Ardbeg Del 1: 10, Uigeadail, Corryvreckan

Så var det dags för nästa destilleri från resan på Islay – Ardbeg! Detta spritkokeri är mäkta omtyckt i vårt avlånga land, då många svenskan är förtjusta i de rökiga utgåvor som destilleriet släpper med jämna mellanrum.

Mitt första intryck av stället var att allt var så… rent. Dessutom väl omhändertaget. Missförstå mig rätt, jag tror nog inte att jag någonsin tänkt ”usch, vad smutsigt” om ett destilleri såhär långt, men det faktum att Ardbeg fyller 200 år i år har nog inte gjort att de latat sig på upprustnings- och renoveringsfronten. Som många destillerier på Islay ligger detta vid kusten, vilket ska ge whiskyn karaktäristisk sälta. Idag är Ardbeg en stor whiskyproducent med en årlig produktion på flera hundratusentals liter, men redan i slutet av artonhundratalet producerade destilleriet över en miljon liter sprit om året. Detta märktes inte minst under rundturen, där jag fick gå igenom tre stycken stora, gamla förvaringskärl för kornet som använts för länge sedan. Redan då behövde man mycket förvaringsutrymme för torrvaran under produktionen, men istället för att låta en del av sin whisky gå till blended behåller man numera allt själv för att skapa sig berömda singelmalt. Det torvrökta kornet (runt 55 ppm) tar destilleriet från Islay-mälteriet Port Ellen och majoriteten av faten whiskyn lagras på är bourbonfat.

På senare år har Ardbeg gjort sig kända för hypade släpp som exklusiva specialbuteljeringar och NAS:are, det vill säga buteljeringar utan en åldersangivelse (non-age statement) och med ett jubileum i år har man naturligtvis gjort det igen. Denna gång heter utgåvan Perpetuum (även denna en NAS:are) och ska symbolisera destilleriets profil då, nu och i framtiden. Om jag har smakat den? Jajemän, men inte den tappning som går att få tag på hemma, men mer om detta i nästa inlägg. Rundvandringen avslutades nämligen med en rejäl provning av fem sorters Ardbeg, varav tre klassiker presenteras i detta inlägg och de sista två i nästa. Håll tillgodo, gott folk!

Ardbeg 10

• Allmänt: Denna tioåring är lagrad uteslutande på 1st och 2nd fill bourbonfat, är inte färgad med karamellfärg och är inte heller kylfiltrerad.
• Färg: Ljust halmgul
• Doft: Mycket rök först men även tydliga toner av citron och lime, tillsammans med en gräsig underton som jag gillar. Doften avslöjar endast lite sötma men den den är långt ifrån tydlig eller dominerande.
• Smak: Nu kommer sötman fram på ett annat sätt med marshmallows och en bärighet som påminner om svarta vinbär. Smaken är ren och frisk men med mycket som händer på en och samma gång! Här finns självklart rök men även en sälta och något som påminner om skinka. Bränt trä och eknoter blandas med tång och tjära.
• Eftersmak: Lång och viss gräsighet kommer tillbaka med mer rök och salta charkuterier men får nu sällskap av en lätt blommighet.
• Tankar: Detta är, enligt mig, ett måste i whiskyskåpet och även om Ardbeg är duktiga på att släppa icke-åldersangiven whisky hoppas jag att de alltid kommer att behålla 10:an som deras standardutgåva, eftersom den visar att en whisky inte måste vara gammal för att vara riktigt bra och mångfacetterad men ändå rakt på sak.

Ardbeg Uigeadail

• Allmänt: Namngiven efter den ”loch” som destilleriet tar sitt vatten ifrån. Fatstyrka på 54,2 %. Detta är en NAS:are där majoriteten av whiskyn är lagrad i ungefär 10 år på bourbonfat medan en del är lagrad på sherrybutts (oloroso). De yngsta faten i blandningen är cirka 7-8 år gamla och de olika fattyperna har fått åldras separat för att sedan i slutet blandas samman för att skapa buteljeringen. Här är det alltså inte frågan om en slutlagring på sherryfat i några få månader utan tänkt att den separata mognadsprocessen ska ge tydligare fategenskaper som tillför olika saker till den färdiga produkten.
• Färg: Fortfarande halmgul och som vanligt inget färgmedel inblandat
• Doft: Det första som slår mig är tydliga stråk av vanilj med subtil lrök i bakgrunden. Sedan kommer en intressant kryddighet med olika julkryddor i spetsen och sist mycket frukt med äpple och en överraskande känsla av ”chokladbanan”.
• Smak: Nu kommer röken fram mycket tydligare tillsammans med viss sälta, blandade örter, ektoner och typiska charkuteritoner. Här finns även färsk frukt och ”klassiska” smaknoter som vanilj men som slåss med lite mer udda noter som ”tutti-frutti”- strössel.
• Eftersmak: Eftersmaken är mycket lång med torra tanniner, trä, rök, mer chark, torv, mindre sötma än i själva ”kroppen”, jordighet och en tydligare sälta.
• Tankar: Jag upplevde denna som en spännande och något spretig whisky. Sherryinfluenserna ger den större kryddighet och gör eftersmaken något torrare än 10:an, medan bourbonlagringen håller kvar flera av de typiska dragen för Ardbeg jämfört med deras standardutgåva. Den behöver såklart vattnas med tanke på alkoholstyrkan och rent spontant är detta en whisky man nog behöver dricka flera gånger om för att få grepp om.

Ardbeg Corryvreckan

• Allmänt: Namngiven efter världens näst störtsa strömvirvel utanför Islays kust. Fatstyrka på 57,1% och även denna en NAS:are. De yngsta faten ligger på mellan 7-10 år för att sedan blandas med äldre fat. Whiskyn har, precis som Uigeadail, lagrats separat på olika fat för att sedan giftas samman i en blandning innan buteljering. Dock skiljer sig fattyperna här något från Uigeadailen. Gemensamt är att en majoritet av faten är lagrade på bourbonfat men annorlunda är att en del av whiskyn är lagrad på ny fransk ek.
• Färg: Ljust halmgul, precis som de två föregående.
• Doft: Det första intrycket är att whiskyn är något spritig utan vattning, vilket inte är konstigt med tanke på alkoholstyrkan. Sedan kommer exotiska kryddor som gurkmeja och koriander tillsammans med örter, skaldjur, stor rökighet, grillat kött och försiktig blommighet. Komplex doft som kräver fullt fokus, med andra ord!
• Smak: Smaken är något överraskande ganska mjuk inledningsvis med tydlig sötma som påminner om vaniljpannacotta. Lite citrus finns med i bakgrunden tillsammans med försiktiga toner av kola. Sedan kommer röken som får sällskap av kol, tjära, samma skaldjur som anades i doften, maltighet, försiktig sälta. Innan vattning anas även något som påminner om bensin, fast då menar jag detta som något positivt (det är ju inte ovanligt med noter som tjära, gummi, olja och bensin i rökig whisky, och det är definitivt inget som ska avskräcka – tvärtom!).
• Eftersmak: Örterna är tillbaka med en ganska torr eftersmak som influeras av rök, lätt sälta, torv, järn och mineraler. Eftersmaken är mycket lång.
• Tankar: Detta är en whisky jag kan sitta och smutta på länge! Den är, trots sitt breda smakregister – som kan verka motsägelsefullt med allt ifrån sötma till skaldjur, rök och mineraler – mycket balanserad och välkomponerad. Stryker den dig medhårs? Absolut inte, men det gör sällan Ardbeg. Istället utmanar den dig hela tiden, samtidigt som den bjuder på en mycket angenäm smakupplevelse.