Tio whiskysanningar!

En sak jag ganska ofta fått höra genom åren som whiskyintresserad är olika ”sanningar” som antingen jag eller andra jag pratat med drabbats av. Det klassiska scenariot är en nybliven whiskynyfiken som fått höra att hen antingen ska dricka si eller så beroende på ditt eller datt,  annars vet man ju inte vad man sysslar med. Suck. Det intressanta i kråksången är att dessa whiskynyfikna människor oftast upptäcker att de faktiskt gillar både det ena och det andra om de helt förutsättningslöst får smaka runt (utan expertens påtvingade pekpinnar), oftast till partnerns/polarens/expertens stora förvåning när denne faktiskt (i all ”välmening”) så länge försökt utbilda nybörjaren i vad som gäller… Det fick mig att börja fundera på vilka fördomar som jag oftast stöter på, vilka jag själv har eller har haft och vad dessa grundar sej på. Och självklart vad jag, rent subjektivt, tycker om dem.

1) Jag kan inget, jag tycker bara om whisky.

Detta är något jag ofta får höra av nybörjare, och på sätt och vis kanske det stämmer. Fast ändå inte alls. Det newbien oftast menar är att hens åsikter inte ska tas på allvar och att han eller hon inte har förmågan att komma med vettiga synpunkter gällande whiskyn, bara för att hen inte vet skillnaden på att bourbon- eller sherryfat. Eller ens känner igen ett endaste destillerinamn. Fine att jag inte kan fråga dej om du vet vilket graindestilleri som är nyast i Skottland (eftersom jag själv inte vet svaret), men tro mig – din smakupplevelse är minst lika viktig och intressant för mig som vilken konnässörs som helst. Särskilt eftersom du inte har en massa förkunskaper som kan komma ivägen för det faktum att du tycker att whiskyn doftar gammal tvåtaktsolja eller Hawaiian Tropic.  Jag vet inte hur många gånger jag fått det stora nöjet att diskutera nyfikna nybörjares smakupplevelser när jag jobbat på mässor – och det är alltid lika givande för mig!

2) Jag har druckit allt i alla år och kan allt!

Och vet du vad, det kanske stämmer. Men jag har i ärlighetens namn inte träffat en enda fullärd whiskyexpert ännu, utan snarare människor som är jäkligt kunniga men aldrig skulle få för sej att påstå att de var allvetande. De fåtal personer jag har stött på som ”kunnat allt om blabla-whiskyn skvätt-och-skvatt” har i nästa stund kunnat frågat mig och Bunnahabhain är en känd blended. Så om du känner dej underlägsen Polaren Per eftersom han alltid talar om för dej vad du ska dricka och varför, tycker jag att du snarast för investera i ett par schyssta öronproppar nästa gång du ska ta dej en dram med honom.

3) Riktiga karlar dricker rökigt, orökigt är för fruntimmer.

En modern klassiker, lika välanvänd som Ron Jeremys kronjuveler. Tro det eller ej, men jag har till och med fått frågan av en herre under en provning om jag höll med om att whisky nummer 2 var en kärringwhisky. Jag låtsades inte förstå frågan. Han hade svårt att förklara den. Jag har hittills inte stött på en enda människa som vetenskapligt kunnat bekräfta denna regel, eftersom det alltid handlar om personlig smak och/eller sociala normer. Det finns ingen biologisk förprogrammering som sker i mammans livmoder vilken avgör whiskysmak utifrån könstillhörighet. Sorry. I så fall hade ultraljudssköterskorna kunnat informera om detta i samma veva som man räknar fingrar och tår (vilket dock hade varit oerhört praktiskt om man har svårt att hitta doppresent). Du får gilla vilken sorts wirre du vill – oavsett vad du gömmer mellan benen. Det är ändå inte den utrustningen du dricker whiskyn med, så det spelar ingen roll. Herregud, du behöver inte ens själv veta vad du har där nere, det viktigaste är att du har något gott i glaset.

4) Smakar det så kostar det.

