Teaninich är ett destilleri jag kan exakt noll om och har smakat ännu mindre av sedan tidigare. Destilleriet ligger i skotska Highlands och är unika när det gäller mäsknibgmetoden, då de använder en slags filtreringsmetod istället för tunnor. Det ägs av Diageo och klämmer ur sej över 4 miljoner liter sprit om året. Det mesta går till blendedindustrin. Så till denna wirre!

Teaninich SC 1981-1999

Allmänt: denna singelmaltare kommer från ett enda fat (SMWS-kod 59.14) och är en buteljering av Scotch Malt Whisky Society. Alkoholstyrkan ligger på 61,8% (fatstyrka) och buteljeringen är varken kylfiltrerad eller färgad. Whiskyn destilleras i april 1981 och buteljerades i maj 1999, vilket gör innehållet 18 år gammalt.

Doft: Honungsmelon, lite mörk choklad och vaniljglass. Päronsaft finns här med, och ingefärskakor. Klassisk, ren och inbjudande doft som har intressanta inslag men än så länge inte kittlar jättemycket på spänningsfronten. Den sticker till rejält i näsan med, men med den höga alkoholhalten är detta föga förvånande. Jag misstänker att doften skulle må bra av lite vatten. Efter vattningen blir doften mer honungssöt, lite gräslig men också en smula parfymerad. Lite violpistol, lite söt mintpastill. Det är fortfarande inte en doft som vrålar, men den är betydligt mer intressant nu.

Smak: Ojsan hoppsan! Crème brulée blandat med chilipeppar, ekighet och ännu mer kakao – smaken är inte lika snäll som doften, minsann! När jag kämpat mig förbi de stora sjoken vaniljdesserter med deras peppriga sidonoter hittar jag en hel hög med godiset ”jelly beans” och en slags ”grön” blommighet, kanske citronmeliss? Vatten behövs verkligen här med, för än så länge är den inte särskilt balanserad eller harmonisk. Med vatten gör denna whisky är rätt häftig helomvändning. Borta är den galna peporigheten och de många lagren med vaniljsötma. Nu kommer lite krämigt kaffe, svartvinbärsblad och mer färsk frukt (mest persika) fram. Eftersmaken förlängs och domineras av mörk choklad, ek och en rätt oväntad och subtil rökslinga som hänger kvar länge.

Detta var verkligenen överraskningarnas whisky! Det var faktiskt ett tag sedan en icke-rökig whisky ändrade skepnad på detta sätt efter lite vatten, och jag är glad att den gjorde det. Innan vattnig var den god men inte särskilt anmärkningsvärd. Med vatten fanns det helt plötsligt en hel del mer att analysera och en finstämt komplexitet visade sej helt plötsligt. För mig är detta en klockrent exempel på varför man alltid ska prova whiskyn först med och sedan utan vatten – skillnaderna som då kan uppstå är ibland häpnadsväckande stora!