Loch Lomond är ett skotsk highlands-destilleri vid sjön med samma namn och grundades från bröjan 1814, men där det moderna destilleriet härstammar från 1964. En kul grej med just Loch Lomond är att detta är det enda destilleri som kan göra producera malt- och graindestillat i samma anläggning. Nuvarande ägare av Loch Lomond Distillery är Loch Lomond Group. Om du vill ha en kortfattat men tydlig lista på vilken sprit som kokas på destilleriet hittar du den hos Tjederswhisky.se . Dessutom är det ett av fyra skotska destillerier som äger och använder ett eget tunnbinderi på plats. Eftersom jag är relativt obekant med whisky från just detta destilleri, kändes det både relevant och intressant att prova ett knippe av deras olika maltbuteljeringar.
Loch Lomond Original (NAS, 40 %)
Allmänt: Artikelnummer 597 hos Systembolaget och en flaska kostar 299 riksdaler. Alkoholhalten ligger på 40% och jag anser det relativt troligt att den är kylfiltrerad. Hittar källa på att den ska vara färgad med E150.
Doft: Sötstark senap, gamla äpplen, omogen och lite unken doft. En del mjuka päron, grapefruktskal. Första intrycket är en rätt skum doft, men som faktiskt blir lite bättre med tid och luftning. Den blir då mindre unken, mer fruktig och får toner av banan.
Smak: Lite halmig och gräsig smak med lime, honung och vanilj. Överlag ganska söt och snäll med godistoner, kola och lite vitpeppar. Lite tydligare maltsötma (tänk vetelängd) med tiden. Fortfarande en tunn kropp, men den vinner definitivt på att luftas.
Avslut: Ganska kort med lite mariekex och lite äpple.
Loch Lomond 12 yo (46 %)
Allmänt: Artikelnummer Nr 87520 och kostar 549 spänn på systemet. Alkoholhalten ligger på 46% och den är inte kylfiltrerad. Jag vet inte om den är artificiellt färgad eller inte. Whiskyn är lagrad på bourbonfat samt refillfat och omkolade fat (gissningsvis bourbonfat från början i de två sistnämnda fallen).
Doft: Lite målarfärg inledningsvis som försvinner sedan. Sedan kommer grön eller omogen banan. En fruktig doft men ganska svårplacerad med citrustoner och lite söta, kokta rotfrukter. Lite ek och syrlig syltighet. En helt okej, ganska klassisk doft som inte jättespännande men väldigt trevlig. Här ska man dock inte ha bråttom, för med tid i glaset öppnar whiskyn upp sig och levererar massor med kardemumma och vaniljsås. En riktigt trevlig bonus!
Smak: Smakmässigt finns här en söt, tydlig känsla av mjölkchoklad, kola och sedan lite ek. Smaken är mer intressant än vad doften skvallrade om, även om den inte är särskilt spännande. Lite bittert apelsinskal, tänk bitter apelsinmarmelad. Maltiga toner (söta våfflor) kommer fram mer och mer, tillsammans med en försynt nötighet mot slutet (lite mandel). Med tid blir den mer balanserad och kryddigare, vilket den vinner på.
Avslut: Medellångt avlut som mest består av ektoner och choklad.
18 yo (46 %)
Allmänt: Denna buteljering kostar 849 kr på systemet och har artikelnummer 83300. Whiskyn är inte kylfiltrerad och har, enligt hemsidan lagrats på fat valda av Tommy Wallace, som var Master Cooper på tunnbinderiet när spriten destillerades och lades på fat. Oklart hur detta har påverkat smaken, dock.
Doft: Ett instängt första intryck. Lite kronjäst, äpplen, ganska kompakt eller “tät” i doftbilden, med mycket tung frukt. Brödig (typ sött lantbröd). En slags metallisk känsla i bakgrunden. Lite som hur fingrarna doftar när man haft en massa mynt i handen. Doften blir betydligt bättre och sötare med tid, med mer vanilj, kryddor och kolatoner som kommer fram.
