E150. Sockerkulör. Brunkräm. Kärt barn har många namn. Just detta barn nämns gärna i förbifarten med en lätt föraktfull ton, som om det är något alla till fullo förstår men man helst inte pratar om. I alla fall inte någon längre stund eller i särskilt positiva ordalag. Och ja – jag är är inget undantag. Hur kommer detta sig då?

Vad är E150?

Enkelt förklarat är E150 ett färgämne som framställs genom att man upphettar någon slags kolhydrat eller sockerart tillsammans med syror, ammoniak eller sultaftföreningar. Denna process kallas för karamellisering. Man oxiderar (skapar en kemisk reaktion där ämnet avger joner) sockret och skapar då ett koncentrat som luktar och smakar bittert. Resultatet är ett koncentrat som ger en brunaktig färg i större doser och gul-orange färg i mindre doser. Det är liksom grunden i det hela.

Nå, om man nu ska gå in lite mer på detaljer finns det fyra slags varianter av denna tillsats, och det är här det blir lite mer intressant, för de skiljer sig åt både när det gäller tilllverkningssätt och slutresultat. De fyra sorters sockerkulör som finns är E150a, E150b, E150c och E150d. För att få fram 150b, -c och -d tillsätter man någon slags kemisk förening som exempelvis ammoniak eller sulfiter. b-varianten är frätande i koncentrerad form, c-varianten används till att färga bland annat öl eller bakverk, och d-varianten tillsätts i främst läsk. Det är med andra ord inte bara i vår veckovisa wirre vi får i oss sockerkulör – colan till lunchen är lika mycket bov i dramat. Men det vi egentligen snackar om, oss whiskynördar emellan, är E150a och för att få fram just denna tillsats får varken ammoniak eller sulfiter användas och kolhydraten som värms upp för att bilda färgämnet är socker. 

En favvorökare med färg, tack!

En favvorökare med färg, tack!

Hur och varför används det?

Sockerkulör är ett av de mest använda färgämnena vi har i våra livsmedel. Själva namnet och E-numret i sig gör gärna att det ringer varningsklockor hos oss, eftersom vi fått lära oss att E-ditten eller E-datten i innehållsförteckningen innebär dåliga nyheter eller medsmugna snuskigheter. Egentligen är E-numret ett slags ID-nummer bestämt av EU för de tillsatser som får lov att användas i EU:s olika medlemsländer. E-nummer i sig har alltså funktionen att förenkla snarare än fördunkla, och behöver inte betyda något farligt eller kvalitetsmässigt tvivelaktigt. Vi snackar med andra ord inte några magiska frimurarbresvärjelser utan helt enkelt förkortningar, och tack vare dessa förkortningar är innehållsförteckningarna kortare och mer lätthanterliga.

E150 i dess olika former är en av de äldsta och vanligaste färgämnena som används i livsmedel. Varje år tillsätter livsmedelsindustrin mängder av sockerkulör i nästan all industritillverkad mat och tillsatsen återfinns i många produkter vi häller eller mumsar i oss. Eller vad sägs om julmust, öl, Coca Cola, mörkt bröd, choklad, glass, salladsdressing, halskarameller, chips, fisk (!) och olika sortera starksprit som rom och whisky? Även om du undviker eller skyr E150 som pesten i din wirre får du nästan garanterat i dej tillsatsen till frukost, lunch eller middag. Eller alla tre.

Varför tillverkar och tillsätter vi detta E-ämne då? Tja, egentligen av flera olika anledningar. Oftast är det för att produkten ska få en trevligare eller mer “säljande” färg som motsvarar kundens förväntningar. När det gäller whisky har vi sedan X antal år fått inpräntat i oss att whisky med djupare färg smakar mer eller bättre. Detta är faktiskt ganska logiskt, eftersom fatlagring kombinerat med ålder ofta ger en större färgförändring från ofärgad råsprit till färdig produkt. Men det är inte alltid äldre whisky får en härligt, mörkt gyllene färg, eftersom mycket hänger på fatet som man valt att lagra whiskyn på. Det man då i slutändan kan ha framför sig på destilleriet är en fullkomligt ljuvlig whisky – som inte är i närheten av att likna bärnsten. Kunden som ser whiskyn i flaskan kanske då inte tycker att den ser “färdig” ut eller förknippar mörk färg med god smak. I sådana fall är det många destillerier som väljer att tillsätta karamellfärg, för att produkten helt enkelt ska se aptitligare ut och sälja bättre. En annan anledning till att färga whisky är för att kunna se till att varje buteljering av en viss sort eller typ alltid har samma färg, oavsett ändringar i recept eller av fat. Whiskyn motsvarar då alltid kundens förväntningar, särskilt om man alltid brukar köpa just den sorten. På grund av detta används alltså E150a för att färga wirre av destillerier världen över, men beroende på var du köper whiskyn kan detta deklareras på flaskan. I exempelvis Tyskland är det lag på att kunden ska informeras om denna tillsats redan på flaskan, med fraser som “mit Zuckerkulör” eller “mit Farbstoff”.

