Änglarnas andel

en blogg om whisky

Dubbelprovning à la Isle of Mull – Tobermory och Ledaig

Söder om Skye och norr om Islay ligger ön Mull, en bildskön historia med vattenfall, karga klippor, gröna kullar och färgglada hus i den lilla hamnen. Här ligger destilleriet Tobermory, som grundades 1798 och idag ägs av Burn Stewart. Från början hette destilleriet Ledaig men när idag samma namn som byn det ligger vid. Dock ger destilleriet ut en rökig version av sin whisky som fått sitt namn efter destilleriets orginalnamn. Själva produktionen har genom årtiondena pausats av olika anledningar, allt i från ombyggnadtioner och fulla lagerhus (!) till att den närliggande lilla sjön man tar vatten ifrån sinat i omgångar. En del av produktionen går till blends som exempelvis Black bottle. Själva fatlagringen sjer hos destilleriet Deanston och whiskyn lagras på både bourbon- och sherryfat.

För flera år sedan reste min man och till Storbritannien och snubblade då över en flaska Ledaig (NAS) för tjugo pund (då ganska exakt tvåhundra riksdaler) och slog till. Vi blev väl inte direkt golvade av denna buteljering, då den kändes ganska endimensionell, men den gjorde sig förbannat bra i whiskytryffel. När maken och jag senast var i Skottland valde jag att köpa två småflaskor med tioårig Tobermory samt tioårig Ledaig för att dela lära känna destilleriet bättre och dels ställa dessa två buteljeringar mot varandra. Detta fann jag:
image

Tobermory 10yo, 46,3%

Allmänt: Denna wirre är varken färgad eller kylfiltrerad, och är lagras på ex-bourbonfat. Kornet är torkat utan torvrök, vilket gör detta till en icke-rökig utgåva.

Färg: Ljusgul

Doft: Mitt första intryck är att doften först känns lite ”newmake:ig” eftee att gå varit instängd i den oöppnade flaskan. Här finns en intressant, komplex blandning av en metallisk ton, halm, hårspray och melon. Detta är udda och med karaktär! Efter en stund framträder en frisk ton av färska äpplen och omogna vinbär tillsammans med en torr, sträv gräsighet. Efter vattning blir doften lite jordigare men också lite sötare med honungskänsla.

Smak: Smaken är sötare än vad jag hade väntat mig men också motsträvig med både vingummin och och peppar. Gräsigheten märks även i smaken, men övergår i tydligare örtighet efter vattning. Sedan kommer klassiskt Earl Grey-te, med bergamott och citron, för att övergå i violpistoler och en torrhet innan eftersmaken.

Avslut: Eftersmaken är först lite bitter men sedan dyker, något otippat, päronsplit upp med rostat bröd, örter och mörk choklad. Överlag är eftersmaken medellång och ganska lätt.

Tankar: Detta är ingen ”enkel” whisky, den sticker åt olika håll och är varken slätstruken eller kompromissande. Jag kommer på mig själv med att grotta ner mig i att försöka hitta fler spretiga smaknoter, och då den inte finns att köpa på Systembolaget ska jag definitivt plocka hem en flaska av denna prisvärda whisky nästa gång jag är i Storbritannien. Visst, eftersmaken hade gärna fått bara längre men det kan jag överse när det gäller en relativt billig whisky som utmanar mig på detta sätt.

Ledaig 10yo, 46,3%

Allmänt: Inte heller denna utgåva är färgad eller kylfiltrerad, och precis som Tobermory 10 är whiskyn lagrad på ex-bourbonfat. Det som skiljer dessa buteljeringar åt är att Ledaig 10 är det roliga uttrycket då kornet är förlåt med torvrök. Visst, vi snackar inte skrek på ppm, men visst är torvröken tydlig och relativt rejäl.

Färg: ljusgul

Doft: ”Bilhall”, det är det första jag känner. Här finns gummi och något som påminner om målarfärg tillsammans med sälta och torv. Doften är mer torvig än rökig, men här finns grillkol i bakgrunden ihop med cognacsmedwurst, citrus och sådana där vita ”kuvertbullar” man har på kalasbufféer med vallmo på locket. Doften är ung och busig, men med vatten blir den lite lugnare, mer nötig och vaxig.

Smak: Boom! Här kommer en käftsmäll med torvexplosion, vitpeppar och chillihetta. Bränt, rostat bröd dyker upp och sedan en svag ton av apelsin. Överlag är smaken härligt rakt på sak, men efter vattning blir smaken lugnare och mycket mer ”mintig” med eukalyptus, precis som den där halstabletten i den blåa påsen som heter ”Extra starka orginal”.

Avslut: Eftersmaken mynnar ut i läder, torv, rök och lite beska. Avslutet är långt med bränt trä, en svag gummiton och vitpeppar igen. Tycker nog att eftersmaken är bäst och kaxigast utan vatten.

Tankar: Det här är en oväntat bra och kompromisslös torvrökig singelmalt i den lägre prisklassen. Precis som den icke-rökiga brorsan är den både komplex och stökig, och jag gillar att den är mer torvig än rökig. Det finns definitivt risk för att jag beställer hem en flaska från Systembolaget, där den kostar 545 kronor har nummer 85390.

Överlag är jag faktiskt dubbelt överraskad av dessa två ömalter, då jag trodde att de skulle vara mer insmickrande och endimensionella än vad de visade sig vara. I en whiskysamtid där coola etiketter, mogen ålder, kända destillerier och mustigt pris är det som får folk att öppna plånboken hoppas jag att fler får upp ögonen för dessa två budgetpärlor. Eller kanske inte, förresten. Det blir mer till mig om de inte gör det…

image

« »

© 2019 Änglarnas andel. Tema av Anders Norén.