Änglarnas andel

en blogg om whisky

Två single casks från The Glenlivet

Jag har ett, på sätt och vis, ambivalent förhållande till The Glenlivet. För en sisådär 10 år sedan köpte jag en Glenlivet 18 för en fem-sexhundra spänn, och fann att den var himla god. Innan dess hade jag mest ägnat mig åt yngre whisky och NAS:are, och denna 18-åring erbjöd en balanserad tyngd som jag inte riktigt hade upplevt innan. Sedan ägnade jag några år åt att bredda smakbiblioteket avsevärt, och jämfört med alla extrema smaker i form av tunga vinfat och överjävlig rök tedde sig The Glenlivet alldeles för tamt. 

Sedan hände något. Jag växte kanske upp. Blev äldre, klokare eller bara landade i att det kan finnas något skirt, ljuvt och finstämt i ickerökig whisky som viskar istället för vrålar, och även om jag fortfarande inte sprang till systemet för att köpa Glenlivet kunde jag oftare och oftare finna mig i situationer då just en sådan slags whisky var precis vad jag behövde. 

Men precis när jag tyckte att jag hade “listat ut” vad Glenlivet handlade om (snällt, försynt och med en spännvidd från “trist” till “trevligt”) fick jag för en sisådär tre-fyra år sedan prova en single cask  från The Glenlivet på en whiskymässa och upptäckte att jag nog inte fattat något, trots allt. Jag har även haft det stora nöjet att besöka destilleriet, och även om jag finner det galet imponerade och mäktigt med destillerigiganter blir megadestillerier sällan blir creddiga i nördkretsar (det ska vara familjeägt, dyrt, svårt att få tag på och GÄRNA litet, annars gills det inte – hejhej Springbank och hejdå Caol Ila), de ses gärna som lite för ”kommersiella”. Det är liksom sällan man får frågan om man besökt Macallan eller Glenfiddich. Lite som Sabaton om man lyssnar på metal, typ (inte för att jag gör det – jag gillar The Killers och folkmusik, jag).  Väldigt uppskattat och omtyckt men inte med så hög skrytfaktor. 

Nåväl, tillbaka till spriten: Jag upptäckte att det finns betydligt fler lager i The Glenlivet om jag bara bryr mej om att leta, men att jag ändå i vissa buteljeringar ändå inte kommer hitta mer än äpplen/vanilj/ek, typ. Och det är okej, för om jag tittat på ett annat ickerökigt destillat som jag är mycket partisk gällande, Old Pulteney, är inte tolvan den mest komplexa av OP-buteljeringarna heller, och det är ju så det SKA vara. Alla destillerier har en “ingångsbuteljering”, en inkörsport där det mest grundläggande hos destillatet ska skina igenom men helst inte stryka allt för mycket mothårs. Vill jag ha en annan upplevelse med Glenlivet får jag faktiskt anstränga mig och grotta ner mig lite bland de olika buteljeringarna, helt enkelt. 

Hela detta inlägg skulle egentligen handla om doft- och smaknoter från deras senaste två släpp, två fat som nyligen sålt slut i en hejdundrande fart. Men innan jag ens öppnade de två sampleflaskor jag fått hemskickade ville jag tydligen, klockan 21.09 en måndagskväll, bena lite i min relation till denna destillerijätte. Jag har alltså inte ens doftat på whiskyn, än mindre valt att läsa något om den. Imorgon står provning och analys på agendan, men jag tycker att det är viktigt att då och då rannsaka min egen inställning till whiskyn innan jag provar den, för jag tror inte att särskilt många människor är opartiska till någon man brinner för (eller rent utav älskar), oavsett om det gäller ett specifikt destilleri eller drycken som helhet – särskilt inte om man fått något. Så vad är min inställning inför morgondagen, då? Jag hoppas att jag hittar komplexitet. Jag hoppas också att åtminstone en av buteljeringarna har legat på bourbonfat, eftersom jag ibland då tycker att jag kommer “närmre” destillatet utan en massa vrålande nyek eller sherry i vägen. Jag hoppas också att jag kan gå in i provningen ganska förutsättningslöst, utan att dissa för att vinna “billiga poäng” (vissa tycker att man är mer pålitlig då) men också utan att hylla enbart för att det är något annat än Standardbuteljeringen Modell 1a på 40%. Vi får väl se. 

