Allmänt: Detta är Ven-destilleriets första rågwhisky, och kom under vintern till Systembolaget i en utgåva om 8000 flaskor (du hittar den här). En halvlitersflaska kostar 395 kronor och whiskyn är vare sig kylfiltrerad eller färgad. Alkoholhalten ligger på 45,6 % och denna utgåva släpps i batcher om 42 fat som fått gifta ihop sig. Själva receptet är komponerat enligt följande: 78,6% råg, 11,9% vete, 4,8% majs och 4,8% korn. Whiskyn är 3 år gammal (faten har ett åldersspann på 3-6 år) och har lagrats på fat av amerikansk vitek. Mer nördfakta hittar du här.
Doft: Inledningsvis ganska mycket nyekssyrlighet, sedan en rätt fruktig slags ton med äpplemust i spetsen. Vitpeppar, kryddnejlika, syrlig melon och citron. Sedan kommer godisliknande sötma med en hel del kolasås och polkagrisar. Allt är inlndat i ektoner, för här tar fattypen ganska stor plats. Med vatten kommer en hel del kryddighet fram med kardemumma och vanilj, och eken tonas ner något.
Smak: Mjukare än väntat först, med ingefärspäron, röda vinbär och jordgubbssylt. Sedan mer ektoner och kryddor där kryddnejlikan fortfarande är väldigt dominant, men får sällskap av lite kanel. Här finns en slags oväntad nötighet med, typ makadamianötter. Med vatten blir smaken lite kaxigare, lite kryddigare, mindre söt och mer syrlig. Lime, rosenvatten och mörk choklad gör övriga smaknoter sällskap.
Avslut: Eftersmaken är meddellång, kanske åt det kortare hållet, trevlig och ganska platt. En del ek (dock utan beska) och kola som slutligen klingar ut i samma kryddnejlika som har varit genomgående under hela upplevelsen. Efter vattning förändras inte eftersmaken nämnvärt, annat än att den där nötigheten från smaken märks av i avslutet.
Det är här är gott, smakrikt, kul, välgjort och definitivt prisvärt. En förhoppning jag har som är kopplat till det låga priset på denna buteljering är att fler vågar prova och får upp ögonen för rye. Det enda jag har att invända mot är att jag tycker att whiskyn hade mått bra att något eller ett par år till på nacken (och kanske även på större fat) för att skapa större djup och mognare toner i lugn och lagom takt. I nuläget tycker jag att fattypen tar lite för stor plats, men det beror också på att whiskynörden i mig vill lära känna destillatkaraktären bättre utan att bli för distraherad av all nyeksinfluens. Det är i alla fall en god och spännande whisky, och jag ser fram emot kommande, och förhoppningsvis äldre, batcher.
Dock en känga till vem det än är som skrivit produktbladet: “Venus är även kärlekens, skönhetens, begärets och välståndets gudinna i romersk mytologi. Det är lätt att förstå hur symbolen för det kvinnliga könet framkom ur detta. Elegans, mjukhet, skönhet, styrka, karaktär, värme och balans är bara några ord vi sammankopplar med kvinnlighet. Det är även ord vi vill koppla med denna whisky.” Det går alldeles utmärkt att skriva om romersk mytologi och det, ärligt talat, ganska fyndiga namnet på denna buteljering (Hven + US = Tycho Brahe + destilleriet + amerikansk ek) utan att dra in en massa trötta fördomar och könssegregerat tugg. Det finns redan nog av sådant i whiskyvärlden. När man gör så jädrans bra och modern whisky som Spirit of Hven faktiskt gör behöver man inte göra sig otjänsten att dra fram gamla sunkiga floskler ur garderoben. Släng dem på tippen istället och låt whiskyn få tala för sig själv.
