Det har väl knappats gått någon förbi att det just nu är mycket fokus på fotboll i Frankrike. För de som gillar fotboll (jag är en av dem) är detta såklart toppen, och för övriga är det förmodligen en källa till både suckar och svordomar när favpritprogrammen utgår och folkölen säljer slut på ICA. Nåväl, oavsett vilken grupp du än känner att du tillhör kan det vara läge för en fransk wirre, antingen för att gå all-in och maxa den franska känslan under EM eller för att försöka jäklas med fransoserna genom att dricka upp deras maltsprit. Därför tänkte jag köra ett litet franskt tema, och recensera fyra franska whiskies under en kortare tid.

Förvänta er nu inga vetenskapliga studier av samtliga kornspritssorter från Calais till Cannes. Jag har valt att fokusera på ett och samma ställe, vilket innebär att samtliga recenserade sorter är från det franska destilleriet Glann ar Mor. Detta destilleri grundades av Celtic Whisky Compagnie 1997 och den första omgången sprit brändes två år senare. 2008 buteljerade man sin första omgång färdiga (icke-rökiga) whisky och ett år senare kom en rökig variant ut under namnet Kornog (betyder ungefär ”Västanvind” på det lokala, keltiska språket Bretonska). Destilleriet ligger precis vid havet (vilket namnet också antyder – Glann ar Mor betyder i runda slängar ”vid havets ände”) i nordvästra Frankrike, inte långt ifrån Brest. Enligt destilleriet är denna geografiska plats ideal, då temperaturen sällan stiger under nollan, vilket gör att änglarnas andel är något större och att whiskyn därför mognar lite snabbare än på nordligare/kallare ställen. Produktionen är relativt liten, traditionell (exempelvis använder man sig av så kallade ”worm tubs” för kylning under destilleringsprocessen) och majoriteten av faten lagras på bourbon- och sauternesfat.

Glann ar Mor, Maris Otter barley

Glann ar Mor Maris Otter barley flaska

Allmänt: Denna singelmaltare är tillverkad av en gammal sorts korn som även gett buteljeringen dess namn. För min del är det något oklart hur denna kornsort påverkat smaken jämfört med mer populära släktingar, som exempelvis ”Optic” och ”Golden Promise”. Enligt källan till all kunskap, Wikipedia, är ”Maris Otter” en engelsk tvåradig vintersort som oftast används för att brygga öl, både industriellt och av hemmabryggare. Dock hävdar artikeln att denna sort inte längre rekommenderas för mältning, men nämner inte varför. Bruichladdich hävdar däremot att det visst går att ana smakskillnader för en tränad tunga (de har ju bland annat buteljeringen ”Bere barley” som fått namn efter en viss sorts korn, men jag gissar snarare på att faktorer som sockerhalt och resistens mot ohyra eller sjukdomar avgör kornsortens lämplighet mer än smaken. Nåväl, whiskyn är en NAS:are buteljerad 2015, så åldern är oklar och det verkar som om den är fri från både kylfiltrering och färgmedel.

Färg: Ljust gyllene

Doft: En vaxighet och tydlig ton av omogen (grön) banan slår till först. Här har vi en ungdomlig whisky som utöver bananen bjuder på stor fruktighet i form av melon och grönt äpple. En ton av müsli lurar i bakgrunden (främst de där små, hårda och platta rackarna som ser ut som havreflingor men är mindre) och här finns även en känsla av tuschpenna. Den dominerande doftnoten är dock gammal hederlig fruktcocktail (ni vet, sådan på konserv) med mängder av röda cocktailbär! Överlag snackar vi om en ganska ren doft, inte så värst djup eller jättekomplex men däremot mycket angenäm. Med vatten smyger sig lite lemon curd in (inte mig emot!).

Smak: Nog för att doften var fruktig, men riktigt såhär söt trodde jag inte att den skulle vara! Det första jag tänker på är ”våffla”, och söt sådan dessutom. Sedan kommer en tydlig ton av mint, även den söt (tänk ”mentos”) och efter det något så otippat som kokta morötter (sötman finns där med). Tydligaste smaknoten är ändå päron, typ inlagda sådana, och resten av kroppen kännetecknas just av päron, päron, päron… Med vatten tittar mjölkchoklad fram och whiskyn känns lite gräddigare i smaken, men överlag handlar kroppen om en slags lättare, ren och söt fruktighet som stämmer överens med doften på ett fint sätt.

Avslut: Eftersmaken är ganska kort med toner av bränt socker och vanilj i första hand. Sedan kommer fruktigheten tillbaka i mer allmän form tillsammans med en pepprighet (svartpeppar kanske?) och med en svag bitterhet efter vattning.

Jamen det här var ju gott! Inte den mest spännande eller komplexa whiskyn jag druckit, men ganska klockrent en onsdagskväll i juni. Whiskyn är finstämd, balanserad och frisk med en härlig fruktighet och lätthet som passar utmärkt när vädret är varmare. Personligen tyckte jag inte att den vann jättemycket på att vattnas, även om chokladtonen ihop med både päron och mint (typ som den gamla 80-talsklassikern ”Päron med After Eight”) var en kul touch. Det ska bli mycket intressant att jämföra denna med de tre andra buteljeringarna från destilleriet för att hitta både skiljepunkter och gemensamma nämnare!

Glömde givetvis att fotografera innan glaset började sina, men typ såhär ser den ut...

Glömde givetvis att fotografera innan glaset började sina, men typ såhär ser den ut…