 

The Glenlivet Single Cask Edition 17 yo 

Allmänt: 55,4%, lanserades 13/8-20, 1 649 kr, whiskyn har lagrats på ett 2nd fill bourbon hogshead, fatnummer #19911, 171 flaskor till systemet

Doft: Färska syrliga äpplen, vaniljdrömmar, en slags tät doftbild – nästan fet på något vis. Smörig, fast osaltat smör. Vänta nu här, efter en stund kommer en oväntad örtighet fram – som en slags syrlig godisversion av koriander, och sedan syltad ingefära. Tomatmarmelad med ingefära! En aningens parfymerad ton, lite som sambons lavendelglass. Det här är en doft jag kan sitta och njuta av länge! Med vatten blir doften krämigt toksöt, som ett ton med vaniljsås och sedan svartvinbärsgelé, och intrycket blir betydligt mer strömlinjeformat. 

Smak: Massor med marknadskarameller, både söta och syrliga! Även något som påminner starkt om blåbärspaj, faktiskt, och den är rätt fruktig överlag med någon slags stenfrukt i bakgrunden – nektarin? Sedan ek och en slags pepprig munkänsla som mot slutet går över i mörk choklad, hårt tunnbröd och – otippat nog – färska björnbär. Första intrycket av smaken är att den är intensiv först, och sedan lugnar sig betydligt med en medellång eftersmak. Vattnad går whiskyn mot mot kryddiga ugnsbakade äpplen, lite kolasås och havreflarn. den mörka chokladen tonas ner, eken försvinner och tyvärr dämpas bärigheten mer. Fram kommer istället söt mördeg och lättkryddad morotskaka. Det är fortfarande riktigt gott, men mer insmickrande. Denna whisky hade jag avnjutit utan vatten, helt klart. 

 

The Glenlivet Single Cask Edition 18 yo

Allmänt: 56,6%,lanserades 3/11-2020, 1 649 kr, fatnummer 43135, 176 flaskor till den svenska marknaden, fylldes 13/6-2001 på ett 1st Fill Barrel bourbonfat

Doft: Inlagda päron och levain-bröd. Lite stängd först, där det först efter en stund kommer fram färsk frukt (ananas, äpple). Det finns också något som är lite “muggigt” fast åt mejerihållet, ungefär som en aningens känsla av Brie-ost. Än så länge är detta ingen doft som skriker “WOW” för min del. Med vatten blir den mjukare, sötare med farinsocker, mandelmassa och syrén. Den där mejeritonen är som bortblåst och fram träder en betydligt mer försynt whisky.

Smak: Kryddig, brödig (kavring) och ganska stram med en hel del ek. Men här finns också en tydlig ton av kiwi, vilket lättar upp det hela, och paranötter mot eftersmaken. Det finns en sötsyrlig ton här med, som svarta vingummin och söt citrus, men även smaken känns lite stängd så jag satsar på vatten. Nu händer det grejer! Sirap, kardemumma och en ekigare och längre eftersmak! Lite mogen banan och pistagenötter med, efter ett tag.

 

Tankar! Jag valde att prova bägge två jämsides med varandra för att få in ett jämförande perspektiv på det hela, och inledningsvis måste jag säga att jag föredrog 17-åringen. Den kändes livligare, mer komplex och mer tillgänglig på något vis. Dock tyckte jag att en del av det som “stack ut” hos den dämpades med vatten, och efter vattning drog istället 18-åringen ifrån rejält. Den gjorde inte mycket för mig utan vatten med med vatten kom kryddor, frukt och nyanser fram på ett helt annat vis. Snacka om två olika buteljeringar! För att komma med något slags avgörande lät jag bägge stå en stund till och kom tillbaka till dem 15 minuter senare. Då fann jag ändå fortfarande 17-åringen som mer energisk och fruktigare, och nu med en tydligare blommighet medan 18-åringen är lugnare, något tyngre och strävare. Skulle jag välja en av dessa att ha i skåpet hemma skulle det därför bli 17-åringen trots allt, jag fann den helt enkelt intressantare och roligare. Den största vinsten för mig, dock, var att kunna få upptäcka två nya sidor hos The Glenlivet som nog kommer att göra att jag återvänder till standardbuteljeringarna med större nyfikenhet! Och priset då? Visst är det mycket pengar för en flaska, men för ett såpass stort namn som The Glenlivet är sextonhundra spänn ärligt talat bra för limiterade single cask-buteljeringar i övre tonåren. Bara för att jämföra kan nämnas att en flaska Laphroaig 18 yo på nätet går loss på strax under 200 pund – och då är det standardbuteljeringen vi pratar om, inte någon single cask. De som har lyckats hugga sig en flaska av dessa buteljeringar får mycket karaktär för pengarna, särskilt hos sjuttonåringen, enligt mig.

« »

© 2020 Änglarnas andel. Tema av Anders Norén.