet får denna dram inleda månaden!
Ardbeg Single Cask 1035 SSMC (1974-1998)
Allmänt: Detta är en oberoende buteljering av Scotch Single Malt Circle, en förening (eller ”klubb”, som de själva beskriver sig som på hemsidan) som brinner för Skotsk whisky och där medlemmarna (främst från olika tysktalandeländer som Österrike, Tyskland och Schweiz) väljer ut fat som sedan buteljeras. Föreningen håller provningar i hela Tyskland. Föreningen startades av Düsseldorfborna Bill och Maggie Miller, och de buteljeringar de släpper är varken färgade eller kylfiltrerade. Denna whisky kommer från Islay-destilleriet Ardbeg, destillerades 22/3-1974 och buteljerades i januari 1998. Den är följdaktligen 23 år gammal. Alkoholhalten ligger på 50,8 % och fatet hade nummer 1035 när det begav sig. Då kör vi!
Doft: Mycket fruktigare än vad jag hade väntat mig. Krusbär och en slags syrlig melonton blandat med lite omogen ananas. Sedan kommer rätt gummitung rök, där röken är mer brödig (typ bränt bröd) än särskilt markant, egentligen. Jag brukar inte hitta så värst mycket gummi i moderna Ardbeg-buteljeringar, så den var lite otippad. Efter ett tag kommer ett rätt tydligt honungsstråk fram. Med en skvätt vatten tillsatt blir doften sötare (sockervadd) med en lätt ton av kombinationen ”rökt korv” och ”eldad brasved”. En ton av konserverad frukt dyker upp med (päron) och lite varmt tyg (precis som tygsätena i min farmor och farfars gamla Saab).
Smak: Kompakt, lite oljig och väldigt söt vid första intryck (fortsatt rätt mycket tropiskt frukt men nu mer banan och söt galiamelon istället för den syrliga känslan i doften). Sedan kommer betydligt tydligare rökighet fram än vad doften skvallrade om (med grillad, riktigt söt paprika upptill!), och lite kummin som mot den medellånga eftersmaken mer och mer övergår i ”hockeypulver” (salmiaklakrits). Rent spontan är det här en rätt ”matig” whisky som, gissningsvis, nog behöver vattnas lite för att komma till sin rätt. Efter att ha vattnat whiskyn blir den rakt-på-på-sak-rökigare (brasrök) men också sötare (sirap) och rundare. En slags kryddighet med vitpeppar och bara en aningens spiskummin kommer fram.
Sammanfattningsvis är detta en Ardbeg som överraskade mig med en annan, både rundare och fruktigare, smakbild än den jag väntade mig. Här finns gott om komplexitet och det är jäkligt härligt med en Islay-rökare som inte låter rökigheten överrösta allt annat. Det är rätt intressant hur pass mcyket rökigare och lättare jag upplever yngre och nyare Ardbeg-utgåvor idag. Förmodligen kokade man spriten med lite andra rutiner eller skärningspunkter på sjuttiotalet, och satsar säkert på en tydligare rökprofil idag. Jag har ingen aning om vad en flaska kostar men jag räknar iskallt med att jag inte ens är i närheten av att ha råd med en. Om du har en flaska ståendes där hemma – drick, drick, drick!
