Det har under våren släppts flera olika svenska buteljeringar från olika håll. Detta fick mig att fundera på det här med svensk whisky, hur vi värderar produkterna och vilka utmaningar svenska whiskytillverkare kan tänkas stå inför i framtiden. Eller kanske bara runt husknuten, för den delen.

 

Jag kommer ihåg när mina föräldrar ihop med goda vänner köpte in sig på fat från nystartade Mackmyra. Detta banbrytande destillerier var kaxigt, banbrytande och satte Sverige på whiskykartan. Det fanns en enorm stolthet hos många whiskyälskare över att vi i Sverige minsann kunde tillverka bra wirre.

 

Idag är tongångarna annorlunda, och det räcker i längden inte bara med att vara svenska, entreprenöriella och nyskapande. Det är ju alla andra svenska destillerier med, på sina olika sätt. Nu står istället Mackmyra, och snart kanske övriga svenska destillerier med, inför samma utmaning – att skapa en känslomässig anknytning mellan destillerier och kund, för det är ofta det som skapar en slags lojalitet gentemot varumärket hos gemene whiskykonsument. Vi köper och dricker inte enbart med smak och sinnen, utan i allra högsta grad med hjärtat.

 

Samtidigt som buteljerare och destillerier slåss om våra hjärtan måste de även vara synnerligen listiga när det gäller prissättning och marknadsföring. Jag misstänker att i takt med att fler svenska buteljeringar släpps på marknaden minskar både samlartendenser och lust att lägga x antal hundralappar extra på en buteljering endast för att den är kvalitativ och svensk. Jag har hittills inte smakat en enda riktigt dålig svensk buteljering, och för att klargöra – med dålig menar jag odrickbar, undermålig eller illasmakande. Vi är bortskämda. Som sämst är svensk whisky generellt sett än så länge obalanserad, ej prisvärd, ofärdig eller tråkig. Att då samla på sig hyfsat dyra flaskor i tron att de kommer att stiga en massa i värde tror jag kommer att bli mindre frestande. Ju fler buteljeringar av ungefär samma kategori (land, ålder, serie, prisklass mm) vi ser, ju mindre troligt borde det väl bli att det lönar sig att samla.

 

Så varför köpa svensk whisky, då? Enkelt – för att du tycker att just den buteljeringen är eller verkar bra/god/spännande)/utmanande/prisvärd. Och, för all del, har enligt dina kriterier ett visst samlarvärde, om du nu trots allt vill samla. Men att lita på att svensken köper svenskt bara för att det är svenskt, nä, den tiden är nog snart förbi. Till slut torde svensk whisky från diverse olika destillerier hamna där all whisky hamnar förr eller senare – i en jämförelse av smak och pris med all annan whisky från resten av världen. Och kommer då att behöva slåss med samma marknadsföringsverktyg som alla andra i ligan.

 

Nu är inte jag dummare än att jag inser att de flesta väletablerade svenska destillerier säkert har både en plan A och en plan B för just detta, och beroende på saker som nischning, produktionsmängd och lagringsmöjligheter ser dessa planer säkert lite olika ut. Men två saker ska bli riktigt spännande att se framöver:

 

  1. Kommer fler svenska destillerier råka ut för”Mackmyra-effekten”, där trenden helt plötsligt går från att hissa allt till att dissa allt?
  2. Hur kommer de olika svenska destillerier stå sig internationellt, med hänsyn till både i pris och kvalitet, med buteljeringar på 15 – 30 år?

 

Nog om futuristiskt whiskydravel – här kommer smaknoter och tankar kring tre buteljeringar som släpptes ganska nyligen!

Bergslagens IB “Älva”

Allmänt: Whiskyn är helt och hållet lagrad på fat av svensk ek (av okänd storlek och antal) och buteljerad på fatstyrka (57,5%) utan färgning eller kylfiltrering. En halvlitersflaska kostar 995 riksdaler. Grundspriten är lätt rökig, men jag har inga uppgifter om PPM-halt.

Doft: Smörkola och rök, lite mogen banan (lite som smörstekt banan, om ni någonsin har gjort det), lite sötlakrits, lite kokos, ungdomlig och lite spritstark utan vatten. Överlag insmickrande doftbild som blir sötare med tiden och får med sig geléhallon. Med vatten blir doften något syrligare och får en känsla av citron.

Smak: Mer rök än i doften, påtaglig kolafudgesötma med vanilj och farinsocker. Röken övergår i tobakstoner i övergången till eftersmaken. Det är ungdomligt med kraftig sötma, godistoner som vingummi och tydlig rök. Smaken vinner verkligen på att vattnas och går från hyfsat enkelspårig till något mer komplex med utökad kryddighet, mer färsk frukt och lite apelsinmarmelad.

