Jag har funderat ett tag på om jag verkligen ska lägga ner tid och energi på att skriva och publicera ett inlägg om något så deppigt som oro. Jag menar, det enda jag själv känner att jag vill ha just nu är goda nyheter. Att människor mår bättre, att ekonomin repar sig, att vänner får barn och att elever jag undervisar når sina mål. Och ändå sitter jag här och skriver ett inlägg om hur orolig jag är. Detta är en whiskyblogg, så självklart är även oron jag refererar till whiskyrelaterad. Jag ser också att fler och fler personer lägger ut saker i sociala medier med ordet “triggervarning”. Jag varken tror eller hoppas att jag triggar något hos den som pallar läsa detta, annat än möjligtvis ett sug efter en dram och en svag känsla av tillförsikt efter att ha läst hela texten. 

För lite mer än fem år sedan (!) fick jag möjligheten att tillsammans med David Tjeder åka till Wick och besöka Pulteney, allt i tidningen Allt om Whisky:s regi. Jag var en whiskyälskande lärare, något jag är än idag. Jag var också livrädd för att göra bort mig och tyckte inte att jag kunde en massa finlir, och det har väl inte heller ändrats nämnvärt. En kväll under resan påtalade Emma, chefredaktör för tidningen, att deras tidigare stipendiater fått en del uppmärksamhet och att vi kunde vänta oss lite av den varan med, men jag fattade nada. Vem skulle vilja veta mina fem ören om whisky? Nåväl, idag är jag såklart tacksam över att jag hade fel på den punkten. 

Så till det jag oroar mig för! Jag ska vara helt ärlig och erkänna att jag oroar mig för att det här med whiskybloggar är en fluga. Att folka inte ska orka läsa smaknoter eller tankar om olika buteljeringar. En del av mig tycker också att de kanske inte heller ska behöva det, att det egentligen räcker med vad en själv tycker. Och att skriva om nyheter och olika buteljeringar är spännande för mig, men vilket värde har det egentligen för läsaren? Jahapp, så jag tyckte tydligen att en viss buteljering var kanon, men den som läser recensionen har kanske en helt annan åsikt, och hur relevant är mina smaknoter då? 

Jag oroar mig också för att whiskyindustrin har klivit in i en match mot en till synes svagare motståndare (konsumenten) och trott sig kunna lattja omkring med hur många olika tricks som helst helt ostört (rökridåer, PR-tricks, omotiverade prishöjningar, statusvurmande) men i rond 4 helt plötsligt funnit att motståndaren har en jäkligt vass uppercut (Brexit) och en förvånansvärt potent vänsterkrok (Covid-19).  Jag har ingen aning om hur whiskyindustrin kommer att påverkas av dessa två faktorer, annat än att jag antar att handel blir både dyrare och krångligare, samt att många människor som arbetar inom whiskyindustrin på något sätt kommer att påverkas i negativ bemärkelse. 

Jag oroar mig för att konsumenten inte kommer att prioritera statusbuteljeringar för tusenlappen och uppåt när BNP går ner i länder världen över. Behovet av blended kommer nog tack och lov alltid att finnas, för det är ju trots allt den whisky som det säljs mest av, men vad händer då med alla nystartade mikrodestillerier i olika länder? Och hur mycket är den där whiskysamlingen egentligen värd när du blir permitterad och antalet potentiella köpare minskar i takt med att arbetslösheten går upp? Kommer utbudet bli mer strömlinjeformat och standardiserat, i takt med att fler nördar och nybörjare håller i plånboken?

Låt oss vara lite ärliga här – även fast många inom industrin hävdar att det faktum att priserna går upp och åldern på buteljeringarna går ner är naturligt med tanke på utbud och efterfrågan, finns det en del del aktörer som valt att återlansera vissa buteljeringar som exklusivare (och dyrare) när det visat sig att konsumenterna fortsatt köpa ändå. Det finns också, trots friska fläktar som #OurWhisky, en fortsatt vurm för värna om whisky som svåråtkomlig statusdryck, både när det gäller pris och PR. Om – och eftersom allt detta är spekulationer från min sida menar jag verkligen OM – konsumtionen av dyrare singelmalt går ner, kan whiskyindustrin tänka sig att bli lite mer folklig då? Lite mer lättillgänglig för nybörjare, lite mer transparent gällande ålder och prissättning? Och om detta i så fall sker, vad händer då med så kallade “influencers” som jag själv? Om fler buteljeringar blir mer folkliga kanske behovet att mediala whiskyinformatörer minskar. Jag välkomnar (och hoppas) på en mer inkluderande whiskyindustri, men det kommer kanske också innebära att jag blir lika ointressant som en spexig NAS:are för 1299 spänn.

Min favoritförfattare Terry Pratchett fokuserade en hel roman kring förbannelsen “Må du leva i spännande tider”, och även om vi idag ser spänning som något positivt kan jag föreställa mig hur många inom whiskyindustrin helt hade velat att allt tuffade på som vanligt. Det enda jag är säker på är egentligen detta – oavsett vad som händer är whiskyindustrin en niolivad katt som alltid landar på fötterna, om än en smula vimmelkantigt. Ekonomiska eller samhälleliga kriser är något som hållit destillerierna sällskap under whiskyhistoriens alla år, och även om en del destillerier kanske inte klarar klarar sig under just denna period, har industrin som helhet en fantastisk förmåga att omforma sig efter den nya verklighetens behov och önskemål.