Secret Speyside är en exklusiv whiskyserie från Chivas Brothers, skapad för att hylla några av Speysides mest dolda och sällsynta destillerier. Serien inkluderar unika buteljeringar från bland annat Caperdonich, Glen Keith, Braes of Glenlivet och Longmorn – några av regionens bäst bevarade hemligheter. Varje flaska bjuder på något speciellt, från eleganta och fruktiga toner till rökiga och komplexa smakprofiler. Med en en PR-mässig koppling till både historia och hantverk vill Chivas Brothers med sin Secret Speyside-fånga intresset hos både nybörjare och whiskykännare, och öppna dörren till en värld av spännande smakupplevelser från det skotska whiskyns hjärta.
Caperdonich är ett namn som för många whiskyälskare bär på mystik och en hel del historia. Beläget i hjärtat av Speyside, byggdes detta mytomspunna destilleri 1898, i skuggan av sin mer kända granne, Glen Grant. Ursprungligen känt som ”Glen Grant No. 2”, förde det en tyst tillvaro tills det stängdes 2002. Idag är tillvaron ännu tystare, och jag ska erkänna att jag har dålig koll på detta nedlagda destilleri. Trots denna relativa anonymitet lever Caperdonich idag vidare genom sina buteljeringar. Deras whisky beskrivs ofta som elegant och komplex, med toner av honung, vanilj och frukt av olika slag. Idag är Caperdonich en av Speysides förlorade pärlor och nu är det min tur att prova det som en gång var!
Secret Speyside – Caperdonich 25 YO Unpeated 48%
Doft: Osaltat smör, lemon curd och fransk nougat är första intrycket. Efter det kommer vaniljsås och krusbärssylt. Doften är rätt kompakt och lite fet, inte alls så försynt som bourbonfatslagrad ickerökig whisky kan vara. Mandelkubb nu, och blyertspenna. Fantastiskt bra doft!
Smak: Fet, pepprig och med massor av färskt äpple! Ananas och kolasnören finns här med, och efter ett tag kommer både honung och lite polkamint. Eftersmaken är lång och fruktig med kokos och bara en aningens ekighet.
Omdöme: Det här är en jättefin bourbonfatslagrad skotte, lite lagom fattrött och med mycket egen karaktär. Mums!
Secret Speyside – Caperdonich 27 YO Unpeated 49,2%
Doft: Total smörkolachock när jag häller upp whiskyn i glaset! Bränt socker, eller kanske mandelknäck, sedan men den känns lite lugnare än småsyskonet jag nyss doftade på. Jättemycket banankaka, och sedan hasselnötter istället för mandel. Efter ett tag kommer moget, färskt päron fram.
Smak: Ironiskt nog är denna buteljering lite kaxigare i smaken än 25-åringen. Äppletonen finns här med, men nu när den ugnsbakad istället och får sällskap av kanel. Chokladbrownie, päronsoda och paranöt. I eftersmaken blir den lite härligt ilsken med svartpeppar, tuttifrutti-toner och lite sötbittert kaffe.
Omdöme: Denna är livligare än småsyskonet och bjuder på stor komplexitet. Dte ärotroligt kul när gammal, bourbonfatslagrad ickerökig whisky är såhär busig. Även om jag gillade 25-åringen vinner 27-åringen av de två.
Secret Speyside – Caperdonich 27 YO Peated 54,4%
Doft: Mycket mjölkchoklad och honung direkt när jag häller upp, lite som Toberlone. När jag sedan stoppar ner snoken i glaset är det en annorlunda rökårofil som når mig. Bläckpenna (som att man målat jättemycket med bläckpenna på en liten del av pappret), aningens rök, uppblötta korn och sedan samma “funky” doft som jag hittar i rom från Jamaica (och en gång i ett rökig privatfat från Mackmyra) – olivspad. Jag gissar att ni som gillar just Jamaicansk rom inte kommer hitta just olivnoten utan en massa andra godsaker, men för min tar den över helt. Inte min grej alls, men smaken kan ju fortfarande bjuda på trevligheter.
Smak: Sötare än väntat och bara pyttelite “funkyness”, vilket jag kan leva med. Röken är fet och torvig men överröstar inte tjocka lager av honung, äppelmos, rostad kokos och kanderad ingerfära. Eftersmaken är faktiskt väldigt fin, med lite sotigare rök, lätt bittra toner och söt, kryddig kavring.
Omdöme: Efter att hela doftsystemet sparkat bakut (jag klarar verkligen inte av “Jamaica funk”!) närmade jag mig glaset med stor försiktighet, haha. Det kändes ärligt talat otroligt konstigt att i själva smaken både hitta något jag absolut inte klarar av OCH en massa saker jag älskar. Denna whisky är inte en vinnare för mig men skulle mycket väl kunna bli en av de – om inte DEN – mest intressanta rökiga whiskys jag provar under hela 2025! Jag vet också att det jag upplever som “olivspad” upplevs av andra som “skön skitighet” så bli inte rädd av mina lite väl egensinniga smaknoter. Jag kommer inte köpa en flaska av denna men tycker ändå att alla röktokar borde försöka smaka denna om möjligheten erbjuds. Jag vet att jag kommer att hålla utkik efter mer rökig Caperdonich i London i höst, för detta gav faktiskt mersmak!
Summa summarum tyckte jag att de två ickerökiga buteljeringarna var syskonlika, vilket tyder på destillerikaraktär som för mig blir smör, äpple och nötter. Jättekul och verkligen jättegott! Och även om rökig Caperdonich i detta fall inte alls blev en favorit gav det definitivt blodad tand och blir nog det starkaste, mest intressanta och kanske det roligaste minnet jag tar med mig från denna lina.
