Nyligen gick Cinderella Whisky Fair 2016 av stapeln och då jag hunnit återhämta mig från helgens eskapader ombord på Ålandsfärjan Cinderella är det hög tid att presentera lite tankar kring både mässan och det jag smakat. Jag hade det stora nöjet att besöka denna mässa för första gången tillsammans med min käre make samt två goda vänner – och alla gillar vi vår wirre. På grund av jobbschema fick det bli sista turen, lördag till söndag, och vi var alla taggade till tänderna. Någon naivt hade jag föreställt mig att det skulle finnas gott om tid att hinna undersöka massor med spännande buteljeringar, men om sanningen ska fram sprang tiden ifrån mig och jag hann inte ens besöka alla utställare som fanns där. Därför tänkte jag nu sammanfatta mina intryck på bästa amatörmässiga sätt och sedan presentera smaknoter kring tre av de whiskies jag hann prova på plats.
Mässan
Många människor på liten yta – och de flesta whiskyintresserade, dessutom! I vanliga fall brukar mässor, enligt mig, präglas av att folk satsar på ett visst tidsspann en viss dag och att folket liksom byts ut med jämna mellanrum allteftersom människor tillkommer och åker hem. Så var inte fallet här, då vi alla var på plats hela tiden (av naturliga skäl). Det är ju lite halvjobbigt att gå av båten mitt på öppet hav, liksom. En annan kontrast mellan CWF och andra mässor är att man kunde köpa det man gillade på helflaska eller samples på plats. Mycket smidigt, mycket smart men samtidigt kändes det som om detta bidrog till ett visst mått av köphets och ju mer köphets jag uppfattar desto mindre köper jag själv. Märkligt, det där. Jag tror dock att de flesta inte funkar på samma sätt eller störs av detta, tack och lov. Å andra sidan fick jag med mig lite intressanta samples hem och maken och jag köpte en flaska Port Askaig 100 Proof som vi fann både mumsig och prisvärd. Att det är smidigt med restauranger, underhållning, mässa, taxfree och sovplats på ett och samma ställe är givet, och till stor fördel för både whiskynördar och sällskap med blandande intressen. Däremot kändes det ovant med mässbesökare som förfestade innan mässan och sedan såg mässan som ännu ett stopp för partybussen innan slutdestinationen dansgolvet (och till sist, valfri hytt). För makens, vännernas och min del är en whiskymässa inget ställe man är direkt sugen på att bli totalt tankad på, men där är vi alla olika (och det får vi givetvis gärna vara!). När det gällde utställarna var det jättekul att så många destilleriansvariga var på plats från olika destillerier, och att det var en trevlig mix av både skotsk och skandinavisk whisky. Extra kul var det att maken fick lov att slänga käft med grundaren för Wolfburn Distillery, Andrew Thompson, då jag i höstas gav min bättre hälft en andel i ett fat där. Sammanfattningsvis kommer jag att säkerligen att besöka Cinderella Whisky Fair fler gånger, för det är definitivt ett roligt koncept!
Så till tre av alla de whiskies jag provade! Värt att notera är dock att ljudnivå, folkmängd, tidsbrist och svårigheter med att hitta vettiga sittplatser för recension och diskussion gör att smaknoterna blir lite torftigare och mer kortfattade än vanligt, men jag tror ändå att ni får en hyfsad bild av upplevelsen.
Old Pulteney 18yo, cask no1232
Allmänt: Detta är en buteljering från ett enda Pulteney-fat med nummer 1232 och fatet whiskyn har lagrats på är ett firstfill bourbonfat. Fatstyrkan ligger på hela 61,3 % och just denna flaska har handfyllts av distillery manager Malcolm Waring själv.
Färg: Gyllengul
Doft: Viss maltsötma men mer söt genom vaniljolja och en efterrättskänsla som påminner om tiramisu eller irish coffee. Här finns en gräddighet med en touch av choklad, kaffe och kola tillsammans med 
grapefrukt och fikon.
Smak: Mycket frukt, mogna bananer, pomelo (som söt grapefrukt fast med mindre beska), honung, tydlig blommighet, nötter i form av mandel. Viss kryddighet finns, och tänker då främst på muskot.
Avslut: Lång eftersmak med mycket bränd kola, en sälta som ”drar” i kinderna, vitpeppar, kryddor och citrus som hänger kvar. Vaniljoljan gör comeback fast är inte alls lika kraftig som i doften och avslutas med lite chilli och bitterhet.
Eldvatten Bruichladdich 9yo
Allmänt: Detta är ett privatfat som Svenska Eldvatten kunnat buteljera 285 flaskor från. Fatet i sig som whiskyn lagrats på är ett firstfill Oloroso hogshead, och där har wirren fått gosa till sig mellan juni 2006 och november 2015. Enligt pålitliga källor sålde de flaskor som fanns med på mässan slut på 14 minuter men fler kommer till bolaget det 1:e februari.
Färg: mörkt mahognyröd
Doft: Stor, sy
ltig, maltig doft med valnötter och farinsocker, kryddor (fick en känsla av nejlika och gurkmeja) och tomatmarmelad. Här finns något svårdefinierbart ”savory” med som gäckar i bakgrunden, men kan inte sätta fingret på det.
Smak: Mycket färsk frukt och mycket plommon. Smaken är väldigt kraftig och fyllig (lite som ”extra allt”) med knäck, vinbär och skogsbärssylt. Vatten hjälper till att balansera upp sötman något. Ingen överväldigande eller typisk ”sherrybomb” i snoken, men visst finns tydlig sherrykänsla.
Avslut: Smaken som övergår i eftersmaken är intressant då den hela tiden blir större och större istället för att mattas av. Eftersmaken domineras av frukt, en kakafoni av kryddor och nötter.
Box Archipelago Baltic Sea 2016
Allmänt: Som vanligt finns alla detaljer, sånär som på destillerichefens slipsstorlek, på hemsidan. Sammanfattningsvis är detta en ung whisky, strax under fyra år gammal (3,83 år, om man vill vara petig – och det vill BOX). Alkoholhalten ligger på 56,5 %, fenolhalten är i snitt 41 för själva malten och whiskyn har lagrats på både firstfill bourbonfat och ny amerikansk ek.
Färg: bärnsten
Doft: En ljuvligt komplex och unik doft som präglas av gräsighet, blommor, diverse olika kryddor, varmt bränt trä, vax och rök.
Smak: Först kommer en känsla av brasa och grillad korv, som sedan får göra plats för lättare och sötare smaker i form av godis, bär (hallon?) och något som påminner om ”hockeypulver”. Till sist kommer mer sötma i form av honung, maränger och blommor.
Avslut: Eftersmaken är lång för så ung whisky och kaxig med svartpeppar, honung, torkat kött och rökpuffar.
Och så till sist ett sammelsurium av bilder från mässan! Jag tror jag satte personligt rekord i ”selfies” (vilket, för alla er som känner mig, inte är en jättebedrift) men enligt min IT-support Linus heter det faktiskt ”doofies” om bilden innefattar två personer. Enligt Schlagersverige heter det dessutom groupie om man är fler är två, men här då jag är äldre än sjutton ger ordet ”groupie” helt fel associationer…Nåväl, håll till godo!
