En vecka efter EM-finalen är det således dags för den sista delen i min franska whiskyresa. Eller, whiskyresa och whiskyresa. Jag ”reste” egentligen bara till ett destilleri, och det finns ju fler whiskydestillerier i Frankrike än Glann ar Mor. Jag får väl sikta på att bli lika insatt i fransk wirre som österrikisk, hehe…

Den sista delen i denna fyrdelade saga tillägnas i alla fall åt – surprise surprise – en Kornog, och denna gång en sherrylagrad sådan. Just denna buteljering har lagrats på två olika Olorosofat som sedan kombinerats genom vatting. Tillsammans resulterade detta i 837 flaskor som buteljerades 2014 (utan spexiga eller svårtolkade namn).

Kornog Oloroso Sherry Cask 14

Allmänt: För röktokarna som läser detta gäller förmodligen samma PPM-halt som övriga Kornog-buteljeringar, det vill säga runt 35 någonstans. Det, tillsammans med åldern (föga förvånande vid detta lag), står inte skrivet i sten någonstans när det gäller specifikt just denna buteljering. Jag antar därför att ålder och PPM-halt liknar övriga Kornog-buteljeringar. alkoholstyrkan ligger på 46% och whiskyn är inte färgad eller kylfiltrerad. När det gäller sherryfaten whiskyn lagrats på finns det vissa källor som menar på att det är firstfill men jag tar inte gift på det.

Färg: Mörkt gyllene/ ljus bärnsten

Doft: Doften ger ett lite speciellt eller märkligt första intryck som domineras av gummi (tänk ”gummistövel”). En lite ”murrig” känsla av gammalt tyg och fuktig trä (sommarstuga nästa!). Skumt. Här finns också en ton av inlagda grönsaker, något som liknar syltlök eller inlagd gurka, men som sedan går över i söta bakverkstoner med inslag av kaffe. Detta påminner om den gamla barndomsklassikern mockatårta, men också om marsipan. Sedan kommer röken, och den är varken klassiskt Talisker-torvig eller som en gammal hederlig Ardbeg-brasa – den påminner istället om knallpulver. Med vatten blir doften mindre murrig och den där fruktigheten som jag tycker har gått igen genom de olika Glann ar Mor-buteljeringarna jag provat under detta tema kommer fram.

Smak: Detta är onekligen en smakrik whisky som inte skäms för sig! Här finns en härlig kryddighet som tar plats och där olika klassiska brödkryddor sätter tonen. Gummikänslan och knallpulverröken från doften finns definitivt kvar och tar plats, de med. De flesta smaker tar faktiskt plats i denna wirre, i tur och ordning. Här finns en slags träbeska som jag inte riktigt är överens om men med färska bär och en skvätt vanilj balanseras det mesta av detta upp. Efter vattning tonas denna beska ner rejält (bra!) och fram träder kaxig salmiak tillsammans med ännu tydligare rök. Gummitonen dämpas något och whiskyn balanseras ut ytterligare av härligt söta körsbär (hurra!) och en rolig känsla av plommonlikör.

Avslut: Min första känsla av eftersmaken präglas oväntat nog av ”Marabou Frukt & Mandel” fast med lite mörkare choklad, och det hade jag inte alls väntat mig även om kombon choklad/mandel/russin inte är särskilt ologiskt med tanke på whisky och fattyp. Innan vattning ligger en lätt träbitter ton kvar i det relativt långa avslutet, tillsammans med en svagt rökig ton. Efter vattning blir rökigheten lite tydligare och eftersmaken i allmänhet sötare men i det stora hela förändras den inte i någon större utsträckning.

Detta var definitivt något av ett tvärkast jämfört med de övriga tre buteljeringarna jag testat! Denna whisky är utan tvekan intressant, udda, annorlunda och utmanade, vilket jag gillar skarpt. Jag saknar dock lite mer fuktighet men å andra sidan kanske en större fruktighet att gjort den mindre ”stökig” (och rolig) så det kanske ändå är bättre såhär. Seizved tycker jag nog är godare och håller bättre i längden som en whisky att bara sitta och njuta av, men om jag skulle välja en Kornog att ha i skåpet hade det nog blivit denna i alla fall – den är definitivt roligare!

En whisky som håller en på tårna i den ljumma sommarkvällen!

En whisky som håller en på tårna i den ljumma sommarkvällen!