Jag har märkt att flera österrikiska destillerier gärna kallar sig för ”privatdestillerie”. Som systembolagsindoktrinerad svenne låter det helt galet olagligt, men samtidigt är det ju väldigt passande. För om det är något dessa destillerier är så är det just privata. Ägda av privatpersoner med ett privat intresse att från början koka wirre för privat bruk, och sedan för andra personers privata bruk. Går det med vinst är det en bonus, annars tjänar vi degen på gin, rom eller fruktsnaps. Smidigt.Den första wirre som fick upp mina ögon för österrikisk whisky var Pfanner, och i ett gammalt blogginlägg recenserade jag deras standardbuteljering. Visserligen fann jag då att den klassiska treåringen var något beige och kunde tjäna på ett par års lagring till men kände att produkten i grunden var lovande. Därför såg jag verkligen fram emot att besöka Pfanner för att skapa mig en helhetsbild av deras sortiment och diskutera både tillverkning och fatlagring med dem.

Med Marie-Luise Dietrich som designat flaskor och logotyper, samt destillerichef Walter Pfanner.

Med Marie-Luise Dietrich som designat flaskor och logotyper, samt destillerichef Walter Pfanner.

Den stora skillnaden mellan Pfanner destilleri och de övriga två jag besökt är storleken. Pfanner är i sig ett stort varumärke som från början (och än idag) handlade med fruktprodukter, både med och utan alkohol. I över 160 år har detta varit ett familjeföretag där man, bland annat, bränt sprit i fem generationer. Det hela började ganska blygsamt med ett gasthaus, ett bryggeri och ett litet bränneri som kokade äppelsnaps på lokal äppeljuice. Idag är Pfanner ett avsevärt större företag med både alkohol och fruktbaserade livsmedel och omsätter i runda slängar 252 miljoner euro per år. Sådär ja.

En dag för tio år sedan bestämde sig dock Walter Pfanner för att ägna mer företagstid och energi åt sitt whiskyintresse, något som vem som helst borde applådera. Allt ifrån destillat till design är skapat inom familjen, och idag är destilleriet medlem i AWA (Austrian Whisky Association). Mycket av tänket härrör tillbaka till lokala tradition och kultur, som exempelvis att varje sprittyps logotyp pryds med ett lokalt djur kopplat till ett ordspråk: hare och räven hälsar varandra godnatt (whisky och äpplekonjak), (natt)ugglan är för de unga (rom) och örnen flyger över de örttäckta bergen (gin). Till whiskylikören används lokal mjölk, och till de rökiga buteljeringarna använder man lokal torv från regionen. Dessutom görs alla steg i tillverkingsprocessen på plats. Även fast det idag kryllar med whiskydestillerier i Österrike (whiskyresa nästa, yey!!) kan Pfanner stoltsera med att vara det första destilleriet i just Voralberg och 2014 vann man pris som bästa österrikiska whisky. Dessutom har Pfanner lyckats håva hem ett ”outstanding” av IWSC i samma veva. Från början försökte man destillera på enbart lokala råvaror men då man tyvärr inte kunde få tag på tillräckligt med korn från Voralberg gjorde det att allt korn idag kommer från södra Tyskland.

Pfanner 3 Pfanner 4

De buteljeringar destilleriet har släppt hittills är Classic Vorarlberger Single-Malt Whisky (43%), Red Wood Vorarlberger Single-Malt Whisky (43%, lagrat på rödvinsfat som innehållit det lokala vinet Phantom), nyheten X-peated Vorarlberger Single-Malt Whisky (40-45 ppm, 46 %) och nyheten Single Barrel (56,5 %) lagrat på ett P.X.-sherryfat med nummer 17. När det gäller fatlagring har Herr Pfanner fler än 150 fat i sin källare som han vårdar ömt. Dessutom besöker han faten varje söndag för att övervaka deras utveckling (och om jag hade haft dessa fat på lager hade jag nog gjort detsamma… yum!). Även om buteljeringarna överlag är NAS:are (förutom single barrel-varianten) berättar man gladeligen allt om dem, även ålder. Den klassiska utgåvan är tre år gammal (men kommer i framtiden vara minst fem år gammal istället) och övriga utgåvor har fyra år på nacken. Utgåvorna Classic och Red wood är kylfiltrerade. Än så länge är den österrikiska marknaden för dessa utgåvor ganska liten men man har på Pfanner noterat en stadig ökning år för år som gör att man experimenterar med både fler och äldre utgåvor. Lagom till tioårsjubileet 2020 släpper man exempelvis sin första tioåriga whisky lagrad på både sherryfat och österrikisk nyek, och nästa mål efter det är att släppa en tolvåring, vilket känns lagom kaxigt och spännande. Dessutom kommer man släppa en ny rökig buteljering 2017 eller 2018 där man använt belgiskt bokträ istället för torv för att röka och torka kornet. En annan rolig detalj är att man överlag verkar vara ganska obesvärad av traditionens ansvar när det gäller fatlagring i Österrike.