Smak: Ganska kryddig, inte så söt först men med tid kommer lite honung fram. Smaken är först rätt instängd men öppnar upp efter hand med en del peppar, söt paprika och varmt trä. Lantbrödet har förvandlats till mördegskaka istället. Ganska robust kropp och inte så insmickrande, vilket jag gillar. Lite ingefära, en del kardemumma och mot eftersmaken kommer en skvätt chillipeppar. Här finns en slags bränt ton med, tillsammans med mandelmassa och lite kakao.
Avslut: Eftersmaken är rätt lång med lite sötsyrliga gula russin, smörkola och en hel del ek men den är faktiskt inte särskilt bitter trots det. Och lite av den där brända känslan från smaken med.
17 yo organic
Allmänt : Detta är en limiterad specialbuteljering framställd på ekologiskt korn, där whiskyn fått gosa till sig under 17 år på amerikanska bourbonfat. Whiskyn är buteljerad med fatstyrka (54,9%) och är varken färgad eller kylfiltrerad. På systemet har den nummer 40249 och kostar 699 riksdaler.
Doft: Fruktbomb! Röda äpplen, färsk ananas och ett tydligt stråk av färsk ingefära. En hel del fläder också, faktiskt. Söt lemoncurd och en rejäl dos vanilj, nästan åt det syntetiska hållet. Riktigt friskt och somrigt, det här! Blir lite sötare med tid i glaset, mer åt sockervadds- och vaniljsåshållet till.
Smak: Smakern är snäppet sötare än doften, fortfarande med en hel del äpplen och vanilj inledningsvis. Maltighet också. Lite som äppelkaka och vaniljsås kvadrat, med lite kokos upptill. Sedan mer tropisk frukt i form av torkad mango och melon. Lite färskt trä, nästan åt granträhållet till. Sedan söt kolasås och mer sådan där söt mördegskänsla. Körsbärskärnor i övergången mot eftersmaken, vilket ger smaken en lätt nötig touch
Avslut: Den långa eftersmaken är inte riktigt lika söt som doft och smak. Mörk choklad, ek, konserverade päron. Lite torkad ingefära precis i slutet.
Det här var ett nyttigt sätt att prova Loch Lomond på, mest för att jag oftast inte stöter på whisky som verkligen mår bra av att luftas på detta tydliga vis. “Man kan inte stressa en gratäng”, enligt ett franskt uttryck, och det kan man inte med Loch Lomond heller. Loch Lomond behöver definitivt tid i glaset för att komma till sin rätt. Det är en whisky som är lätt att döma bort vid första doft och sipp, men som visar upp betydligt fler sidor efter hand.
“Original”-buteljeringen var snäll, fruktig och söt men smakade allmänt lite “utspädd”. Detta var ingen buteljering som gjorde något större avtryck hos mig, tyvärr. Ganska subtila och “sneda” smaker som inte bildar ett särskilt kul helhetsintryck, men som blev bättre efter lite tid i glaset. Känner spontant att det finns bättre buteljeringar i ungefär samma prisklass, som exempelvis både Strahisla 12 och Old Pulteney 12, om du lägger till en extra femtiolapp.
Tolvåringen var god och trevlig, kanske inte jättespännande men hatten av för både åldersangivelse och att den sluppit kylfiltrering. Den är definitivt ett par snäpp vassare än ingångsbuteljeringen och en flaska jag gärna hade kunnat bjuda på hemma hos mig. Om jag kortfattat skulle sammanfatta denna whisky skulle det vara med orden “klassiskt och välgjort”. Med tid i glaset visar den upp fler sidor, och även fast jag inte blir impad i början gillade jag den mer och mer.
Artonåringen överraskade, dels genom eftersmaken som var både lång och bjöd på en del härliga smaknoter och dels för att den visade på en större komplexitet, en slags uppkäftighet nästan, som jag inte riktigt kände hos de tidigare buteljringarna. Mindre sötma, mindre frukt, mer kryddor och mer jävlar anamma. Fyllig, kryddig, mogen, och lagom söt. En kanonbra wirre, helt enkelt.
Min favorit var dock helt klart Organic 17 yo – den gillade jag skarpt! Galet somrig och med hur mycket frukt som helst. Den håller ihop fint och även fast den endast är lagrad på bourbonfat vårar den minst lika mycket som en sherrybomb, fast med helt andra toner. En klockren njutarwhisky, och jag ska definitivt klicka hem en andra flaska.
