Ännu en Kornog står på agendan idag, och även denna gång en buteljering med ett krångligt namn. Enligt vissa obskyra internetkällor betyder Taouarc’h torv eller torvig på det lokala, keltiska språket bretonska, men jag tar inte gift på min eminenta hobbyöversättning. Seizved betyder på bretonska den sjunde, så med lite fantasi och god vilja skulle detta namn kunna betyda något i stil med ”det sjunde torviga uttrycket av Kornog-buteljeringarna”. Vilket det i och för sig är, så det var ju skönt att jag la en hel halvtimme på att efterforska detta. Hurra.

Jaja. Frågan är då hur denna står i förhållande till den förra Kornog-buteljeringen jag provade, Kornog Taouarc’h Kentan 15 BC.

Kornog Taouarc’h Seizved 14 BC

20160628_190146

AllmäntKornog Taouarc’h Seizved 14 BC är lagrad på bourbonfat, som förkortningen BC antyder. Precis som tidigare buteljeringar är den varken kylfiltrerad eller färgad (vi börjar fatta vinken nu, Glann ar Mor). Detta är en vatting av fyra stycken firstfill bourbonfat och allt som allt resulterade dessa i 1252 stycken flaskor. Dessa flaskor buteljerades 2014 med en alkoholstyrka på 46% och även om vi vet när whiskyn hälldes på flaska skriver Glann ar Mor inte ut exakt hur gammal whiskyn är. Garanterat under 11 år om man nitiskt räknar på när destilleriet började koka sprit, men med största sannolikhet en bra bit yngre.  PPM-halten ligger i runda slängar på 35-40, vilket gör att den håller hyfsat jämna steg med vissa Islay-destillerier och deras standardbuteljeringar. För den som bryr sig om sådant, alltså.

Färg: Ljust gyllene

Doft: Intressant, det som först står an en sträng i snoken är en tydlig gummiton kombinerat med tuschpenna. Nu kanske detta inte låter så lovande, men det är faktiskt inte alls särskilt oangenämt. Jämfört med brorsan Kentan är denna doft sötare och mer inbjudande med vingummi och päronmarmelad, och den där finstämda fruktigheten som verkar genomsyra den mesta whisky från Glann ar Mor. Här finns lite kryddighet med, främst kummin men även rosmarin och ingefära, och en försiktig rökighet som gör att doften överlag känns ganska blygsam. Sedan kommer en överraskande men spännande syrlighet fram som är ganska svår att placera. Det känns som syrliga bär och rönnbärsgelé på en och samma gång. Med vatten blir sötsyrligheten mer framträdande, rökigheten dämpas något och en trevlig vaniljton hittar fram.

Smak: Godistonen är ännu tydligare i smaken än doften, och sedan bröstar rökigheten upp sig rejält jämför med doften. Med rökigheten kommer toner av bränt trä och oljat trä men också en schysst balanserad pepprighet. Gummitonen från doften finns kvar och nu kommer även lite sälta med i bilden. Marmeladkänslan från doften går mer åt färsk frukt som domineras av citrusfrukter och en svag nötighet (kokos?) anas. Efter vattning lämnar rökigheten plats åt fler finstämda smaknoter, vilket gör att whiskyn blir mer blommig och genast känns mer somrig.

Avslut: Det brända träet kommer tillbaka  med rök och, precis som tidigare, mer gummi (som verkar genomsyra hela denna buteljering – inte mig emot dock!). Sältan finns kvar som en trevlig twist och efter vattning blir eftersmaken både sötare och får en ton av mörk choklad blandat med en slags örtighet i form av mynta. Överlag är den balanserad och medellång.

Jämfört med Kentan då? Detta gillar jag definitivt mer. Både doft och smak känns mer ”genomtänkt” i denna buteljering och här finns en tydligare balans utan den där ”newmake-känslan” som jag anade i Kornog Taouarc’h Kentan 15 BC. Detta är, enligt mig, en mer komplex och ”färdig” whisky som jag både hellre dricker och har i skåpet. Jag gillar kontrasten mellan finkänslig fruktighet/blommighet och rökighet/gummi, särskilt med den lilla touchen av sälta som ger en extra dimension till det hela. Nä, gamle Kentan gör säkert massor av whiskyälskare lyckliga men jag väljer hellre gamle Sjuan som sällskap!