Jag jobbar deltid som frilansande whiskyjournalist, ett drömyrke jag har haft siktet inställt på sedan jag gick i lågstadiet (ja, kanske inte själva spritdelen då). Det gör att jag med jämna mellanrum får ta pulsen på och ställa frågor till några av whiskybranschens mest intressanta människor. Något jag under dessa intervjuer ofta får höra är hur viktig den svenska whiskymarknaden är då den på flera sätt är rätt unik, och alla dessa sätt är kopplade till det svenska föreningslivet. Genom svenskens vilja att organisera sina högst personliga fritidsintressen i klubbar, samfund och föreningar gör det att man har råd att köpa in dyra eller exklusiva buteljeringar till provningar, kan ta emot branschrepresentanter som provningsledare och se till att kunskapsnivån när det gäller whisky har en väldigt hög lägstanivå. 

Nå, självklart kan en del av detta vara sockrat med smicker, men obotligt arrogant som är vill jag ju gärna tycka att det ligger en del sanning i dessa påståenden. Och här borde allt vara slutet gott, allting gott – eller hur? Men när jag besöker olika whiskyklubbar och whiskymässor land och rike runt tycker jag mig se en viss över- och underrepresentation, och på olika sätt: kön, ålder, etnicitet och erfarenhet. Majoriteten av svenska whiskyklubbsmedlemmar är medelålders (eller äldre) män utan invandrarbakgrund och som druckit whisky minst tjugo år. Och alla inblandade, oavsett hur väl denna beskrivning stämmer in på en, verkar rätt nöjda med tingens ordning. Och eftersom alla verkar tämligen tillfreds borde väl jag också vara det, men samtidigt ser jag hur andra delar av föreningssverige stöter på problem som bristande nyrekryteringar, svårigheten att behålla medlemmar och motstånd med att engagera folk till olika aktiviteter. Och vilka problem kan i så fall whiskyklubbarna stöta på? Främst tre, tänker jag. 

Häromkvällen kom min sambo att prata musik med mig, eller egentligen ett begrepp inom musikvärlden som han tyckte var applicerbart på vissa tendenser jag då och då har tyckt mig se inom whiskyindustrin. Samtalet snurrade vidare (lyckligtvis utan en massa musikreferenser, då jag är pinsamt inkompetent inom detta område) och efter ett tag hade vi benat ut tre begrepp som skulle kunna ställa till det för whiskyklubbarna. Går jag själv skottfri då? Nixipixi – jag är själv medlem i ett whiskyklubb som skulle kunna erkänna minst ett av dessa feltänk, och jag har inte gjort särskilt mycket åt det annat än att argumentera med ordföranden. Dock är han även min far, så det mesta går till sist över i något slags familjärt käbbel som inte leder någon vart annat än att vi börjar skissa på framtida familjeresor över en whisky, vilket i sig är väldigt trevligt såklart. Och visst tycker han och flera andra i klubben att mina idéer låter bra, men sedan händer ingenting för att det funkar liksom så bra som det redan är och jag ger upp. Dessutom har jag som person garanterat gjort mig skyldig till en och annan överträdelse när det gäller dessa saker. Över till det första av de tre begreppen, och innan ni tar det första djupa andetaget i att börja argumentera emot – fundera på om det finns något din klubb eller du som klubbmedlem skulle kunna göra för att förebygga, förhindra eller förbättra. För min del kan jag i alla fall göra mer än jag gjort hittills.

Stoppa pressarna – en ung kvinna som gillar rökig whisky!!! Äsch, hon gills ändå inte eftersom alla andra kvinnor vill ha sherrytryckare.

1. Gatekeeping

Översatt från Urban Dictionary är gatekeeping när “När någon tar på sig att bestämma vem som har eller inte har tillgång eller rättigheter till en gemenskap eller identitet.”. 

