En whisky jag aldrig hör det pratas om är Glenkinchie. När folk ber om tips i facebook-trådar eller frågar vilka destillerier man bör besöka är det sällan någon som skriker ”GLENKINCHIE” med versaler på sociala medier. Och visst, jag fattar, detta är inte whisky som söker uppmärksamhet eller har gjort sig känt för flashiga buteljeringar. Men när jag besökte destilleriet för några år sedan blev jag ändå positivt överraskad av hur otroligt lättillgängligt och trevligt detta destilleri är. Har du en oplanerad för- eller eftermiddag i Edinburgh tycker jag att ett besök hos Glenkinchie är ett utmärkt sätt att spendera den på. Då jag för ett tag sedan köpt ett sample av deras tolvåring tänkte jag att en recension vore på sin plats.

 

Glenkinchie 12 yo

Allmänt: Glenkinchie är ett skotsk destilleri i områdes Lowlands, och från Edinburgh går det flera bussturer om dagen dit. Själva resan tar blott runt tjugofem minuter, och väl där finns det både ett besökscentrum samt guidade rundturer som är trevliga. Här har man tillverkat singelmalt med samma namn som destilleriet sedan 1837 där majoriteten går till blends för ägare Diageo. För att ändå låta denna singelmalt få ta plats bland sortimentet har man låtit Glenkinchie 12 yo vara en del av serien The Classic Malts Collection, tillsammans med kompisarna Lagavulin, Cragganmore, Talisker, Oban och Dalwhinnie. Just denna buteljering har artikelnummer 83823 på Systembolaget samt kostar 439 riksdaler. Alkoholhalten ligger på 43 %, och så vitt jag vet är whiskyn både kylfiltrerad och artificiellt färgad.

Färg: Halmgul

Doft: En hel del honung, och sedan en tydlig blommighet tillsammans med färsk frukt. Jag hittar blodapelsin först och främst, men även honungsmelon. Efter en stund kommer maltsötma i form av citronsockerkaka och till sist lite maränger. Eller snarare spettekaka, faktiskt. Ingen direkt spännande doft men rätt mystrevlig och klassisk utan att göra en massa väsen av sig. Med vatten händer det inte jättemycket, utan doften behåller i stort sett sin tidigare karaktär. Dock anas maltighet mer nu än tidigare, lite som lätt sötade flingor eller granola.

En Glenkinchie på destilleriet, kommer dock inte ihåg vilken sort.

Smak: Citrus och honung i omgångar, nu följt av vanilj och en slags gräddig munkänsla. Fruktigheten finns kvar men påminner nu mer om äppelmos. Dock kommer det efter en stund fram en ganska tydlig ekbeska som biter ifrån och får sällskap av kakao. Här finns även lite rostade hasselnötter, men kryddor lyser med sin frånvaro. Med vatten dämpas ekbeskan något, konserverade päron kommer fram och faktiskt även en aningens kokos.

Avslut: Eftersmaken är en ganska lättsam historia med söt pajdeg, ugnsbakade äpplen och lite söt citron innan eken kommer tillbaka och rundar av det hela. Med vatten blir eftersmaken lite kortare, lite lättare och aningens sötare.

 

Det här hamnar inte på topplistan över “mest spännande whiskyupplevelser”, men ärligt talat var detta en rätt trevlig whisky att sitta med såhär en vardagskväll. Inte fantastiskt, inte spektakulärt men ändå välgjort och lite lagom mysigt. Den här whiskyn påminner mig om så många kvällar på resande fot då jag fått (eller tagit) mig en whisky när dagens etapp väl är avklarad, och man bara tänker “gott”, “fint” eller “precis vad som behövdes nu”. Den är inte komponerad för att vara kul, men det är absolut inte dödstrist heller. En klassisk, god standardwhisky som sitter fint utan att bråka. Skulle jag betala en massa för den? Nope, men 439 kronor känns fullt rimligt för vad som, enligt mig, är en god och habil brukswhisky med tydlig åldersangivelse. Hade den kostat ännu mindre hade jag nog till och med kunnat fyndflagga den lite.