Fem saker whisky kan lära av gin!

Inte en kotte har väl undgått att notera hur gin de senaste åren har tagit världen med storm? Från att ha varit en gubb-eller kärringdricka som endast funnits till för att blanda ut med billig tonic är gin nu en av de starkast lysande stjärnorna på destillathimmeln och badar i uppmärksamhet som andra spritsorter bara kan stirra sig avundsjuka på. För bara några år sedan fanns endast en handfull olika sorters svenska gin på systemet, och idag hittar du över 300 i sortimentet. Dessutom växer kategorin hela tiden, så marknaden är långt ifrån mätt på enbärsdricka.

Personligen gillar jag gin. Jag tycker om ginbaserade drinkar och jag kan även tänka med en gin med endast is och lite garnering. Jag är däremot absolut ingen ginnörd, och jämfört en bekant till familjen (japp, jag tittar på dej Lisa Johansson!) kan jag pinsamt lite. Det finns med andra ord massor jag har kvar att lära mig om detta destillat, men häromdagen slog det mig att jag inte direkt är ensam, för jag tror att hela whiskybranschen hade kunnat göra detsamma. Därför kommer här en helt partisk och ovetenskapliga lista på fem grejer whisky hade kunnat lära av gin! 

Sluta fnys åt kolonnpannor

Det går inte att förneka att kopparpannor och potstills ger olika karaktär åt det destillat de producerar, men att det per automatik gör kolonnpannesprit sämre är egentligen en märklig slutsats, för vem bestämmer det? Självklart är det upp till var och en att bestämma sig för det man gillar bäst, men man måste faktiskt inte heller bestämma sig alls! Om någon hade frågat mig huruvida svenska eller amerikanska pannkakor är “bäst” hade jag med stor sannolikhet svarat att det beror på tillfället. Av sentimentala skäl kommer jag alltid att älska smaken av superbleka, smörstekta och tunna pannkakor bäst (helst med glass!), men om jag ska laga pannkakorna själv till tre hungriga barn blir svaret garanterat den amerikanska varianten –  den är helt enkelt smidig, smarrig och mättande! På samma sätt ser jag på whisk(e)ypannor. Jag orkar helt enkelt inte ha en stark åsikt om precis allt, eftersom jag smakat helt underbart destillat från alla möjliga och omöjliga panntyper. Denna sorts pannrunkeri verkar det som om ginvärlden har sluppit, i alla fall från det avstånd jag står och tittar in. Det känns ju rent spontant som om det vore rätt dumt att helt avfärda kolonnpannor i sin jakt efter nya, kvalitativa ginupplevelser, och detta tror jag att whiskyvärlden hade kunnat anamma lite oftare.

Från mossigt till modernt 

Ganska länge förknippade jag gin med äldre, engelska damer som klagade på grannarna över en gin eller fem (hej fördom!), men jag är idag så glad att jag hade fel då. På mindre än ett årtionde har gin gått från att vara något som bara kan sköljas ner med tonic till att vara en otroligt viktig huvudingrediens i både klassiska och moderna drinkar. Ginälskaren är lika mycket ickebinär som man eller kvinna och kommer från flera olika samhällsskikt och samhällsgrupper. Visst är hen oftare vit i reklamsammanhang än exempelvis brun eller svart men tack och lov håller den dammiga gamla bilden på att förändras med! När det gäller att modernisera en hel destillattyp ligger whisky milsvida efter gin i dagsläget, men här tycker jag mig se viljan till förändring från olika håll – och det är nog nödvändigt. Ska whisky kunna överleva som en  rätt onödig premiumprodukt (men naturligtvis nödvändig för SJÄLEN – tänk zombieapokalyps utan whisky, fruktansvärt!) måste varumärkena kunna tilltala alla människor, inte bara de som passar in i den traditionella bilden av vem som redan borde dricka whisky.

Experimentera mera!

Mycket kan man anklaga gin för, men ett tråkigt destillat är det inte. Från destillerier och branschfolks håll experimenteras det vilt med drinkar, grundingredienser, smaksättare, fatlagring och stilar. Det gör det såklart i viss utsträckning med whisky och whiskey med, men jag hoppas att det bara blir mer av den varan. Visst finns det vissa regler i vissa regioner eller länder som ställer till det för hur stora förändringar man kan göra med exempelvis fatlagring, som minimitid på fat och lagstadgade träslag för de fat som används, men när fler och fler whiskyregioner och -nationer vågar tänka utanför ramarna när det bland annat gäller dessa saker, behöver även gamla regler kanske synas i sömmarna eller anpassas. I takt med att samhället förändras, förändras även de lagar och förordningar som styr det, och i takt med att whiskybranschen förändras torde därför även lagar och förordningar för hur whisky tillverkas och klassificeras också vara mottagliga för förändring. Saker och ting rör på sig, och idag vågar fler och fler företag och branschrepresentanter vara lekfulla och prestigelösa i hur de använder, presenterar och talar om drycken. Jag vill se fler udda mat- och whiskymatchningar, fler knäppa drinkar, galna fattyper, ovanliga råvaror och ännu större transparens. Jag kommer nog aldrig att tröttna på att upptäcka nya sidor av hur whisky kan smaka, dofta och uppföra sig i olika sammanhang, men för att göra det krävs det att fler människor tänker i banor som “Vad hade du gjort med drycken om whisky hade varit en ny företeelse idag?”.  Respekt för traditioner är såklart bra, men lite väl placerad respektlöshet att utföra underverk.