Inom whiskysfären skulle detta exempelvis vara när någon lägger upp en bild på en flaska blended de verkligen gillar och någon svarar nedlåtande att det där minsann inte kan räknas som whisky, eller när man deklarerar att man är förtjust i Ardbegs nya buteljering varpå någon direkt slår ner det med “Deras nya buteljeringar är minsann inget mot vad de brukade buteljera från 1974”. 

Ni har säkert hört dem, de där små kommentarerna som har i syfte att informera person nr 1 om att hen absolut inte har koll, är en jäkla newbie eller bara gillar ett destilleri för att det råkar vara trendigt och därför inte är ett “äkta fan”. Det kan också handla om att försöka “sätta dit” någon med ett spontant blindprov á la “gissa vad jag har i glaset” om det råkar vara person 1:s favorit, och sedan raljera över dem när de inte kan gissa rätt (vilket är skitsvårt och något en hel del experter inom industrin ryggar undan från, det här med blindprov). En annan klassiker är att snabbt stämma av vilka favoritdestillerier folk har, och sedan avfärda dem baserat på att destilleriet är för kommersiellt/ för nytt/ inte tillräckligt nytt/ inte rökigt/ inte dyrt/ för dyrt och så vidare. Om man mot all förmodan lyckas pricka in ett destilleri som inte kan avfärdas direkt ber man om favoritbuteljeringen, och sedan börjar det hela om igen, fast nu med tillägget att om även buteljeringen “håller måttet” är den ändå inte lika bra som den där helt maaaagiska buteljeringen man råkade snubbla över på Islay i en magisk grotta där destillerichefen satt och putsade på flaskan i all hemlighet. Ja, ni fattar. Listan kan göras lång. 

Det här är något som jag tror sker lite på automatisk inom vissa grupper, kretsar eller sammanhang. En slags jargong där man försöker skratta bort den pinsamhet som uppstår när någon blir tillrättavisad på detta sätt. Kanske vill man vid ett senare tillfälle visa att man minsann visst “kan/vet” och därför smäller någon annan på fingrarna när man själv väl att fattat vilka sociala koder eller destillerier som gäller. Och visst, om alla skrattar bort det kanske det inte är ett problem, men jag tror att de flesta whiskyklubbar har haft enstaka besökare som beslutat sig för att inte återkomma och de flesta whiskykompisgäng bjudit med en utomstående till en whiskyprovarkväll eller mässa utan att hen inte ville göra om upplevelsen, och då kanske det kan vara läge att fundera på hur inkluderande atmosfären i gruppen verkligen är – och vad man behöver ändra på. 

Detta beteende grundar sig i en känsla av att “stå över”, ett behov av att validera sin egen rätt att vara med i gänget eller uppleva sig själv som förmer än andra med liknande intresse eller andra som önskar dela intresset med en, och att man då “spärrar vägen” för den som inte är av rätt virke i en slags “låt den rätte komma in”-mentalitet. Detta tror jag de flesta klubbar hade mått bra av att aktivt motverka och diskutera med sin medlemmar för att skapa en nyfiknare och öppnare stämning. Jag har själv suttit på provning i min nuvarande klubb och fått höra hur en medlem berättat att hen tyckte om en sherrylagrad buteljering i linan, varpå en annan medlem snabbt replikerat med “Jaså, du gillar kärringwhisky?” för att sedan vända sig mot mig och le brett för medhåll. Vad jag gjorde? Jag svarade att varken jag eller någon i branschen använder det begreppet eftersom det är felaktigt och nedlåtande, något som fick leendet att stelna en smula i alla fall. Men jag kan också tänka mig att jag vid tillfällen när någon äldre herre försökt sätta mig på plats har svarat tillbaka med samma mynt själv bara för att visa att jag minsann kan och vet med, och då är jag ju själv en del av problemet. Det är något som liksom förökar sig i en grupp eller ett sällskap, för när man redan har skapat ett sådant klimat – om så än bara på några minuter – där man umgås genom att hävda sig mot varandra kommer fler och fler också vilja hävda sig, och sedan är standarden satt.