Det första jag vill ha sagt innan du läser vidare är att jag vet att detta kommer att verka som ett enda långt skrytinlägg. Och på sätt och vis är det väl det. Jag är en av få privilegierade människor som fått smaka världens äldsta whisky. Det är ju egentligen rätt galet. Men egentligen handlar detta inlägg om mer än det. Det handlar om whiskyns värde, generationers ansvar, om importörers möjligheter, att åldern inte alltid bara är en siffra och att smaken alltid – alltid – är som baken (delad!) och ska vara det.
I november 1939 hälldes en omgång nysprit från destilleriet Mortlach på fat. Vi snackar alltså för över 75 år sedan. Bara en knapp månad tidigare hade den första tyska bomben släppts över de brittiska öarna, i detta fall Orkney, och gemene man i både Skottland och Sverige hade fullt upp med att oroa sig över saker som världskrig, upprustning och ransonering. Formodligen hade John Urquhart, som fyllde fatet, inte en tanke på att ett gång förväntansfulla whiskyentusiaster i Sverige en hel livstid senare andaktsfullt skulle sitta och prova samma fat. 2015 valde Gordon & MacPhail att buteljera detta fat som en del av serien Generations och sälja de hundra buteljerna till det facila priset av 250 000 kr styck. En kvarts mille. Som hittat. Nåväl, nästan alla flaskor som sålts har hamnat hos samlare där de, väl inlåsta, skall förvaras och stiga i värde. För stiga i värde gör de. De senaste decennierna har whisky ökat mer i värde än guld, och främst då singelmalt. Ju äldre, desto dyrare är devisen – och kommer spriten från ett nedlagt destilleri i stil med Port Ellen ökar detta på värdet ännu mer. När det gäller världens äldsta whisky snackar vi inte ett nedlagt destilleri men väl en respektabel ålder på 75 år, och även om detta långt ifrån är en garanti för att whiskyn är fantastiskt god (eller ens lite god) innebär detta ändå en whisky som fått åldras mycket längre än allt annat jag varit i närheten av. Därför var det otroligt roligt att importören Symposium House of Taste valde att inte bara köpa in en flaska, utan även att under Malmömässan korka upp den för att låta folk prova wirren. På plats var Thomas Kuuttanen från Symposium och Stuart Urquhart från Gordon & MacPhail, vars farfars far John Urquhart hällde Mortlachen på fat från första börja, där den förstnämnde invigde provningen medan den sistnämnde agerade provningsledare och berättade om både företaget samt de olika buteljeringar provningen innehöll. Här kommer en sammanfattning av mina intryck från flighten:
Highland Park 1973, 43%
Allmänt: 1st Fill Sherry-fat, möjligtvis kylfiltrerad, ofärgad
Färg: Djupt gyllene
Doft: Doften är mjukt fyllig, en aningens oljig och söt med torkad aprikos och honung. Här finns också fläder, mineraler, punch, syrligt godis och citrus.
Smak: Mjuk kropp med trätoner och lite rök kommer fram tillsammans med läder och kakao. Fläderblomsten från doften kommer igen och får nu sällskap av päron. Ger ett lätt, finstämt och somrigt intryck.
Avslut: Det första som slår mig är klassisk ”risbräck”-choklad, och sedan svag rök som kommer igen. Sedan hittar jag vanilj, färsk frukt och överlag är eftersmaken.
Glen Grant 1955, 40%
Allmänt: 1st Fill Sherry-fat, 57 år gammal, kylfiltrerad, ofärgad.
Färg: Ljus bärnsten
Doft: Här var det romrussin med ett friskt inslag av citron! Whiskyn känns förvånansvärt ”pigg” med massor med smörkola och doften är överlag mycket inbjudande. Efter ett tag kommer tillagade eller inlagda körsbär, kryddor (främst nejlika) och en bärighet med både blåbär och röda vinbär.
Smak: Först ek, nötter och tobak tillsammans med torr sherry. Sedan kommer bitter apelsinmarmelad, kola igen, maltsötma och torkad ananas. Smaken är mindre söt än väntat med tanke på doften, och känns både len och balanserad.
Avslut: Eftersmaken är torr och maltig och get ett snudd på brödigt intryck med lite torkad frukt och örter. Här finns en syltighet i eftersmaken som blir mer bitter med tiden och avslutas med ek, svart te och salmiak.
Linkwood 1954, 40%
Allmänt: 1st Fill Sherry-fat, buteljerad 2010, 56 år gammal, kylfiltrerad, ofärgad.
Färg: Djup bärnsten
Doft: Först och främst märks tung sherry och hasselnötter. Sedan kommer en behaglig blommighet fram (tänk liljekonvalj och rosor) tillsammans med vaxighet, en aningens mint och anis.
Smak: Rejäl och stark kryddighet med svagt rökig ton, en skvätt torkad frukt och tydlig sherryinfluens. Intressant nog kommer lite rosmarin fram med tiden. Smaken ger dock ett nästan aggressivt intryck där jag tycker att det saknas lite fruktsötma för att balansera upp de tydligt bittra ektonerna.
Avslut: Eftersmaken domineras av starka, bittra smaker som kakao, kaffe och ek, tillsammans med en svagt rökig ton och viss nötighet. Avslutet är långt och till slut nästan humlebittert.
