Indisk whisky har rönt stora framgångar på whiskymarknaden de senaste åren, och med all rätt. Rent allmänt är det såklart en ekonomisk fördel att med hjälp av ett fördelaktigt klimat kunna låta whiskyn mogna tre till fyra gånger snabbare, eftersom man då kan buteljera en smakmässigt färdig produkt efter tre till fem år. Hög produktions- och försäljningsstakt i all ära, men indisk whisky har också fått tampas med det gamla garderobsskelettet “melasswhiskyn” – som fortfarande säljs i större mängder. Nåväl, gamla synder kastar visserligen långa skuggor men numera har indisk whisky frigjort sig från melassbojan och blickar framåt mot nya marknadsframgångar, med tillverkare som Amrut och Paul John i spetsen. Just Goa-belägna Paul John är det destilleri jag skriver om ikväll, och då deras buteljering “Brilliance” som du kan plocka hem från Systembolaget för 611 riksdaler.
Paul John Brilliance, 46%
Allmänt: Detta är en bourbonlagrad NAS:are, som sägs vara cirka 4 år gammal enligt importören Whiskytaste. Eftersom Änglarnas Andel ligger på cirka 10% i Goa istället för 2% i Skottland åldras whiskyn avsevärt fortare och är smakmässigt minst dubbelt, eller kanske till och med tre gånger, så gammal som dess fysiska ålder. Lagrad på bourbonfat och varken kylfiltrerad eller färgad börjar det bra.
Färg: gyllene
Doft: Vanilj, föga förvånande, och sedan en kavalkad av olika söta dofter. Fikon känner jag ganska omgående och sedan en slags syltighet med passningar till både björnbär och vingummigodis. Efter ett tag hittar friska, färska äpplen fram genom all sötma men det mest intressanta med denna doftupplevelse är det som mina vänner, som jag diskuterade whiskyn med, döpte till “stenbrott”. Efter en stunds debatterade kommer vi fram till att det är en slags mineralton i doften vi är ute efter.
Smak: Vilken kryddexplosion som äger rum i käften vid första smakprovet! Smaken är inte lika söt som doften, och jag kan är inte bestämma mig för om det är bra eller dåligt. Å ena sidan är det roligt med en oväntad vändning i whiskyupplevelsen men å andra sidan är doften så inbjudande (snudd på insmickrande) att det är synd att den inte fortsätter flirta med smaklökarna på samma sätt. Här finns trätoner (tänk polerat trä), en trevlig nötighet (japp, jag är svag för nötighet i whisky) som får sällskap kaffe, smör och den där kryddigheten övergår mer och mer i ren kanel.
Avslut: En ganska rolig sak slår mig direkt när eftersmaken börjar rulla fram på tungan – den får mig att minnas de där tjocka strimlorna med torkat limeskal som jag smakade i Grekland i sommar. Sötsur och lite bitter lime. Sedan blir eftersmaken torrare med samma kryddighet som tidigare och bränt eller karamelliserat socker. Trots att eftersmaken inleder starkt tycker jag ändå att den dalar lite väl snabbt, vilket är synd. Kanske fatstyrka skulle bjuda på längre eftersmak?
Allmänt intryck då? En mångfacetterad whisky med stor kryddighet och tydliga citrustoner. Styrkan hos denna whisky ligger hos smakkontrasterna mellan doft och smak, vilket bjuder på stundvis riktigt härlig dynamik. Dock är eftersmaken inte imponerande, men kan du bortse från det är detta en trevligt tillskott i skåpet som bjuder på lättdrucken omväxling i gommen.
