The Angels' Share

a blog about whisky

Bruichladdich: The Classic Laddie, Port Charlotte Valinch 04 och Octomore 07.1

Hej igen – long time, no see!

Jag har nu kommit hem efter att ha tillbringat en helt ljuvlig vecka i Edinburgh och på Islay tillsammans med make samt föräldrar. Mången dram har avnjutits och en hel del haggis har inmundigats (fruktansvärt gott!!). Efter att ha besökt destillerierna Glenkinchie, Bruichladdich, Lagavulin, Laphroaig, Ardbeg, Kilchoman och Bowmore samt en hel del andra intressanta ställen har jag nu så mycket att skriva om att jag knappt vet var jag ska börja. Dock måste beslut tagas så Bruichladdich fick dra det längsta/kortaste strået och vara först ut. Bruichladdich påstår att de är ett progressivt och nytänkande destilleri, och med tanke på både buteljeringar och flaskdesign är jag benägen att hålla med. Det de gör syns och hörs, vare sig det handlar om knallturkosa flaskor, ubåtsbuteljeringar, flaskor med satanistiska pentagram eller Rökbomber med stort R.

Vårt stopp här inbegrep inte något guidad rundtur utan här handlade det bara om att provsmaka tre av destilleriets olika sorters whisky, nämligen The Classic Laddie, Port Charlotte Valinch och Octomore 7.1. Inte mig emot.

The Classic Laddie

  • Allmänt: 50%, yngsta fatet i flaskan är ca 7-12 år gammalt och lagrat på 1st fill + 2nd fill bourbon + 1st fill sherry (enligt personalen).
  • Doft: Citron, vanilj, kola, kryddor, en hel del frukt, päron och lite sälta kommer smygandes.
  • Smak: I den relativt fylliga smaken märks kolan ännu mer, något torrare än doften, ännu mer kryddor, ingefära, bärig med lite hallon, överlag en “klassisk” whiskysmak som tjänar på det lite extra “umpf” den högre alkoholhalten ger den.
  • Eftersmak: Medellång, flingor, kolan och sältan hänger kvar och får sällskap av maltig sötma.
  • Omdöme: Detta är utan tvekan en bra whisky, men inte någon personlig favorit. Jag saknar lite extra fyllighet och karaktär för att det ska bli en tiotaggare i min bok. Lite som John Travolta i filmen Grease; charmig och snäll med vattenkammad bena och en Colgate-leende som får de flesta på fall, men som jag finner lite för trevlig för att verka spännande. Kanske inte världens bästa jämförelse, men någon stackare som läser detta förstår förhoppningsvis vad jag menar.

 

Port Charlotte Valinch – Cask exploration 04

  • Allmänt: lagrat på vinfat från Cadiz, 10 år gammal, destillerat 2/10 2004, fat nummer 1268, 40 ppm
  • Doft: Här händer det mycket! Doften är mycket komplex med fudge, läder, ek, nötighte, körsbär och en fin rökighet som håller sig i bakgrunden.
  • Smak: Här tar röken för sig på ett helt annat sätt och får sällskap av peppar, salt, citron, blandande skogsbär, ektoner, tobak, ännu mera läder och en lätt sötma som ger en mjuk bakgrund till kakafonin av smaker som tar plats. Det är med andra ord mycket som händer för smaksinnet när man avnjuter denna whisky.
  • Eftersmak: De olika smakerna mynnar ut i en lång, rökig och lite torr eftersmak som har inslag av blommor, citrus, lite sälta och tropisk frukt i stil med melon. En något svårdefinierbar, utmanande och härlig eftersmak.
  • Omdöme: Detta är mer min grej, nu snackar vi! En kanonwhisky med väldigt mycket karaktär och komplexitet som stundvis är både fyllig och bråkig i käften. Detta är en whisky jag hade kunnat avnjuta och analysera många gånger om och förmodligen alltid hitta nya saker hos, och av de tre buteljeringar jag skriver om i detta inlägg är det förmodligen denna som jag skulle ta med mig till en öde ö (fast för variation skull hade det nog varit bäst med alla tre, för säkerhets skull liksom). För att fortsätta med kändisparallellerna är detta i så fall Bruichladdich:s svar på seriefiguren Wolverine. Rejäl, fyllig med klös och ett hjärta av guld. Vi går vidare…

 

Octomore 7.1

  • Allmänt: Lagrad på bourbonfat i minst fem år, buteljerad med en alkoholstyrka på 59,5 % (fatstyrka) och med en heldundrande ppm-halt på hela 208 – nu kör vi!
  • Doft: Det första som slår mig är hallon, och sedan hallonlakritskola. Sedan kommer försynt rök och torv tillsammans med söta toner av karamell, mandel och en smula läder. Intressant.
  • Smak: Och DÄR kom röken! Men även en hel del vanilj och en trevlig örtighet i form av rosmarin och enbär. Nötighet i form av mandel dyker även upp och under täcket av rök finns frukt, men det är svårt att sätta fingret på exakt vilken slags frukt det handlar om eftersom röken kraftigt dominerar smaken. Färsk frukt mer än torkad eller inlagd. Sommarfrukt och bär istället för tropisk eller tung fruktighet. Smakprofilen är lite spretig (rök, karamell, örter), men det är föga förvånande med tanke på ålder och ppm-halt.
  • Eftersmak: Eftersmaken är mycket lång med peppar, mer enbär, lite sälta, massor med rök och en trevlig syrlighet som kommer fram efter ett tag.
  • Omdöme: Denna tappning av Octomore överraskade mig med en mer komplext register i doften än jag hittat tidigare. Om jag skulle önska något skulle det vara att smaken hade visat på samma balanserade och komplexa bredd som doften, men jag vet ju att det inte egentligen är det främsta skälet till varför man tar sig en Octomore. Det är för att detta är världens rökigaste whisky, för att den är uppkäftig, stygg, rolig, utmanande och – med stor sannolikhet om man druckit den tidigare – tycker att den är god. För att dra en sista usel parallell till kändiseliten är detta kanske whiskyvärldens Marilyn Manson. Gillar du detta stuk tycker du att det är hur kul som helst men att vissa skivsläpp tilltalar dig mer än andra. Gillar du inte rock (rök?) kommer du kanske inte älska det, och det är självklart helt okej. Det blir om inte annat mer till oss andra då. Hamnar flaskan i skåpet? Nej, hävdar fortfarande att det finns bättre rökiga whiskies för mindre pengar. Dricker jag Octomore igen? Garanterat, och med stort nöje!

20150616_131913 20150616_135130

»

© 2019 The Angels' Share. Theme by Anders Norén.