Så har vi nu kommit till del två av mitt Ardbeg-besök, där smaknoterna för de sista två av fem provade sorter skall delges.
Men innan dess – har jag berättat om mitt första möte med Ardbeg? Inte? För er som känner till min whiskyhistoria vid det här laget vet att det var en Islay-whisky som fick mig att öppna ögonen för whisky (Caol Ila), så jag bangar absolut inte en rökig dram. Däremot hade jag tidigt fått ett ganska negativt intryck av just Ardbeg som gjorde att jag undvek detta destilleri de första åren under mitt whiskyverksamma liv. Det var nämligen så att när jag var runt 20 år gammal och varje gång kom hem till folk där man hade en spritsamling hade man ibland även en flaska whisky, och då gärna en Ardbeg. Denna whisky bjöds det aldrig på utan var något som man viftade lite hotfullt med tillsammans med ett leende och en replik i stil med ”är det någon som ska ha sej en riktigt rökig jävel”, varpå alla duckade och ägaren till (den oöppnade) flaskan ställde tillbaka den i Billy-bokhyllan. Sedan andades folket ut. Jag tänkte i mitt stilla sinne att den nog inte så god eftersom alla (inklusive ägaren) verkade vilja sky den som pesten, så obevandrad inom det underbara Ardbeg-träsket gick jag flera gånger miste om en helt enkelt ljuvlig dram. Snacka om att dra felaktiga och förhastade slutsatser! Nåväl, eftersom ingen människa är särskilt vettig när man är runt 20 år gammal har jag numera förlåtit mitt juvenila jag och tagit igen detta misstag med råge. Jag har numera alltid en Ardbeg i skåpet hemma som jag gärna viftar (förhoppningsfullt inbjudande) med men som jag dricker själv av och som gäster gärna dricker av med. Cirkeln är sluten, som Mufasa skulle ha sagt.
Så till det ni egentligen är intresserade av – spriten!
I förra blogginlägget beskrev jag mina smaknoter för Ardbeg 10, Uigaedail och Corryvreckan (eller ”tian”, ”ugglan” och ”korren” som de coola kidsen längst bak i bussen kallar dem). Denna gång blir det istället, som utlovat, två lite mer unika sorter som avhandlas:
Ardbeg Auriverdes
Allmänt: Detta är 2014 års festivalutgåva (Feis Ile) och själva bourbonfaten whiskyn har legat på har hårt rostad botten samt lock för att få fram en annan smakprofil. Ingen kylfiltrering, ingen sockerkulör och buteljerad med en alkoholstyrka på 49,9 %. Även om detta är en NAS:are är den enligt säkra källor majoriteten av faten runt 10 år gamla, men den innehåller även ett antal fat som är både yngre och äldre än så.
Färg: Aningens mer gyllene än den vanliga, halmbleka färgen Ardbeg brukar ha. Spännande – beror detta på rostningen av faten eller en högre andel firstfill bourbonfat? Eller att det finns riktigt gammal whisky med i blandningen som lagrats länge på bourbonfat av hög kvalité? Eller en kombination av flera faktorer? Rena spekulationer, men roligt är det. Ljust honungsgul.
Doft: Det första som slår mig är rök, men sedan kommer en ganska otippad ton av surdegsbröd. Efter ytterligare lite tid kommer läder och får sällskap av päron, lite lime och, när jag senare går tillbaka till doften och då vattnar, kolasås.
Smak: Det första intrycket jag får av smaken är att den är väldigt rund, fyllig och mjuk med mycket ek- och fatkänsla. Sedan kommer andra, mer specifika smaknoter i form av prickig korv, saltlakrits, vaniljkola, chilli, och en söt bärighet. Här finns alltså en hel del kontraster men de fungerar fint tillsammans och väcker definitivt mitt intresse.
Avslut: Eftersmaken är underbart lång och smakrik med en något bitter torrhet, tydlig sälta, peppar och kaffe. Vaniljen finns kvar i bakgrunden men det är de kraftigare smaknoterna som tar plats och hänger kvar längst.
Tankar: Detta är en whisky som visar två olika ansikten beroende på hur mycket man vattnar den. Med risk för att låta flummig tycker jag att den första ”halvan” av smaken vinner på att vattnas en del medan andra ”halvan” inte behöver särskilt mycket vatten alls för att komma till sin rätt. Ta dock detta med en nypa salt, med tanke på att jag generellt sett vattnar mina whiskies ganska försiktigt och inte har något emot att dricka fatstarkt.
Ardbeg Perpetuum Distillery Release
Allmänt: Detta är destilleriets egen version av jubileumsbuteljeringen ”Perpetuum”, och kan endast köpas på plats vid destilleriet. Jämfört med den officiella versionen på 47,4 % är denna lite mer alkoholstark då den är buteljerad vid 49,9 %, och är således starkare. Faten whiskyn lagrats på är en blandning mellan äldre bourbonfat, cirka 20 % nyare sherryfat, en liten del nya franska ekfat och en viss del kolade bourbonfat. Dessa har sedan gifts samman till den slutgiltiga blandingen buteljeringen består av. Även om detta är en NAS-whisky avslöjade provningsledaren att den yngsta whiskyn i blandningen är 6 år och att majoriteten är äldre med vissa fat som är betydligt äldre än det yngsta. Fortfarande lite kryptiskt alltså, men nu vet vi lite mer. Inte kylfiltrerad, inte karamellfärgad.
Färg: Ljust halmgul
Doft: Försiktig rök och sötma med inslag av rökt skinka och citrus slår mig först. Sedan kommer en känsla maltighet i form av rostat bröd. Doftmässigt är den på sätt och vis lik den klassiska 10:an men den känns rundare och lite mer återhållsam, inte lika aggressiv.
Smak: Oj, vilken rund och fyllig smak! Mycket maltig sötma möter salami och det finns en mycket större och söt fruktighet, typ tropisk frukt som ananas eller melon, än den tidigare nämnda 10-åringen som gör att den skiljer sig markant åt. Röken kryper fram och lägger sig som ett behagligt täcke runt de andra smakerna och med vatten kommer torkad frukt, tydligare rök och en örtighet i stil med timjan.
Avslut: Eftersmaken domineras av rök, är väldigt lång och består av en bandning mellan sött och salt. Här finns träkol, en lite torr fatkänsla och skogsbär.
Tankar: Detta är en mycket komplex och balanserad whisky med en härlig kropp. Blandningen av de olika fatlagringarna är, enligt mig, lyckad eftersom whiskyn inte domineras av tydliga fatinfluenser åt något håll, utan har tagit åt sig bra egenskaper från alla olika fattyper. Jag tycker att Ardbeg generellt sett är gör rätt i att släppa bra specialbuteljeringar som denna med en alkoholstyrka högre än 46 %. En stor fördel med detta, om man som jag tycker om att dricka whisky med fatstyrka, är att det går att upptäcka så många olika smaknyanser och sidor hos whiskyn beroende på hur mycket eller lite man väljer att vattna sin ”dram”. Oavsett vad man tycker om NAS-whisky (själv ser jag både för- och nackdelar med icke åldersbestämd whisky och köper gärna NAS:are för att utmana mig själv) är detta en riktigt lyckad buteljering med en bred smakprofil som länge stannar kvar i mun och på tunga.