Detta kan förvisso stämma. Kvalitet tenderar ju att kosta lite mer, oavsett bransch eller produkt. Dock kan man alltid hitta bra kvalitet till bra pris, men ännu viktigare – smaken är som baken. Kvalitet kan såklart mätas i tillverkning och slutprodukt, men när det gäller whisky finns det ytterligare en aspekt av kvalitet jag tycker att man bör ta hänsyn i – upplevelseskvalitet. Den typen har egentligen inget med tillverkning eller pris att göra i sig, utan handlar om hur du upplever det du har i glaset. Skala bort pris. Skala bort status. Kvar finns din personliga upplevelse. Vad tycker just du om just detta? Om du redan bestämt sig för att ”bra” whisky alltid måste kosta minst si eller så riskerar du att gå miste om alla godsaker både under och över den prisnivån.

5) Ju äldre whisky desto bättre!

Misstänker att ni snart borde ana vad jag står i denna fråga – it’s all down to personal taste! Äldre wirre smakar oftast annorlunda än yngre whisky. Äldre whisky kan i många fall ha tillverkats under andra förhållanden än yngre whisky. Äldre whisky kan ha lagrats på andra sätt än yngre whisky. Dessa tre påståenden kan absolut stämma, och visst påverkar detta smakupplevelsen. Är det dessutom så att du gillar denna påverkan kan äldre whisky definitivt vara ett godare alternativ för just dig. Men det var inte alltid bättre förr. Yngre whisky lagrad på mindre fat av bättre kvalitet kan definitivt vara mumsigare än äldre whisky lagrad på urvattnade fat av sämre sort. Till sist och syvene rekommenderar jag att prova alla sorter så fördomsfritt som möjligt.  Det värsta som kan hända är att du får just dina smakpreferenser bekräftade, eller ännu bättre – motbevisade…

6) Det finns ingen bra NAS-whisky.

Detta är en intressant debatt, där det finns ganska extrema motpoler på marknaden. Å ena sidan finns det dyr Non Age Statement-whisky som folk gastar sig hesa över (exempelvis kan den börja på a och sluta på beg) där eftertraktad smak kombinerad med ball marknadsföring och fräsiga namn hjälper till att trissa upp efterfrågan (läs: pris). Å andra sidan finns det glorifierad nördwhisky där nytänkande och djärv transparens tillsammans med ”genuin” och enkel design lockar oss att betala fina slantar för att veta allt om drycken (inklusive tillverkningsminut och masterblenderns stjärntecken). Oavsett hur man vill se på saken och hur man än vänder på sig har man ändå arslet bak. Med det menar jag att NAS-whisky förmodligen bara kommer att bli vanligare på marknaden, oavsett vad man tycker om den. Jag har druckit både bra och sämre whisky från båda läger, så jag väljer istället att glädjas åt öppenhet kring vad jag har i glaset, men kan jag inte få det blir NAS-wirre som en slags blindprovning där (surprise surprise) det egentligen handlar om de två grundläggande frågorna: A) Vad tycker jag om denna? B) Är den värd pengarna?

7) Kylfiltrerad/nedvattnad/färgad whisky är bara skräp.

Det finns många olika slags snobberier inom whiskyvärlden (och jupp, jag har säkert gjort mig skyldig till en del) så lär oss icke glömma nörderisnobberiet! Nej, det är inte alltid så kul när whiskyn strömlinjeformats så till den milda grad att smaken blir lidande. Kylfiltrering och nedvattning till minimigräns för alkoholprocent kan absolut påverka smaken på så vis att den upplevs som tunnare eller tristare. Att färgad whisky känns oftast trist och onödigt, även om det sägs att det inte påverkar smaken (bara försäljningssiffrorna) och visst har jag morrat mången gång över detta tilltag. Dock är det, enligt min ringa mening, vanskligt att avfärda en wirre på grund utav dessa faktorer, för det finns god sådan trots dessa tre tillverkningsgrepp. Ta Laphroaig 10, till exempel. Maximalt nedvattnad till 40 %, kylfiltrerad och färgad. Jupp. Och ändå smarrig en ruggig höstkväll. Var medveten om hur dessa branschknep kan påverka det du har i glaset men låt inte denna vetskap påverka dig innan du skaffat dej en egen uppfattning, helt enkelt.

8) Skotsk/japansk/svensk whisky är över-/underlägsen all annan.