Avslut: Inte jättefyllig. Röken dominerar med en slags läderton och kaneltoner i eftersmaken. Med vatten hänger eftersmaken kvar lite längre och får en rätt skön slags gummibeska mot slutet.

 

Box “Quercus II Alba”

Allmänt: Detta släpp började säljas den 16 mars i år, och en halvlitersflaska kostar 799 riksdaler. Totalt buteljerades 9806 flaskor med en alkoholhalt på 50,8%. När det gäller fattyp har spriten först lagrats på traditionella bourbonfat för att sedan slutlagras i tre år på främst 40-litersankare av amerikansk nyek. Whiskyn är varken kylfiltrerad eller färgad. Som vanligt hittar ni nördfakta från BOX här.

Doft: Sötsyrlig så det smäller om det, massor med “fizzy bottles” (blå/rosa flaskor), syrliga hallon, påtaglig nyekston, väldigt fruktig, jättemycket färsk ingefära och lime. Ett mycket spännande första intryck, där de syrliga tonerna balanserar upp de söta. Med tid förändras inte doften jättemycket, utan “sätter sig” mest. Med doften ökar kryddigheten, dämpas sötman och lite färskt trä kommer fram.

Smak: Mycket sirapssötma, mycket kryddor i form av kryddnejlika och kryddpeppar. Och ingefäran igen, samt rätt mycket “pepparkakskänsla” överhuvudtaget. Och sedan kommer en del färsk koriander, med lite kokos. Syligheten finns kvar men är inte lika påtaglig, och nu tar kryddorna över skutan istället. Detta är spännande och rätt annorlunda i sin kryddighet jämfört med den mesta nyeksafatslagrad whisky jag provat tidigare. Efter vattning minskar sockersötman och precis som med doften kommer en ton av färskt trä fram. Pepparkakskänslan blir mer tongivande också.

Avslut: Kryddigheten fortsätter och mynnar ut i söt ingefära och kryddnejlika, och med lite vatten hänger eftersmaken kvar länge.

 

Spirit of Hven – Seven start 6:1 “Mizar”

Allmänt: Detta är den första av två i den sjätte “dubbelstjärnan” och en flaska går loss på 795 riksdaler. Whiskyn har slutlagrats på fjorton stycken rödvinsfat (Chateau Margot), sju till Mizar och sju till den kommande buteljeringen Alcor som släpps den 7 september (med en längre slutlagring på vinfaten). Den äldsta spriten är runt tio år gammal och den yngsta sju år, och den har under de tiden lagrats på europeisk ek, bergek och vitek. Malten som använts är en blandning av lagermalt, chokladmalt och rökmalt (38,3 ppm). Sedan har de olika faten fått giftas samman genom en slutlagring på runt ett år på de tidigare nämnda vinfaten (225 l, bergek). Alkoholhalten ligger på 45% och whiskyn är varken kylfiltrerad eller färgad. Den är även ekologiskt certifierad och totalt finns 3670 flaskor. 

Doft: Mörka bär (blåbär märks tydligt) men också en del enbär, sötlakrits, och plommon. En ganska “ren” torvrökston utan medicinal känsla, men med lite citronsockerkaka i bakgrunden. Choklad smyger sig på med tid i glaset. Komplex doft, lite svår att få grepp om först. Med vatten samlar sig doften, blir maltigare och fruktigare. Lite lime, lite “söt våffla”, typ.

Smak: Mjuk, söt inledning med läderaktig rök som smyger sig på och växer med tiden. Lite polerat trä, torkade tranbär, inlagda körsbär och nougatliknande choklad. Chokladpraliner! Efter vattning kommer en rätt intressant, mjuk och krämig munkänsla fram med chokladcroissanter, lite vitchokladpannacotta och “gammal läderinbunden bok” fram.

Avslut: En lite torr kryddighet med rosépeppar och kanel. Mjuk, krämig vanilj och rostade mandel. Röken är kvar och går mot cigarrhållet. Med vatten blir eftersmaken maltigare med “granola”´-känsla och tobak.

 

För min del kändes Box och Hven mest spännande av dessa tre släpp, främst på grund av att både “Quercus II Alba” och “Mizar” utmanade mitt smakbibliotek, där jag hela tiden kom på mig själv med att grubbla på exakt vilken typ av nördig smakreferens jag verkligen kände. Skulle jag välja en buteljering att ha hemma skulle det bli Mizar, då jag imponerades av de många olika typer av smaknoter som kom fram i olika omgångar. “Älva” är inte en dum whisky på något vis men den varken överraskade eller utmanade mig, och för min gom var den lite för söt. Förvisso kaxig sötrök som nog går hem hos många, men jag kom liksom aldrig riktigt förbi all den där sötman.