Dags för andra och sista delen om de fyra “myror” jag nyligen provade. Som jag skrev i förra inlägget – som du hittar här – har jag provat först och läst på om de olika buteljeringarna först efter jag skrivit ned doft- och smaknoter. Denna gång är det dags för de två “vinterbuteljeringarna” Midvinter och Iskristall!

Mackmyra Midvinter, 46, 1%

midvinter_flaska70cl_frilagd_300dpi

Allmänt: Midvinter är ännu en Mackmyra-NAS:are som inte kylfilrerats eller, vad jag förmodar, färgats. Enligt Mackmyra är detta en “värmande vinterwhisky” (att det värmer är väl kanske att slå in öppna dörrar) i “begränsad utgåva” (hur begränsad står det inte). Whiskyn har slutlagrats på franska bordeauxvinsfat, glöggvinsfat och sherryfat. Hur länge slutlagringen pågått specificeras inte. År 2014 fick Midvinter utmärkelsen “outstanding” vid The International Wine and Spirit Competition (IWSC).

Färg: ljus bärnsten

Doft: Åh vad gott denna doftar! Många mörka bär fajtas med varandra i form av svartvinbärsgelé, svarta vingummin, björnbärssylt, viol och lite körsbär. Det finns också en ungdomlig spritighet i bakgrunden, men den stör inte helhetsintrycket. Lite klassisk sötma med vanilj och kola. Doften blir lite mer återhållsam efter vattning, tyvärr, men annars är detta en mycket trevlig sak att sniffa på.

Smak: Inledningsvis blir det en del sockerkaka och mjuk pepparkaka, och en liten ekbeska smyger omkring i bakgrunden. Här finns också något som jag bäst kan beskriva som en rödvinston (alltså inte sherry eller madeira utan torrt, icke-sätt rödvin). Sedan kommer en bärig bitterhet fram med tranbär och lite mörk choklad. Men sedan… vad händer? Kryddigheten, bärigheten och sötman faller lite platt och utvecklas inte vidare, tyvärr. Dock gott så länge det varade! Efter vatten så blev smaken betydligt mer kraftfull överlag och vann tillbaka en hel del av det den tappade innan.

Avslut: Ekbeskan sitter kvar tillsammans med ganska mycket körsbär – härligt!. Sedan dör den angenäma eftersmaken ut ganska fort men blir lite längre efter vattning, så den vinner absolut på några droppar vatten.

 

Mackmyra Iskristall, 46,1%

iskristall_produktbild_70cl

Allmänt: Denna NAS:are tillhör Mackmyras tillfälliga sortiment och är den tredje utgåvan i en buteljeringsserie som ersatt Mackmyra Special-serien. Iskristall har slutlagrats på fat som tidigare innehållit Pedro Ximenes-sherry. Whiskyn verkar varken färgad eller kylfiltrerad (även om det inte framgår tydligt) och har blivit utnämnd till Europas bästa Single Malt Whisky, av World Whiskies Award 2015. Året innan fick Iskristall silver vid Stockholm Beer and Whisky Festival.

Färg: ljus bärnsten

Doft: Är det sherrytoner jag känner? Och lite torkad frukt och bärighet med det. En aningens mogen banan och någonting som påminner om whiteboardpenna sveper förbi. Syrlighet dyker upp i form av äpplemust eller cider. Känns rejälare än vad jag väntat mig, här finns en trevlig “botten”. Sötman som finns har en tydlig vaniljton och känns lite sockrig, och den kommer fram mer efter ett tag tillsammans med lite vatten.

Smak: Intressant nog är det känslan av svartpeppar som slår mig först, tillsammans med honungssötma och russin. Härlig kombo! Sedan kommer färska frukter, som vindruvor och gröna äpplen, fram. Efter vatten dyker honung och godiset “vita sockerbitar” upp och friskheten från den färska, syrliga frukten dämpas.

Avslut: Eftersmaken är medellång och angenäm. Här finns kaffe, russin och peppar som vilar kvar ett tag. Det mest minnesvärda från eftersmaken är dock ett tydligt stråk av av kummin som ligger som en bakgrundston genom hela avslutet.

Summa summarum – jag kände inte många “wow” under denna provning, det ska jag ärligen erkänna. Sommartid och Midnattssol tyckte jag var ganska tunna rent smakmässigt, men Midvinter var desto bättre och en buteljering som vann på att vattnas. Den Mackmyra som jag tyckte bäst om och som jag helt klart blev positivt överraskad av var Iskristall som jag tyckte erbjöd en hel del härliga smaknoter. Är jag Mackmyra-frälst nu då? Njae, det vet jag inte. Däremot tycker jag inte att kritiken mot själva whiskyn har varit särskilt nyanserad. Vad de väljer att göra PR-mässigt har inte alltid direkt varit skitsmart, men destillatet i sig är det inget fel på. Om jag skulle önska något skulle det kanske vara jämnare kvalitet mellan buteljeringarna, då jag upplevde att det skiljde sig en hel del bara mellan dessa fyra jag provade. Mackmyra har, enligt mig, helt klart potential till att ge ut riktigt bra whisky, men de har en hel del tvivlare att övertyga och då finns det inte utrymme för svaga eller utgåvor.

20160910_152142