För lite mer än ett år sedan befann jag mig i den skotska whiskymotsvarigheten till Eldorado – Campbeltown! Där hade jag det stora nöjet att delta i stadens årliga whiskyfestival, Campbeltown Malts Festival, och fann mig själv vandra omkring och njuta av både whiskyprovningar, destillerier och en riktigt härlig folkfest. I år fick festivalen på grund av Covid-19 tyvärr ställas in, men efter att man slagit sina kloka huvuden ihop fann Glen Scotia ett sätt för whiskyälskare världen över att ändå njuta av den whisky, olika aktiviteter och de provningar man planerat för festivalen.
För detta ändamål finns det möjlighet för vem som helst via hemsidan att få en virtuell guidad rundtur runt destilleriet med Master Distiller Iain McAlister, där han inte bara förklarar hur produktionen går till, utan också bakgrunden till grundandet av destilleriet och en möjlighet att få träffa vissa av personerna som jobbar där. För mig, som gått rundturen på plats, blev jag positivt överraskad av hur välgjord och personlig filmen ändå kändes. Nej, det är absolut inte samma sak som att gå upp och ner för ståltrapporna och känna spritångorna dansa omkring i luften, men Iains välkomnande bemötande är detsamma. Dessutom kan man, om man vill, få dela en virtuell dram med Iain när man går igenom Glen Scotias core range-buteljeringar här.
En kul bonus är den inspelade stadsrunturen Campbeltown Hidden Whisky History: A Walking Tour med Hector McMurchy, Assistant Distillery Manager. Här får man följa med Hector runt om i staden där han visar upp nedlagda destillerier och berättar whiskyrelaterade anekdoter blandat med historisk fakta. Jag minns när jag, mitt under en intervju med Iain McAlister, fick det stora nöjet att höra Hector tala sin vanliga brutaldialektala skotska med Iain. Trots att jag är rätt van vid olika variationer på temat förstod jag endast några få ord, men i filmen har han valt att turistanpassa språket, vilket är både lite kul och rätt tacksamt, haha.
En provning Iain McAlister tycker är extra rolig, något han talade sig varm om, är festivalens årliga Dunnage Tasting hos Glen Scotia. Inför den väljer han noggrant ut ett antal fat som på olika sätt speglar Glen Scotias olika sidor. I år fick den provningen bli en virtuell sådan, där man kan köpa ett tastingpaket via deras hemsida och sedan logga in för att se provningen tillsammans med drams från samma fat som man då fått hemskickat. Årets tema är “The Casks of Campbeltown”, där man valt ut fattyper som på olika sätt använts genom Campbeltowns historia. Under provningens gång går Iain igenom varför han valt just dessa fat och hur de hör samman med stadens och destilleriets historiska arv. Man får också veta mer om varför just sådana fat använts, hur de har påverkat whiskyn och hur detta sedan i sin tur har påverkat dagens Campbeltown-whisky och dess “typiska” stil. De fat jag provade var:
- Glen Scotia “Victoriana”
- Fat nr. 810, first fill bourbon, 2005-2020, 59,9 %
- Fat nr. 486, refill sherry hogshead (finish), 2002-2020, 48,7%
- Fat nr. 2/359, Bordeaux Red Wine (finish), 2009-2020, 57,2%
- Fat nr.6/413, Tawny Port Hogshead (finish), 2005-2020, 57,8%
Mer detaljerade smaknoter kommer upp på mitt Instagram-konto (anglarnasandel.se), men mina allmänna tankar om både provningen och faten kommer här:
Först och främst tycker jag att det finns ett ganska tydligt DNA genom samtliga buteljeringar, även om faten och graden av rökighet naturligtvis påverkar dem och skapar tydliga skillnader. Glen Scotia blir gärna fruktigt, oljigt, åt det söta hållet och med en slags läderartad ton, där whiskyn tillsammans med lite PPM i destillatet också kan få en ton av söt tobak. Jag uppskattade att faten visade på variation utan att det spretade för mycket, så att det i mångt och mycket handlade om “finishes” istället för samtliga år på samma fattyp (undantaget bourbonfatet, såklart) är för min del mycket positivt eftersom det inte blev för mycket fatinfluens i något av proverna.
Paketet fick på ett smidigt sätt plats i brevlådan och var smart paketerat där det med lätthet gick att få info om de olika faten samt hitta filmen med provningen på nätet. Även om inget någonsin slår en lagerhusprovning på plats i Skottland tycker jag att detta ändå kändes väldigt informativt och trevligt, så skulle fler destillerier göra detta till en vana hade det varit roligt. Oklart om det lönar sig ekonomiskt dock, med tanke på att det säkerligen ligger en del jobb bakom filmredigering, buteljering, paketering och produktdesign.
Så till faten jag fick prova denna gång! Utan att bli för långrandig (utvecklar det mer på Instagram så småningom istället) vann rödvinsfatet, som var helt fantastiskt med väldigt spännande smaker. Näst bäst i min gom var bourbonfatet (ett bra bourbonfat slår det mesta), och sedan knep det rökiga portvinsfatet bronsplatsen med en jäkligt fin balans mellan rökighet, fruktighet och syltig sötma. Om jag jämför denna provning med förra årets lagerhusprovning (se bild nedan) tyckte jag att de jag fick prova förra året var mer bombastiska, mer extrema i sina smakprofiler med fler fat som innehöll rökig whisky och större fokus på sherryfat. Om man nu ska försöka sig på en liknelse representerade i så fall förra året uppställning Glen Scotia:s muskler och detta års provning istället snarare destilleriets hjärna.
Jag har alltid gillat GS-whisky men jag tycker att det är roligt att destilleriet mer och mer visar framfötterna på olika vis, eftersom jag tycker att whisky från Glen Scotia är rätt underskattad med tanke på andra skickliga men också rätt hype:ade destillerier från Campbeltown. Mitt tips, som jag alltid är villig att dela med mig av med viss risk för att bli tjatig, är deras 15-åring som finns på systemet till schysst pris och den hittar du här.