Förmodligen har du, precis som jag och de flesta andra, en viss uppfattning kring whisk(e)y från diverse olika länder. Du kanske tycker si om irländsk, så om skotsk och ännu mer eller mindre om japansk eller skotsk. Detta är fullt normal med tanke på att varje dram vi tar oss bygger på vårt erfarenhetsmässiga smakbibliotek, och dessutom kan exempelvis diskussioner, provningar, resor och litteratur bredda detta bibliotek ännu mer. Inget fel i det, på detta vis utvecklas vi ju som whiskydrickare! Det enda jag tycker att man ska ha i bakhuvudet är att inget intryck brukar vara för evigt. Om stora destillerier från en välkänd whiskynation sakta men säkert börjar tumma på kvalitén kan detta göra att den stora bulkmängden som exporteras (och som du stöter på) gradvis försämrad, och är du då fast i din övertygelse om att dryck från just detta land alltid är top notch riskerar du att gå på en mina – utan att ens märka det själv! Samma sak gäller åt andra hållet – det finns just nu flera länder på frammarsch med välproducerad och spännande whisky som förtjänar mer uppmärksamhet än de får, och om du då bara fnyser skeptiskt åt flaskan (“det smakade ju räv för femton år sedan!”/ “de kan ju säkert inte producera en droppe vettig wirre där borta!”) riskerar du att gå miste om guld. Och jag med, för den delen. För sådana här fördomar har vi nog alla, misstänker jag.

9) Det borde vara skottpengar på att blanda whisky med is/cola/vatten/soda.

Man får ju tycka detta, och många gör säkert det. Det handlar ju om personlig smak, och oavsett om du gillar din whisky med eller utan tillbehör är det din fulla rätt att tycka så. Anledningen att jag tar upp just detta är för att jag ganska ofta får frågan om man “ska” vattna wirren eller “ska” dricka den med is eller om man kanske “ska” dricka den ren, utan något tillsatt alls. Om man “ska” göra något alls egentligen, så är det väl att testa samtliga. Och när du ändå är igång – testa att blanda en drink på din favoritwhisky. Eller blanda med nyponsoppa, om du nu älskar det (jag avskyr det, men vem är jag att döma?). Vi i det gamla hederliga vodkabältet har ju inga större problem med att stjälpa i oss starksprit rent (helan går och allt det där) men i andra delar av världen har man andra kulturella eller geografiska behov. När termometern står på 40 + känns det ju inte helt ologiskt att hälla whiskyn på is, och är man van vid svagare drycker är det nog ganska gott att blanda wirren med en rejäl skvätt soda. Som vanligt gäller väl helt enkelt följande: har du betalat för spriten har du all rätt att göra vad du vill med den. Och gör någon annan något annat har du all rätt att täppa igen.

10) Firstfill är alltid bäst

Det är onekligen spännande med fattyper av alla dess olika slag, och i samma veva som whiskyindustrin formligen översållas av allehanda slags fat (madeirafat, vitvinsfat, ölfat – you name it) är det också många destillerier som sparar in på slantarna genom att återanvända faten några gånger för mycket. Jag fick någon gång i forntiden förklarat för mig att fat är som tepåsar – de avger mycket smak och karaktär på kort tid första gången de används, en del andra gången men lagom till femtioelfte gången är fatpåverkan mer eller mindre som som en piss i Nissan. Om man därför gillar whisky med stor fatpåverkan är såklart firstfill-lagring toppen. Oavsett vilken whisky det handlar om kommer den sannolikt ha tagit stort intryck av fattypen, särskilt om den legat på fatet länge. Men det kan också finnas en vinst med att använda lite mer passiva refill-fat, särskilt om man vill att destillatets egna karaktär ska få ta mer plats i själva slutprodukten. Det handlar alltså ganska mycket om vilket resultat man är ute efter från själva destilleriets håll, och också om vad du föredrar som kund. Jag tackar absolut inte nej till en tjugoårig sherrybomb där whiskyn nästan smakar mer sherryfat än grunddestillat, men lika många gånger är det kanoners med en whisky som fått utveckla sina grundegenskaper utan för stor fatpåverkan. Så visst kan firstfill vara supersmaskigt, men det är inte nödvändigtvis att föredra framför refill.