Det finns många anledningar till att tycka om Islay-whiskyn Laphroaig, alltifrån den säreget medicinala smaken (som gjorde att denna var den enda whisky som fick säljas i USA under förbudstiden – fast som medicin) till den otämjda rökigheten. Dessutom har man från destilleriets sida valt att hitta olika sätt att nå ut till sina fans världen över, genom exempelvis sällskapet “friends of Laphroaig”, Cardeias-utgåvorna och att man som besökare kan få “äga” en del av marken som tillhör destilleriet. I år firar dessutom även Laphroaig tvåhundra år, vilket innebär fler jippon (varför inte tävla i att skriva snärtiga slogans online?) och specialbuteljeringar.
Oavsett vad man tycker om detta tycker i alla fall jag att man ska titta inom destilleriet om man har vägarna förbi, för under den guidade turen kan du i så fall få testa på att både vända mältat korn och elda torv. Om du sedan vill sno åt dej lite land eller ta dej en dram i baren är det bara att hugga in.
Jag kommer att ägna tre inlägg åt tre olika och speciella “Laffar” som skiljer sig en del åt rent smakmässigt, med start hos artonåringen!
Laphroaig 18
Allmänt: Lagrad på firstfill bourbonfat med en alkoholstyrka på 48 % och alltså inte kylfiltrerad, men däremot är den artificiellt färgad.
Färg: ljust honunggul
Doft: Söt vanilj når näsan först, med frukter som äpple och päron. Sedan kommer rökighet med karaktäristiska medicinala toner som tygplåster och hostmedicin. Sist kommer en härlig ton av varmt trä.
Smak: Här kommer en balanserad rökighet och lackerat trä tillsammans mes russin, aprikos, mjölkchoklad, och kola. Sedan dyker mjuka, fruktiga smaker som hallon och apelsin upp.
Avslut: Ganska lång eftersmak med söt rök, peppar, apelsin igen och koriander.
Omdöme: Överlag en god rökig whisky, med en fyllig smakfull och en rökighet som tillåter söta och fruktiga smaker ta plats. De medicinala tonerna hindrar den från att bli insmickrande och gör den intressant. Är du ute efter att ha en rejäl och säregen rökare i skåpet som ändå bjuder på mer än en tjärad vägg att springa in i tycker jag att detta är ett bra alternativ.
Magnus Hillman
19 July, 2015 — 8:08 pm
Visst är den bra Frida! Kommer att sakna den whiskyn. Har bara en flaska i skåpet men den får helt enkelt räcka länge.
Tackar för klockrena smaknoter 😉
frida
20 July, 2015 — 10:07 pm
Tack så mycket, Magnus – kul att höra! 🙂 Det är definitivt en whisky man får njuta av medan man har tillgång till den, drick den med andakt. 😉
Ramchetti
18 September, 2015 — 3:08 pm
Hahah magic smoke, I know exactly what you mean (my bugncroakd is in software engineering). If you associate the peatiness with the smoke and then associate the peatiness to the utter horror of frying your chip (or anything else on the board) then I can imagine it being an unpleasant experience. Islays are all smoky and peaty in this way though Laphroaig and Lagavulin are probably the most famous of the Islays. It was probably a huge departure from your Balvenie right? That’s a Speyside so it’s got more of the floral and fruity flavors that would get dominated by the heavy peat-factor of Islays. I’m a huge fan of Balvenie, specifically the DoubleWood, because that sherry imparts a nice bonus; and Glenlivet, another Speyside.I’m a newbie too and while I try not to categorize based on region too much, in this case it’s unavoidable.
frida
30 September, 2015 — 9:38 pm
Yep, the DoubleWood is very nice (my parents’ favourite, actually!) but I also do love the peated whiskies. 🙂 As you say, it’s impossible to ignore the apparent differences between Speyside and Islay but there are distilleries in both areas that surprise, like Bunnahabhain (often unpeated) and Benromach (often peated to some extent). Try them and see what you make of them!