Strathisla 1953, 43%
Allmänt: 1st Fill Sherry-fat, möjligtvis kylfiltrerad, ofärgad, en av Stuart Urquharts ”favourite drams”
Färg: Djup bärnsten
Doft: I doften kommer en något blygsam sherryton först som ger ett lätt intryck. Sedan kommer färsk frukt och bär fram som fikon och nypon, tillsammans med både blommor och sirap. Pekannötter och kryddor ger känslan av ”kanelbullar” och rent allmänt känns inte doften särskilt söt.
Smak: Mycket mer karaktär än doften utlovade! Först mörk choklad och ek, sedan torkad frukt och aningens bitterhet (tänk bränd karamell). Sedan kommer fruktbakelser (ni vet, sådana man köper på konditori med mördegsbotten, vaniljkräm, och bär i gelé på toppen), marsipan och söt grapefrukt. Överlag känns whiskyn mycket balanserad.
Avslut: Här kommer choklad, ek och vitpeppar. Den lilla bitterhet som fanns inledningsvis försvinner med tiden och gör att avslutet blir fruktigt och mjukt. Eftersmaken rundas av med kola och lite brända mandlar.
Macallan 1945, 45,1%
Allmänt: 1st Fill Sherry, 68 år gammal, fatstyrka, ej kylfiltrerad, ej färgad
Färg: Mörkröd bärnsten
Doft: Vilken doft! Här finns massor med färska bär som svarta vinbär och krusbär, en hel del choklad och en tydlig, klassisk sherryton. Sedan kommer bränt socker, apelsinmarmelad, chokladfudge och mängder med valnötter. Mörk sirap och kryddor rundar av.
Smak: I kroppen hittar jag först en subtil rökighet och viss sötma som inte känns dominerande. Sedan dyker mörkt bröd, apelsin och julkryddor (kanel, kardemumma) fram. Smaken kompletteras av polerat trä och lite sötlakrits samt en skvätt bittert kaffe och sirap i bakgrunden. En harmonisk och fyllig smak.
Avslut: Eftersmaken är lång med rökighet i bakgrunden, klassiskt knäckebröd och mörk choklad. Lakritsen finns kvar och får sällskap av torkade plommon, vaxighet och honung.
Mortlach 75 Years Old Generations, 44,4%
Allmänt: 1st Fill Sherry butt, fatstyrka, ej kylfiltrerad, ej färgad
Färg: Mörkröd bärnsten
Doft: Väldigt sött första intryck, och oväntad pigg med sommarblommor, kola sockerkaka, sirap, parfym, aningens nötighet och kryddor med främst ingefära. Här händer det grejer, med andra ord!
Smak: Kryddorna gör entré först och tillsammans med maltighet får det mig att tänka på mjuk pepparkaka. Sedan kommer tung, tropisk och mogen frukt som banan tillsammans med kokos och samma blommighet som finns i doften. Dock är whiskyn mer lättsam än vad jag hade väntat mig, och inte alls särskilt dominerad av ek och fat. Smaken är fyllig, komplex och balanserad.
Avslut: Pepparkakskänslan finns kvar med mer maltsötma. Frisk och lätt citrus tillsammans med fruktighet och nötter kommer in i bilden och mot slutet blir eftersmaken lite torrare.
Så vad tyckte jag rent allmänt då? Jo, visst snackar vi fantastiskt whisky men när jag fått frågan om det var den godaste whisky jag någonsin druckit kan jag nog inte svara ja. Inte för att jag kan namedrop:a en massa annan wirre jag hellre dricker utanför att det blir så snedvridet att jämföra de typer av whisky jag normalt dricker med whisky av denna kaliber. Såhär gammal och kvalitativ whisky är en unik upplevelse. Visst, någon av sorterna i flighten kändes lite väl blek och någon lite väl bitter med tanke på förväntningarna, men det är ändå lätt den häftigaste provningen jag varit med om. Jag vet inte hur jag hade tyckt om jag hade druckit dessa sorter blint tillsammans med lite andra betydligt yngre buteljeringar av det kaxigare slaget, men det är inte på förhand givet att jag hade haft en av ”gamlingarna” som favorit. Å andra sidan blev jag väldigt positivt överraskad av den komplexitet och pigghet som fanns hos flera av dessa dyrgripar, så tanken är inte på något sätt omöjlig. Det är helt uppenbart att man i familjeföretaget Gordon & MacPhail tar tillvara på den magi man lyckas skapa i sitt lagerhus, och att Symposium skapat en otrolig möjlighet för oss vanliga dödliga att uppleva denna magi. Jag har också smakat magi som varit yngre än en tiondel av åldern, och upplevt en helt annan slags whiskymagi i goda vänners lag över en standardwrirre och ett gott snack klockan två på natten. Det går liksom inte riktigt att jämföra olika slags magi med varandra. Det enda man kan göra är att försöka fylla kappsäcken med så många olika sorters whiskymagi som möjligt.
Thomasjohansson74
17 april, 2016 — 8:08 e m
Åter kul att läsa Frida…
Kul att få läsa allas tankar och reflektioner om denna Whisky.