Lilla Whiskyskolan – Single casks
När jag går igenom de buteljeringar jag provat för bloggen samt de flaskor jag köpt in till mitt eget whiskyskåp här hemma, verkar det onekligen som att jag har en böjelse åt single cask-utgåvor. “Självklart”, tänkte jag först, då det ger whiskynörden i mig en ypperlig möjlighet att grotta ner mig i magin som sker när sprit möter träet i ett enda fat under ett visst antal år. Men sedan tänkte jag ett varv till, för ganska ofta när jag pratar whisky med andra likasinnade kommer man liksom ofrånkomligen in på att diskutera olika single cask-utgåvor med varandra – och varför är det så?
Vi börjar med vad single cask egentligen innebär. Vid en första anblick kan detta verka rätt enkelt – whisky som direkt efter destillering lagts på ett enda fat och sedan X år senare fyllts på flaska. Beroende på fatets storlek innebär detta ett visst antal flaskor. Ett hogshead-fat kan exempelvis resultera i runt 150-300 flaskor medan ett större fat, som en sherry butt, kan ge uppemot 500-600 flaskor.
Fast riktigt så enkelt är det inte alltid, och missförstånd uppstår gärna när man blandar in marknadsföring. Ett exempel är en buteljering med sju år gammal whisky från Caol Ila från, enligt butikens marknadsföring, ett enda fat (se bild), där det i det finstilta står att man minsann använt hela tre fat för att skapa buteljering, och där denna exklusiva utgåva resulterat i hela 1324 flaskor, istället för de 150-500 som brukar vara standard. Fantastiskt. I detta fall kan kunden alltså gissa att man antingen tagit tre mindre fat och lagt på ett större sherryfat som en slags längre “finish” (högst otroligt, på grund av storlek och att fatnummer saknas) och sedan buteljerat som en limiterad utgåva, eller blandat ihop tre fat utan vidare lagring efter det och sedan buteljerat dessa fat direkt. Det är inget problem i sig, utan kruxet här är den information som går ut till konsumenten, där webbutiken inte klargör detta tydligt utan endast skriver ut att whiskyn kommer från ett enda fat, och hur ska man som vanlig konsument veta vad som gäller? Det kan vara nog så snårigt att reda i för gemene man, och hur ofta läser man det finstilta när man tycker sig ha stött på ett fynd? Och en tanke som slog mig: När man pratar single cask whisky förutsätts det att man också pratar om single malt whisky, MEN tänk om man skulle ta X liter nykokt destillat från, säg, tre olika destillerier och samtidigt hällt dem på ett enda fat. Då blir ju min fråga om man ens får göra så? Alltså en Blended Single Cask? Spännande tanke, oavsett!
Och sedan finns det ju fat som är synnerligen aktiva. Ponera att man bara tömmer halva fatet och buteljerar det som en single cask-utgåva. Då kan man ju göra om proceduren ett halvår eller år senare fast med en annan ålder på den buteljeringen! Kanske helt lagligt men ändå lite trist – om någon någonsin valt att ens göra så. Detta är alltså rena spekulationer från min sida och det hade ju varit jättespännande att få det bekräftat eller dementerat! Kan man göra på det här viset, enligt regelverket? Kan
man tömma ett fat och sälja hälften till en oberoende buteljerare och hälften till en annan? Och hur synkar man i så fall det så att dessa två inte riskerar att konkurrera med varandra, då det kanske försvårar samarbetet med bägge? Och om svaret är “ja” – har någon gjort det? Och hur öppna var de med förfarandet i så fall?