Pfanner 7 Pfanner 8

När det gäller fatfilosofi använder Walter Pfanner genomgående 220-litersfat, samt några 500-litersfat. Till skillnad från de andra två österrikiska destillerier jag besökt vill han inte använda mindre fat eftersom han tycker att whiskyn tar upp för mycket träsmak på fat mindre än så. Han menar på att kunderna inte vill ha för tydlig ekton på whiskyn och därför undviker han gärna det. ”På grund av österrikarnas arv från fruktdestillatskulturen uppskattar folk överlag de re rena, milda och balanserade smakerna”, säger Walter. Precis som Keckeis och Broger experimenterar man hej vilt med olika slags fattyper för lagring, som exempelvis olika söta dessertviner, röd- och vitvinsfat och använder främst sherryfat till lejonparten av lagringstiden. Dessutom avslöjar Walter Pfanner stolt att han har minst fyra fat till i källaren som är bra nog att bli femåriga single barrel-utgåvor från och med 2017. Smaknoter på den nuvarande utgåvan då? Jodå, mina kortfattade tankar kommer här:

Single Barrel P.X. Sherry Cask/No.17 (56,5 %)

Färg: rödtonad bärnsten

Doft: Ung och pigg med tydlig sherryton. Här finns en del torkad frukt och en slags brödig kryddighet. Färsk frukt i form av vindruvor och persika. Doften blir mer sockersöt med tid.

Smak: Kanelbullar, någon? Smörig känsla med russin, tydlig vaniljton och sherrytonen finns i smaken med. Smaken är sötare än doften med mogen frukt som torkade tranbär och kola som dominerar. Fyllig, kraftfull smak.

Avslut: Eftersmaken är något pepprig med sirap, muskot och choklad. Frukten är torkad istället för färsk och själva avslutet är medellångt.

Pfanner 11

Herr Pfanner i sitt esse!

Pfanner 12

Sist men inte minst avslutade vi besöket med ett djupdyk i lagerkällaren, något både Walter och jag verkade njuta i lika stora drag av. Som ett barn på julafton presenterade han fat efter fat och bjöd på smakprov från hela fjorton (!!) olika fat (varav vissa han fick klättra in under hyllor och mellan andra fat för att öppna), där han visade på skillnader i destillatets utveckling beroende på ålder, fataktivitet och fattyp. Dessutom diskuterade han tänkbara planer och buteljeringar för de olika faten, vilket var fantastiskt kul för mig som besökare. De fat jag fick möjlighet att smaka var:

  • Amerikansk ek, 4 år (väldigt bra!!)
  • ”Fass 1” secondfill österrikisk ek
  • Grappa, cigarillo-fat
  • Sherryfat, rökigt recept, 19 månader
  • Österrikisk ek, cigarillofat som tidigare innehållit Zigarrenbrant, 19 månader
  • Sherryfat 250 liter, 2 år och 11 månader
  • Österrikisk ek, 4 år
  • ”Fass 2”, sherryfat från 2010 (det äldsta i källaren)
  • Sherryfat, 4 år (ska bli en single barrel-buteljering)
  • Sherryfat, 3,5 år
  • Sherryfat, vindslagrat cigarillo på 60 liter, 3 år
  • Sherryfat, 1 år och 7 månader
  • Chardonnayfat, 300 liter, 3 år
  • Bourbonfat, rökigt recept, 2,5 år

Helt okej spontanflight, om man säger så… Pfanner Privatdestillerie är helt klart väl värt ett besök, och är ni i krokarna tycker jag att ni även ska besöka deras välsorterade vinotek i Lauteracht för både trevligt vin- och whiskysnack samt lite shopping. Pfanner må vara ett stort företag, men i själ och hjärta är det fortfarande ett familjeföretag med jordnära kundbemötande och passion för produkten. Mitt intryck av whiskyn är att det finns mycket större bredd och kvalitet i sortimentet än min första upplevelse av den klassiska treåringen. Just den buteljeringen kommer aldrig att bli en personlig favorit men Single barrel-utgåvan tillsammans med både övriga buteljeringar (den torvrökiga X-peated var en glad överraskning!) och fatprov visade på en stor omsorg om både kvalitet och framtidsplaner, och jag ser fram emot att följa detta destilleri år för år i framtiden. Här finns definitivt bra grejer, inget snack om saken.

Om ni är nyfikna på österrikisk wirre i kombo med fantastisk natur, mumsigt käk och allmänt gött leverne kan jag rekommendera ett besök på whiskyfestivalen vid sjön Constance i oktober i år. Där kommer det finnas destillerier och bryggerier från Österrike, Lichtenstein och Schweiz med flera. Fundera över en schnitzel, vetja!