Änglarnas andel

en blogg om whisky

Majswhisky – älskad och hatad

En sak jag har funderat en del över är den svenske whiskyälskarens förhållande till majswhisky. När jag rör mig bland whiskyälskare, exempelvis på mässor eller provningar, hör jag då och då folk deklarera att majsbaserad whisky är någonting att se ned på, och absolut ingenting en riktig konnässör med koll på läget ska ägna tid åt. Ändå är det i mångt och mycket inte särskilt mycket som skiljer sig åt i själva produktion och distribution av olika sorters whisky. Självklart får majswhisky bara kallas för bourbon under vissa specifika förutsättningar, och självklart finns det massor som skiljer sig åt gällande detaljer som ppm och ålder, men rent krasst tar du ett sädesslag, mältar, mäskar, destillerar och lagrar det. Häller det på flaska och säljer flaskan. Ta-da! Så varför är just majs så jäkla provocerande?

österrikisk majswhisky

Och det är väl någonstans här som gemene, majshatande maltälskare indignerat utbrister ett ”Men det är ju för bövelen inte lika bra!” och stormar iväg för att snabbt dra i sig en fyra asrökigt Islay-destillat. Och det må vara så för just den personen, för om det är något jag är tvärsäker på så är det att whisky, oavsett sädesslag, upplevs olika av olika personer. Det är också en av de stora anledningarna till varför jag älskar whisky själv. Men hur kommer det sig då att folk kan mysa med majsbaserad grainwhisky men fnysa åt majsbaserad bourbon? Är det åldern? Njae, det tror jag inte för om man ser exempelvis på Ardbeg (förlåt, förlåt) så betalar folk multum för buteljeringar där åldern (även om det inte står på flaskan) är betydligt lägre än 10 år. Är det att mycket majswhisky inte är skotsk, då? Jag måste här erkänna att jag tänkte detta först, men här i Sverige är ju folk galna i indiska Amrut (och hej, jag förstår dem) som både är utomsocknes och utomordentligt ungt. Dessutom är ju både Indien och USA gamla brittiska kolonier, så det kan ju inte hänga på brist på koppling till imperialistiskt förtryck.

Men vänta – kan det verkligen vara smaken? Här ska jag börja med att dra 22-åriga Frida inför rätta. Jag kommer ihåg första gången jag provande majswhisky. Det var på en studentkompis examenskalas och en äldre herre frågade övriga äldre herrar om de ville ha en whisky till kaffet. Givetvis räckte jag glatt upp handen och svarade ”ja tack”, varpå jag serverades en Jim Beam. Jag ska vara ärlig. Även fast jag glatt sippade på mitt glas (jag hade ju publik, god damn it!) tyckte jag att det var rätt vidrigt. Vid denna tid hade jag rätt dålig koll på skillnaderna mellan malt och majs, och när jag vid ett senare tillfälle beskrev whiskyn för min för mina föräldrar använde jag orden ”parfymerat rävpiss”. Jag var sedan 18 års ålder van vid maltwhisky, så jag var inte alls beredd på att whisky även kunde smaka sådär. Det som dock raserar detta lilla eminenta luftslott av socialt accepterade ursäkter är att samma Frida x antal år senare har lärt sig att majsdestillat, grainwhisky och bourbon kan smaka på lika många olika sätt som maltwhisky, beroende på produktionsmetod (och ja, det finns rökig majswhisky, även om den är en smula ovanlig). För min del anser jag att det för en maltälskare är lika knivskarpt att deklarera att man inte gillar bourbon som att säga att man inte gillar maltwhisky, för samma person hade säkert packat väskan och tagit första bästa maltwhiskyhatare med på en guidad tur med titeln ”Nu Ska Jag Lära Dej Ett och Annat” illa kvickt.

ännu mer österrikisk majswhisky

Så vad kan det egentligen bero på då, allt detta förakt för majswhisky? Hur mycket jag än raljerar kring ämnet tror jag ändå att det inte är så enkelt som att peka på en enda orsak. Jag tror att det finns två. I Sverige har vi ett något ambivalent förhållande till vår store granne i väst (USA alltså, inte Norge). Å ena sidan beundrar vi deras förmåga att driftigt skapa framgångsrika företag och tar gärna efter när det gäller kulturella förekomster som Halloween och Alla Hjärtans Dag. För svenskens attityd till majswhisky handlar till exakt 99,7 % om USA och destillatet översätts nästan alltid till bourbon.  Å andra sidan benämner vi gärna amerikansk mat, media och musik som smutskultur och trashigt, vilket säkert kan smitta av sig på dryckeskulturen från samma land. Tänk bara på hur många gånger ni har hört skämtet ”Vad är skillnaden mellan amerikansk öl och att ha sex i en kanot? Fucking close to water!”, men sällan hört samma sak om en  ”lätt och somrig lager från Tjeckien”. Och nej, jag kan inget om öl, men skit i det för det finns en poäng här någonstans. Och kanske kan det också ha att göra med ett slags klassförakt (du där – ta ner den röda fanan tack, det är inte läge för den nu), för i amerikansk media förknippas en slags känslo-, klass- eller ekonomisk misär med ett stadigt bourbonintag på valfritt, sunkigt barhak, och kanske – bara kanske – har denna bild etsats sig fast i våra minnen alldeles för länge.

Oavsett om du håller med eller sitter och tuggar fradga just nu, vill jag mest egentligen få dej att testa lite mer majsdestillat i framtiden. Jag menar, oddsen att du som läser detta är med i en A) whiskyklubb, eller B) whiskygrupp på facebook är överväldigande ospännande. Hur ofta har klubben anordnat bourbonprovningar eller gruppen diskuterat majswhisky? Alltså, inte som en ”spexig grej innan julfesten” eller ”låt oss göra något annorlunda under vårt 10-årsjubileum”. Just det. Och detta gäller faktiskt även mig, för jag prioriterar i nio fall av tio att lägga mina slantar på malt istället för majs, så även jag behöver skärpa till mig. Summa sumarum: vad sägs om att ta sig en bourbon efter dina majsinfesterade fredagstacos? Majs är najs!

« »

© 2020 Änglarnas andel. Tema av Anders Norén.