Har denna wirre fått sin färg endast efter de portvinsfaten? Nope. Är den god? Jupp.

Har denna wirre fått sin färg endast efter de portvinsfaten? Nope. Är den god? Jupp.

Eventuella fördelar?

Som tidigare konstaterat innebär sockerkulör i whisky främst fördelar för tillverkaren och säljaren, eftersom flaskan av olika anledningar ofta blir lättare att sälja. Och en whiskyindustri som mår bra blir whiskyälskaren glad av. Om man dessutom har ett favvodestilleri som använder sig av E150a vill man nog att de ska sälja så bra som möjligt, och då kanske man får gilla läget när det gäller sockerkulören. Det finns dock potentiellt en fördel (eller nackdel, beroende på hur man ser på saken, men låt oss vara fritänkande för en stund) som provare – i en provning med olika sorter med ungefär samma färg går det inte kunna ta sherryton eller sherrysmak för given på samma sätt. Ja, jag vet – rätt långsökt men men…Intressant är att sockerkulör potentiellt kan fungera som smakförbättrare och “gifta ihop” olika fat om det används med känsla, enligt Malt Maniacs test. Men det verkar som om tillsatsen tyvärr lika lätt kan ha motsatt effekt…

Eventuella nackdelar?

Enligt Wikipedia påstås det från vissa håll att sockerkulör är cancerframkallande, men detta har än så länge inte har kunnat bevisats så jag tänker inte ligger sömnlös om natten, om man säger så. Vissa hemsidor och organisationer rekommenderar att man undviker denna tillsats då de misstänker att sockerkulör kan bidra till hyperkativitet hos barn. Nu är det väl tack och lov inte särskilt vanligt att vi whiskynördar ger våra barn whisky, så relevansen i detta påstående är väl inte alarmerande hög. Den vetenskapliga tillförlitligheten är något svårbevisad med.  Över till tillsatsens egenskaper – sockerkulör luktar som bränt socker och har en något bitter smak, och Whisky Science menar på att de olika beståndsdelarna i sockerkulör har egna smaker i sig, vilket rent tekniskt skulle kunna påverka produkten de används i – både i positiv och negativ riktning. Vad jag tror? Äsch, jag vet inte om så små mängder E150a går att känna den whisky vi dricker när vi “nöjesdricker” utan att medvetet analysera smak eller letar efter sockerkulören i själva smaken. Vi kan säkert göra det med träning och i medvetna test, men jag tror att vi i praktiken inte kan känna någon större skillnad. Varför inte? Jo, för att vi förmodligen är ganska vana vid denna ganska subtila smak genom alla kilon och liter övriga livsmedel vi trycker i oss årligen som innehåller precis detta ämne. Det handlar för övrigt om mycket små mängder sockerkulör per flaska. Dessutom torde vi vara ganska vana vid att sockerkulör är en del av whiskyns förväntade smak. Jag tror alltså att det i mångt och mycket handlar om den enskilda individens tränade tunga, om det dricks helt blint, och annars spelar nog förhandsinformation och förväntningar våra tungor spratt om vi tycker oss känna större skillnad, enligt min ringa mening. Den största nackdelen för min del är att E150a använda som en rökridå och fortsätter spä på fördomen att “mörk whisky är god whisky”. Att man som kund inte heller på innehållet kan se att receptet förändrats känns också lite trist. Kom igen, förändra whiskyn hur ni vill men var ärliga med det, tack! Motivera era ändringar istället för att dölja dem – de kan ju ha gjort whiskyn bättre!

strathisla-12-e150a

Denna rackare vann en blindprovning jag deltog i. Trots (eller, enligt vissa, kanske tack vare?) sockerkulör.

Personligen stör det mig inte nämnvärt att man färgar whisky, men jag tycker att det är synd. Naturlig färg, oavsett nyans, är äkta och något jag föredrar även rent estetiskt framför färgad whisky. Jag hade hade inte haft något emot att tillsatsen faktiskt förbjudits helt, särskilt eftersom destillerier gärna påstår att “whisky endast består av tre saker – vatten, korn och jäst”. Och, just det ja, färgämne. Och, glömde visst, anti-foam. Men annars tre. Typ. Men kommer jag sluta köpa eller dricka whisky med brunkräm? Inte en chans. Precis som jag själv tar på mig smink för att göra ett bättre första intryck, gör destillerierna likadant. I den bästa av alla världar hade vi inte dömt varken person eller wirre efter utseendet, men det gör vi. Precis som det hade varit absurt att sluta umgås med personer för att de använder brunkräm, hade det varit lika dumt att sluta dricka god wirre på grund av lite sockerkulör. Men visst, kan diktaturer förbjuda smink kan nog whiskyindustrin förbjuda E150a. Tills de gör det sitter jag dock lugnt i båten och dricker det jag gillar – brunkräm eller inte. 

Källor