Design är ett verktyg!

Design är ett effektivt verktyg för att nå människor. Vi tilltalas av visuella budskap och design kan både locka till och avskräcka från inköp. När det gäller ginflaskors design verkar det inte finnas några gränser för hur en flaska ska se ut. Det finns ginflaskor i regnbågens alla olika färger och de former som fungerar för flaskdesign verkar vara oändliga. Detta gör, gissar jag, att man som varumärke är fri att nischa sig mot vilken målgrupp som helst. I whiskyflaskornas fall signalerar designen en hel del, mycket på grund av att man från de stora whisk(e)ynationernas håll gärna använder sig av olika historiska eller traditionella element för att signalera kvalitet eller status. Det hänvisas gärna till design av flaska eller etikett från svunna tider som en slags indikator på att whiskyn i sig är bättre än andra. En del nya destillerier, å andra sidan, tar gärna ut svängarna när det gäller utformningen av flaskan för att, gissningsvis, signalera nytänk och moderna grepp. En annan stor skillnad mellan gin och whisky gällande flaskdesignen är dryckens färg – whiskyns färg påverkar i allra högsta grad hur mycket den säljer, annars skulle man aldrig ens få för sig att lägga till några goa droppar sockerkulör till buteljen. För många konsumenter spelar det liksom ingen roll att whiskyn är hur kvalitativ eller god som helst, för är den blek kommer i princip bara välinformerade whiskynördar att köpa flaskan – om den inte är snuskbillig. Enter the black bottle! Gin, däremot, får absolut vara helt färglös och ändå vara high end, för här spelar bara färgen roll om ginsorten i fråga är smaksatt med exempelvis jordgubbar eller saffran, alternativt är fatlagrad. Summa summarum kanske fler lekfulla designidéer, även bland äldre destillerier och varumärken, kan kanske göra att flera unga människor från olika delar av världen och samhället blir nyfikna på drycken och mer benägna att spontanköpa en flaska. Å andra sidan kanske en alltför spexig utformning göra att Bengt och Ulla Nilsson inte är lika sugna på köpa sin gamla GlenGottigottgott, men faktum kvarstår – flaskans och etikettens utformning kan både inkludera och exkludera, locka in och locka bort.

Lekfullhet och mångsidighet!

För exempelvis skotska destillerier är bilden av destilleriet otroligt viktig då målet är att konsumenten ska identifiera sig med destilleriprofilen eller romantisera whiskyn som tillverkas där. Vissa destillerier, eller ägarföretag, har blivit så skickliga på detta att det skapats snudd på kulter kring platsen och den whisky som tillverkas där. Folk svär vid Springbank, tatuerar in Ardbegs logga eller, som i mitt fall, köper whisky från vissa destillerier av sentimentala skäl såväl som smakmässiga sådana. Jag menar inte att man struntar i whiskyns kvalitet, utan snarare att man av någon anledning fastnat för whiskyn och sedan även funnit något särskilt lockande med platsen eller destilleriet och därför svär vid att denna whisky är något alldeles särskilt. Jag är ju själv rätt fäst vid whisky från Pulteney Distillery, både på grund av minnen och whiskyns smakprofil, och köper gärna whisky från destilleriet på chans eftersom det känns härligt att äga och dricka denna, oavsett hur sågad just den buteljeringen skulle kunna vara av någon annan. Gindestillerier, däremot, profilerar ofta sig genom att sälja in ett brett utbud olika smaker och stilar från ett och samma destilleri istället för att försöka kittla konsumentens ego med historiespäckat PR-tugg. Ja, det handlar såklart lika mycket om reklam och säljsiffror som whiskydestillerier, men på ginsidan kan man kosta på sig att vara lekfull med utgåvorna och visa upp gindestilleriets mångsidighet på ett roligt sätt. Det finns absolut många whiskydestillerier som visar en smakbredd med rökigt, ickerökigt, vinfat, nyeksfat, cognacsfat osv, men ofta tycker jag att lekfullheten saknas. Det blir så seriöst och hänvisas gärna till både hundraårigt arv och traditioner för att öka i credd eller status. Ett gindestilleri kan å andra sidan vara rätt nystartat och vara helt oberoende av pannornas form har sett likadan ut i tvåhundra år, för det handlar helt och hållet om spriten, möjligtvis med undantag av varumärkesstatus på grund av exempelvis design eller prislapp. Detta produktfokus saknar jag ibland i whiskybranschen, för det finns mycket sentimentalt brus man behöver komma förbi för att nå fram till produkten som den är, och det blir gärna väldigt seriöst väldigt fort. Det är en av anledningarna till varför jag ställer mig så positiv till blindprovningar. Gin kan kosta på sig att vara kul och kreativt på ett annat sätt, och det efterlyser jag mer av i whiskybranschen.