God morgon, världen! Jag kan meddela att jag har blindprovat en fjortonårig Longrow från destilleriet Springbank i Campbeltown, och självklart kommer det här en recension på denna virre. Just denna buteljering hade destillerats i februari 1997 och buteljerats i oktober 2011, och var alltså nybliven tonåring med sina 14 år på nacken. Med en fatstyrka på 56,1%, 11 år på refill bourbonfat och 3 år på fat som tidigare innehållit vin från bourgogne fanns det stora möjligheter att läsa in mig på det jag precis smakat. Smaknoterna lyder som följer:
Doft – Björnbär är det första jag antecknat, följt att kryddor som vanilj och kanel. Där har jag även noterat maltig och sirapsliknande sötma (med kanelbulle och vaniljmuffins följt av ett knippe frågetecken), klor/mint (blandar ofta ihop dessa, behöver träna mer hehe) och en känsla av gammalt trä.
Smak – Chillihetta, päron, ännu mer trätoner, mörk choklad som även återkommer i eftersmaken, ännu mer sirap, och en behagligt känsla av torvrök som finns i bakgrunden utan att dominera eller ta överhanden.
Eftersmak – Eftersmaken är lång. Förutom mörk choklad finns här både lite syltig fruktighet och en lite bitter ton (hör ihop med den mörka chokladen, förmodligen), subtil och balanserad rök samt småhintar av gummi.
Sammanfattningsvis är detta en komplex och fyllig buteljering av Longrow med mycket kropp och mycket eftersmak. Jag blev förvånad i efterhand av att jag inte kände tydligare, eller snarare aggressivare, rök men är samtidigt glad för att mängden rök eller ppm inte alltid måste vara det dominerande hos ett rökigt varumärke, utan att andra kvaliteter kan få ta plats med. Sláinte mhath!
