Laphroaigs tioåring är, enligt mig, en av världens mest kända singelmaltare, mycket på grund av dess något säregna rökighet. Många älskar de medicinala tonerna medan andra har svårt för dem, men oavsett vilket lämnar denna standardbuteljering få som smakar den oberörda. Då och då släpper Laphroaig en specialbuteljering av tian, med fatstyrka som utmanar smaklökarna lite extra med den höjda alkoholhalten. I år, när de firar sitt tvåhundraårsjubileum, presenteras visserligen inte en renodlad jubileumsversion av tian på fatstyrka (det spekuleras dock vilt på nätet om vilka specialare som eventuellt kan komma ut på marknaden innan året är slut) men eftersom det förmodligen inte kommer släppas fler ”batcher” av just denna buteljering under året kan man på sätt och vis se 007:an som den version som representerar detta uttryck och destilleriet under jubileumsåret. Dessutom får man lov att citera Bond-filmer hej vilt samtidigt som man dricker den. Kanske till och med se en Bond-film medan man dricker den. Möjligheterna är oändliga.
Original Cask Strength Laphroaig 10
Allmänt: Batch 007, buteljerad i januari 2015, 56,3%. Den enda filtrering som skett är att man rensat bort skräp och fatpartiklar från whiskyn innan man buteljerat den. Det är alltså inte kylfiltrerad och innehåller inte heller färgmedel. Whiskyn har lagrats på first fill bourbonfat, alltså nya fat som tidigare bara innehållit en omgång bourbon. Rökighet i ppm framgår inte men den malt man torvtorkar själv på destilleriet håller en ppm-halt på runt femtio medan den rökiga malt man köper in generellt sett håller något lägre ppm-halt. Själv rekommenderar destilleriet att man adderar ganska mycket vatten för att kunna uppleva och uppskatta de karaktäristiska smaknoterna till fullo: ”We recommend that you add twice as much water as whisky to fully appreciate the taste characteristics of Original Cask Strength Laphroaig.”. Jag provade den både utan och med vatten, men faktiskt inte med så mycket vatten som de officiellt själva rekommenderar. Å andra sidan vattnar jag mina whiskies överlag ganska lite.
Färg: Gyllengul
Doft: Spännande – här finns först och främst en intressant sötsur eller syrlig känsla, med både frukt och marmelad. Efter ett tag kommer även toner av en slags frisk sälta (havsluft, om man vill vara poetisk kanske?) tillsammans med tobak och den typiska rökigheten, fast främst med ”braskänsla”. Jag upplever doften som aningens återhållsam, men det beror säkert till viss del på förväntningar – jag trodde på förhand att den klassiskt kompromisslösa tian nu på fatstyrka skulle fräta loss flimmerhåren bara jag närmade mig glaset.
Smak: Först en subtil sötma med vaniljtoner, sedan rejält med hostmedicin (äntligen – medicinkänslan som är så typisk för Laphroaig!), trä och salmiak. Rökigheten är markant och finns med hela vägen, vilket inte är så förvånande. Den frukt jag hittar är främst citrusstoner och en oväntad men ack så trevlig kryddighet i form av kanel tittar förbi tillsammans med enbär och vörtbröd. Om jag inte minns fel hittade jag den där vörtbrödskänslan även hos Lagavulin DE när jag recenserade den, vilket får mig att undra om det finns fenoler med vörtbrödssmak? Förmodligen inte. Sältan finns kvar men tar inte överhanden.
Avslut: Här kommer tobaken tillbaka med besked! Röken (och till viss del tjära) dominerar avslutet men det finns fortfarande plats för ektoner, bitter mörk choklad och den där sältan som finns med hela vägen. Eftersmaken är rejäl och håller i länge.
Omdöme: Jag blev positivt överraskad av kropp och smak hos denna whisky, som jag upplevde som större än vad jag hade väntat mig. De klassiska smakerna som är typiska för Laphroaig finns kvar med den höga alkoholstyrkan ger en extra dimension beroende på hur mycket man väljer att vattna. Personligen saknade jag lite av den härligt ”marmeladiga” fruktighet som doften utlovade i själva smaken, men den allmänna sötman ihop med sälta, hostmedicin, trätoner och lite extra kryddighet är en intressant och angenäm kombination. Att destilleriet använder nya bourbonfat till denna buteljering känns klokt eftersom sötman och den förstärkta vaniljkänslan går fint ihop med de andra kraftiga smakerna och hjälper till att balansera ut en del av whiskyns ”bråkighet”. Dock finns en hel del kaxighet kvar för att det ska finnas mycket att analysera, uppleva och diskutera. Och njuta av, såklart.