I dagarna gick pressmeddelande ut om att Balblair inom en snar framtid kommer att lämna sina framgångsrika årgångsbuteljeringar (”vintages”) till förmån för traditionella ålderbestämningar i en statisk ”core range”. Denna kommer att innehålla en 12-åring, en 15-åring, en 18-åring och en 25-åring, ett koncept som är väl bekant för de som redan är familiära med andra destillerier i portfolion, som exempelvis Speyburn (yep, en artonåring gör snart femtonåringen sällskap!) och Old Pulteney. När den nya omgången Balblair-buteljeringar anländer till Sverige vet jag inte, så under tiden passar jag på att bekanta mig med de relativt nya årgångsbuteljeringarna -00 och -91. Doft- och smaknoter kommer nedan, och allmänna tankar följer strax därpå:

Balblair 2000

Allmänt: Denna whisky har först legat på amerikanska ex-bourbonfat i runt tretton år, för att sedan fått sig en rejäl sherryfinish i ytterligare fem år (Oloroso). Rent krasst räknas den som sjutton år gammal. Alkoholhalten ligger på 46% och whiskyn är varken färgad eller kylfiltrerad.

Doft: Tuschpenna och svartvinbärssaft,  surdegsbröd och inlagda körsbär. Doften är otroligt fruktig, och domineras av olika mörka bär. Torkade äppelringar, mörk choklad och blommiga toner – syrén, kanske? En svagt sötkryddig ton med, som en blandning av Coca-cola och kanel. Med vatten blir doften sötare, syltigare (drottningssylt!), tuschkänslan försvinner och fler frukter och bär framträder (färska hallon och söt lime).

Smak: Kryddigt, bombastiskt och söt inledningsvis, men smaken blir robustare och strävare efter hand. Björnbärssylt, ek och kardemumma. Kaffe, bränd kola och kanel. Mörk choklad och rostade pekannötter mot slutet. En hel del strama tanniner finns här med. Lite inoljat läder och ännu mer kakao mot eftersmaken. Rätt mycket sherrydominans i smaken överlag, men där kryddor, ek och strävhet väger över. Med lite vatten dämpas strävheten betydligt, smaken blir mer vinös (som sött dessertvin) och mogna, färska päron gör entré.

Balblair 1991

Allmänt: Detta är en tjugosjuårig whisky på 46% som spenderat sina första tjugofyra år på ex-bourbonfat för att sedan ha slutlagrats i ytterligare tre år på firstfill olorosofat.

Doft: Ingefära, liljekonvalj, citron, gula äpplen (heter de ”Golden Delicious”? De där gula rackarna med små prickar och som säljs året runt?) och honung. Aningens parfymerad ton, men också någon slags syrlig melonkänsla. Med vatten blir doften ännu blommigare och kraftigare, med apelsinsaft och vaniljkryddad smuldeg.

Smak: Stor, rund och balanserad smak med en hel del honung och massor av torkade aprikoser. Färsk, syrlig ananas finns här med. Polerat trä finns en rejäl dos av här med men utan ekbeska eller bitterhet. Marabou Schweizernöt och blandad, torkad tropisk frukt. Efter att ha tillsatt vatten blir smaken pepprigare och kryddigare, men en del vitpeppar, lite söt chilli och muskot. Honungstonen blir tydligare och en känsla av ”småkakor” kommer fram, som bondkakor med mandel i.

Av dessa två vinner 91:an utan tvekan för mig. Den är fyllig, galet balanserad, komplex och har en underbar fruktighet. En superelegant whisky. Jag tycker att Balblair gör sig bäst när bourbonfaten får dominera och sherryn inte tar överhanden (eller inte ens finns med i bilden från första början). Av den gamla linan 03, 99 och 90 var jag absolut mest förtjust i 99:an. Den bjöd på så många  olika nyanser där ingen smaknot skrek rätt ut, utan där alla smaker var helt samstämmiga. Det är inte 00:an. Där får sherryfaten bestämma både takt och ton, något som säkert glädjer alla sherrybombsfanatiker där ute. Jag, däremot, kommer alltid dras åt den där typen av Balblair-buteljeringar där blommigheten ihop med frukt och nedtonade kryddor får ta täten, och det gör de bäst i 91:an av dessa två.

Så till den nya core rangen. Jag är kluven. Balblair:s vintageutgåvor har gjort att jag alltid har överraskats av nya uttryck från destilleriet, och för min del har det gett mig intrycket av kreativitet och ”konstnärlig frihet”. Med en fixerad grundlina är ett destilleri eller varumärke mer beroende av tillfälliga eller limiterade buteljeringar för att hålla sig aktuellt och i blickfånget, utan att för den sakens skull ”tjata ut” kunderna eller mätta marknaden när den ena specialbuteljeringen efter den andra släpps. Det kan få även de mest lojala samlarna att ge upp (hej Glendronach och Highland Park!). Att däremot inte överraska alls gör däremot att kunderna söker sig vidare för nya intryck och upplevelser. Jag har svårt att tänka mig att Balblair går från att ständigt överraska till att inte överraska alls, och det som talar för en positiv övergång till den nya core range:n är flera saker: större tydlighet gällande buteljeringar (stil, lagring, profil), större acceptans från konsumenterna (tänk om man istället hade gjort tvärtom och gått från 12, 15, 18 och 25 till vintages? Ramaskri! Skandal! Högafflar! Eller… Okej, i alla fall om någon som Glenlivet eller Glenfiddich hade gjort det), en mer konkret röd tråd mellan de olika buteljeringarna och större möjligheten för konsumenten att hålla fast vid just sin favorit. En del av mig kommer ändå att sörja lekfullheten årgångsbuteljeringarna signalerade, men för gemene whiskydrickare är detta mest goda nyheter, faktiskt. I den redan nu något snåriga whiskydjungeln är lite extra tydlighet bara av godo.