Så till Mackmyra. Jag vet inte hur många gånger jag fått frågan “Vad tycker du om Mackmyra?”. Tja, vad tycker jag om, låt säga, väder? Utgångsläget är neutralt. Vissa dagar föredrar jag sol och andra dagar sitter ruggigt skitväder som en smäck. Vissa buteljeringar tycker jag är toppen, andra inte min grej. Så varför är det ändå poppis att hata de officiella utgåvorna men älska privatfaten? Det är ju samma sprit, med undantaget att en högst erfaren och utbildad Master Blender tar ut de officiella utgåvorna (till och med efter allmänhetens preferenser)! Är det som en nördig ursäkt att få lov att gilla ett destilleri som det har gått trend i att snacka ner? Eller är det för att smickra den egna förmågan att ta ut Det Perfekta Fatet – så till den milda grad att man samtidigt, indirekt menar att man som vanlig whiskykonsument gör ett bättre jobb än proffsen? Och vem skulle i så fall tro en? Varför jobbar man själv inte i branschen i så fall? Och Mackmyra är säkert inget undantag. Så fort ett varumärke blir för kommersiellt (eller omtyckt) blir man liksom lite speciell om man går på tvärsan och säger “tack men nej tack” till just det där som alla andra vill ha. Det enda sättet att undvika Den Stora Dissdöden som superpoppis whisky är att göra något helt magiskt speciellt med sin annars rätt ordinära whisky (den mesta whisky som tillverkas i standardmässig volym är ju på så vis ordinär – det är mest marknadsföringsstrategierna som skiljer sig åt samt, i viss mån, smaknoterna). I brist på enhörningstårar och sjöjungfrufinnar får man väl helt enkelt skicka den i omloppsbana runt jorden. Eller vänta nu…
Tillbaka till det här med de stackars ensamma faten. Jag har ju, precis som alla andra, köpt hela marknadsföringspaketet med unika droppar från unika fat, och med jämna mellanrum köper jag en single cask-utgåva eller två. Varför? Tja, jag antar att jag är en sucker för skattjakt. Det är lite som att gå på loppis och lyckas hitta just DEN DÄR dyrgripen som alla sedan Oooo:ar över när de kommer hem och hälsar på, och när de sedan glatt undrar var de kan få tag i den berättar man precis lika glatt att man gjort ett fynd som ingen annan i sällskapet då kan lyckas med (med tanke på att de ofta bara släpps runt 300 flaskor och gästerna får sedan ta del av detta flytande guld flera veckor/månader/år efter att man klickat hem skapelsen). Japp, jag gillar den känslan med. Inte för att någon någonsin skulle erkänna att man gör det, men ska jag lika gärna slänga pajer till höger och vänster kan jag väl skicka upp en i mitt eget plyte. Tanken på att just jag, med mina nördkunskaper, har kunnat gräva fram och klicka hem denna, och sedan dessutom hitta egenskaper i whiskyn som alla andra har förbisett under alla år är kittlande, även för mig. Jag har tyvärr också fått erkänna i vissa fall att just det där speciella fatet jag “fyndat” inte var så fruktansvärt briljant som jag hade hoppats på eller trott. Det ÄR kul att få bjuda på unik whisky. Whiskyintresserade vänner “kan” vid det här laget redan en del av flaskorna jag har öppnade i skåpet. Det tar några månader för mig att med sambo, familj och vänner knapra mig igenom en av flera öppnade flaskor, och att då och då rycka foliet och få bjuda på en udda flaska är väldigt kul. Det enda som slår den känslan är nog att få bjuda på en jäkligt god standardbuteljering som alla älskar och ber om nästa gång de hälsar på, och som de dessutom själva kan köpa med sig hem från systemet.
Exklusivitet – låt oss vara ärliga här, i många fall kan det kännas som om single cask-utgåvor är prissatta med glädjemätaren i topp. När en standardtolva av destilleriet Glen Någonting i vanliga fall går loss på under femhundralappen är det ju såklart anmärkningsvärt när en single cask-utgåva från samma destilleri kostar snudd på tre gånger så mycket. Ibland kan folk bli som tokiga när det gäller att få tag på en tolvårig single cask-variant från samma destilleri, oavsett hur fatet smakar. Här är
det väldigt frestande att såga tillverkaren/buteljeraren si-och-så, men sett från ett affärsmässigt perspektiv gissar jag att det är mycket dyrare att buteljera en utgåva beståendes av endast ett fåtal hundra flaskor, jämfört med en core range-buteljering som alltid finns på hyllan. Ska kunden ta sig tid och pengar till att köpa denna unika flaska vill hen gissningsvis ha en del information på etiketten, vilket innebär unika etiketter och kanske även en översyn av designen. Sedan ska det även bestämmas till vilken marknad denna utgåva ska gå (Europa? Asien? Travel retail?) och hur mycket PR man ska lägga på den. Skulle exempelvis Laphroaig släppa en single cask-buteljering på, säg, 16 år och till den svenska marknaden skulle det förmodligen bara räcka med att viska till några bloggare, sedan skulle snacket vara igång. Vem vem – det kanske bara räcker med att skicka in en ansökan om godkännande av en ny etikett, så snurrar tugget? Skulle däremot Ardmore eller Glen Moray göra detsamma skulle det nog inte väcka alls lika mycket uppmärksamhet och kanske krävas en hel del mer marknadsföring, vilket förmodligen också påverkar priset – men inte för mycket, då kunden kanske inte är villig att betala lika mycket för sådana utgåvor. Det som nog påverkar priset allra mest är nämligen status.
