Den tredje och sista delen i min Laffe-saga handlar om jubileumsversionen – den något hypade 15-åringen. Att i lugn och ro få avnjuta dessa tre whiskies på plats vid destilleriet var hur härligt som helst, och skulle ni ha vägarna förbi Laphroaig tycker jag definitivt att ni ska titta inom för ett glas (eller tre) i baren. Slàinte mhath!

20150617_155123 20150617_155218

 

20150617_154616 (1)

Laphroaig 15 Anniversary Edition

Allmänt: Denna jubileumsutgåva är femton år gammal och är lagrad på first fill bourbonfat. Med en alkoholstyrka på 43% är den tyvärr kylfiltrerad (en del tycker det är bra, jag tycker det är synd) men den innehåller tack och lov inte färgmedlet E150.  Femtonåringen fanns innan som en standardutgåva på marknaden men togs för en tid sedan tillbaka och ersattes med artonåringen. Många Laphroaig-fans är förmodligen därför glada över att en femtonårig utgåva får representera destilleriets tvåhundraårsjubileum i år, dock som en limiterad utgåva under begränsad tid och i begränsat antal.

Färg: Honung

Doft: Doften är ganska ”mild” för att vara Laphroaig. Här finns en hel del bärighet, sylt och vanilj. Tillsammans med dessa insmickrande doftnoter finns det även en nästan försiktig rökighet tillsammans med piggelin-glass. Intrycket är att den är mycket fruktig med rök upptill och att doften överlag är frisk.

Smak: Det första ord som poppar upp i huvudet är ”mjuk”. För vissa är detta negativt eftersom de har andra förväntningar på just Laphroaig, medan andra säkert uppskattar just detta tillsammans med andra typiska Laphroaig-egenskaper. Smaken är jordig med gräs, en rökighet som inte tar överhanden och en lätt syrlighet upptill. Efter ett litet tag tar sötman större plats och här hittar jag godis-liknande smaker som påminner om tuttifrutti-strössel. Tillsammans med läder och ännu mer bakomliggande rök finns det här intressanta smakkontraster att utforska.

Avslut: Eftersmaken är inte riktigt lika lång som jag är van vid när det gäller detta destilleri. Vaniljsötman  finns kvar och kompletteras med ektoner men eftersmaken avslutas med toner av läder och rök.

Omdöme: Med risk för att bli lynchad av die hard-fans tycker jag att denna utgåva är ganska ”snäll” jämfört med andra buteljeringar och – förmodligen på grund av att ”hype” – blev jag lite besviken. Missförstå mig rätt, det är en god whisky och det finns en hel del trevliga smaknyanser att njuta av, men det jag saknar är lite mer ”oompf”. Med tanke på att detta är en jubileumsutgåva och Laphroaig gör sig så bra som icke kylfiltrerad och med högre alkoholstyrka tycker jag att det är lite synd att man valt att både filtrera och vattna ner just denna femtonåring till 43%. Personligen tror jag att detta hade varit en riktigt klockren jubileumswhisky om den hade fått komma till sin rätt med ett kaxigare smakregister som den förmodligen hade fått utan filtrering och kraftig nedvattning. Kanske hade den riskerat att bli för spretig eller inte lika lättillgänglig som den är nu, men jag tror att den hade kunnat imponera lite mer än såhär.20150617_170818