Bara som ett exempel: Du får gratis välja en 16-årig single cask-buteljering från antingen Ardbeg, Highland Park, Balblair eller Loch Lomond att ha hemma i skåpet och bjuda dina vänner på/skryta om i sociala medier – och strunt nu i din personliga preferens, för nu snackar jag om status på strukturnivå, inte individuellt. Vilken hade du valt? Märk väl, alla fyra destillerier gör (enligt mig) bra whisky. Åter till frågan – och svaret! Highland Park har hög status i Sverige då de satsat kraftigt på marknadsföring anpassad efter “manlige Manne” – allt handlar om muskler, tatueringar, vikingar och kopplingar till Sverige. Det har exakt noll att göra med hur whiskyn smakar, MEN jag känner mig lite tuffare när jag bjuder på en HP. Å andra sidan har de fått lite hybris och formligen pumpat ut single cask-buteljeringar på löpande band de senaste åren, vilket gör att konsumenterna antingen inte hinner med eller inte frestas att köpa alla eftersom de på grund av mängd känns mindre exklusiva. GlenDronach har gjort samma grej, fast minus penisförlängarreklamen och istället satsar på att intala kunden att hen är en sann konnässör som haft vett nog att köpa just deras grejer. Balblair är en doldis för den genomsnittliga konsumenten, vilket innebär stor skrytfaktor hos likasinnade nördar, men då det kan vara svårt för alla i bekantskapskretsen (oavsett intressenivå) att veta hur mycket pengar en sådan flaska är värd (för ja, det spelar alltid roll, tro inget annat) samt känna igen varumärket, vilket sänker det skrytfaktorn en smula. Loch Lomond har länge haft ett något skamfilat rykte, något de tagit igen de senaste åren och visat på både hög kvalitet och exklusivitet genom olika avtal med prestigefulla idrottsturneringar mm. Detta budskap har nått en hel del whiskynördar men förmodligen inte den breda massan riktigt än. Dessutom har de, som många andra destillerier, släppt en del mycket prisvärda buteljeringar, vilket tenderar till att sänka varumärkets status trots att man på så vis också vinner en större, trogen konsumentskara. Därför tror jag inte att majoriteten heller hade valt detta namn att ha på flaskan hemma. Så till Ardbeg, som – precis som ovan nämnda destillerier – också gör bra whisky. Ardbeg har, likt HP, också riktat sin PR mot “manlige Manne-segmentet” med färgsättning, namn (antingen med vidunder eller pappaskämt – är det inte alligatorer och bestar så är det ett namn som imiterar ett bräkande får, för det är ju “kul”) och produktförpackningar. Detta, tillsammans med en överlag rejäl prislapp på flertalet exklusiva buteljeringar och ett fåtal single cask-utgåvor på senare tid, gör att jag vågar påstå att de flesta hade valt en 16 yo SC från just Ardbeg framför de andra tre. Hade dessa fyra single cask-utgåvor (16 år, bourbonfat, 53,8 %, officiella utgåvor) stått på hyllan hade nog folk varit beredda på att betala mest för Ardbeg-utgåvan med. Gissningsvis jag det med (möjligtvis med undantag för Balblair, men där är jag känslomässigt investerad på ett annat sätt hehe…). Marknadsföring och status är kraftfulla grejer.
Finns det några fördelar med single cask-buteljeringar över huvud taget, nu när jag verkar ha sågat fenomenet helt? Här vill jag svara med ett rungande JA, och jag kommer absolut att fortsätta min ständiga jakt på nya, unika upplevelser. För det är ju det som det hela egentligen handlar om – att få en unik whiskyupplevelse av det du råkar ha i glaset. För min del handlar det också om att fortsätta hålla ett öppet sinne. Ta destillerier som Glendullan, Fettercairn och Glenlivet, till exempel. Dessa destillerier har jag antingen A) från början inte varit så imponerade av när det gäller vissa officiella utgåvor, eller B) knappt stött på officiella buteljeringar av men fått tänka om eller se destilleriet från ett annat, nyttigt perspektiv efter att ha provat deras whisky från enstaka fat.
Tips på hur man kan tänka gällande single cask-utgåvor:
- Se nyktert på exklusiviteten: Var medveten om vad en single-cask-utgåva faktiskt är, framför allt för producenten. Även om det mycket väl kan vara bra whisky i flaskan, är buteljeringen också ett sätt för producenten att marknadsföra en hantverkskoppling mellan kund och destilleri.
- Tänk på prislappen. Ofta betalar man ganska mycket extra för ett visst destilleri med hög status när det gäller SC, jämfört med om det hade gällt ett annat destilleri. Det finns en uppsjö med oberoende buteljerare som man kan klicka hem från både systemet och internationella hemsidor. Kolla ett varv extra.
- Fundera på var du vill uppleva. Är det vilken ny fatbuteljering som helst från favvordestileriet kan det löna sig att gräva och vara prismedveten. Är det en ny upplevelse i allmänhet som, exempelvis, ett destilleri du aldrig provat något från tidigare, eller handlar det om ren och skär FOMO – fear of missing out, att gå miste om det alla andra snackar om?
- Var nyfiken: Ofta vill jag få tag på destillat från destillerier jag aldrig provat förut för att få en bild av vad ett tvärsnitt från detta kan innebära. Men det är långt ifrån en fullständig bild jag får då, så den får inte representera destilleriet i helhet, utan mer som en indikator, en inkörsport som förhoppningsvis kan locka mig att prova fler utgåvor från destilleriet.
- Var krass: Det finns inga garantier för att just den single cask-utgåva du klickat hem för si eller så mycker pengar faktiskt är god – men du kommer med stor sannolikhet vilja att den är det, och det kommer att påverka din upplevelse av den.
