När man pratar med svenska whiskyentusiaster, både nyblivna sådana och de som älskar whisky sedan Kristi Ett, och då frågar dem vad de föredrar för typ av whisky är det ganska många (enligt min icke-vetenskapliga uppfattning) som genast svarar “rökigt” eller “sherrylagrat”. Och jag har ju själv svarat så i omgångar, då mina preferenser tenderar till att gå i cykler eller vågor. Ett tag är det en stil som kittlar lite extra, sedan gäller något annat. Den whisky som fick mig att fastna för just whisky var en rökig sådan, och i skåpet hemma står alltid minst en sherrytung rackare. Det är ju gott. Men häromdagen kom jag på mig själv med att fundera över just detta.
Det hela började med en givande diskussion kring fatlagring och whiskystilar med Ingvar Rönde på Malmömässan. Vi pratade en del om hur olika slags fattyper påverkar whiskyn och vad som egentligen kännetecknar en “bra” whisky. Svåra frågor som man inte direkt hittar svar på omedelbums, men som ändå är spännande att bolla. Jag är nämligen sedan ett tag tillbaka inne på det här med fatbalans. Vet inte ens om det är ett riktigt ord men det är det bästa ord jag kan använda för att beskriva det jag menar. Det handlar alltså om whisky som lagrats på en kombination av olika slags fat, men där en fattyp inte tillåts dominera över varken resultat eller destillat. Just det där samtalet på mässan fick mig att grubbla över varför vi är så himla förtjusta i rökig whisky. Eller sherrybomber. Eller rökiga sherrybomber…
Missförstå mig rätt – jag älskar också rökigt och sherrytungt och både och, just för att det skapar en sådan kraftig och intensiv smakupplevelse i munnen. Lite som en käftsmäll på tungan, och jag har alltid whisky från dessa kategorier i skåpet här hemma. Det händer också att jag drar mig till just sådana buteljeringar när jag är lite trött i mössan, vill ha mycket smak men inte behöva anstränga mig nämnvärt för att kunna definiera smaknoterna. Men vad händer med våra smakreferenser om det är antingen det enda vi dricker eller det enda vi uppskattar när vi dricker det? Om vi hela tiden slipper “jaga” smaknoter och specifika smakreferenser i minnet, utan får tonvis med russin, torvrök och läder i nyllet som på beställning kanske kondisen försämras? Det där smakbiblioteket vi ägnar ett helt eller halvt liv åt att bygga upp kanske blir dammigt och luddigt om man inte behöver leta längre än till hyllan längst fram för att hitta det man söker? Är smakminnet en färskvara?
Jag tror att människan av naturen är en lat varelse. Vi vill allra helst ha så stor upplevelse som möjligt till så lite jobb som möjligt. Får vi välja tar vi alltså, enligt min egensnickrade hobbyteori, helst det alternativ som innebär mesta möjliga utfall till minsta möjliga ansträngning. Rent whiskymässigt torde det ju vara kraftigt rökig whisky, kraftigt sherrylagrad whisky eller (surprise surprise) kraftigt rökig OCH sherrylagrad whisky. Ska man ändå ha något i glaset och dessutom göra sig besväret att betala för det vill man ha så mycket smak som möjligt. Herregud, jag vet inte hur många gånger jag själv blivit helt lyrisk över att få uppleva en whisky som “vrålar” i käften. Ibland finns där många lager att grotta ner sig i, och ibland är det mest trestämmigt bröl utan mycket mer. Samtidigt har jag också flertalet gånger upptäckt att en whisky som från början verkade lite mjäkig och “blaha blaha” dolde oanade lager som helt enkelt bara krävde mitt fulla fokus och en del ansträngning från min sida. Något jag, i ärlighetens namn, var för lat för att göra inledningsvis.
Vad innebär detta för whiskymarknaden i Sverige, då? Mja, kanske inte jättemycket. Det mesta som säljs är fortfarande strömlinjeformad blended whisky, designad för att bråka så lite som möjligt med våra sinnen och samtidigt bereda smakmässig njutning till lågt pris. Dock kanske det för den lilla men ändå ganska tongivande “singelmaltnördklicken” innebär att man gärna lägger en slant extra på buteljeringar som erbjuder fyverkerier i gommen. Kanske spär det även på den lite trötta normen att “en riktig whisky minsann ska kännas i käften”.
Vad tycker ni? Är vi lata? Eller handlar det istället om att vi minsann vet att vi kan kräva (och betala för) det lilla (stora) extra? Kanske handlar det om att vi tycker om den klapp på axeln man ofta får när man drar fram fat- och röktunga buteljeringar? Kanske är det trevligt att veta att sherrytung (och inte sällan sherry + röktung) whisky kostar lite extra, vilket inte direkt får mig som konsument att se sämre ut? Kanske är “mer smak rakt på sak” ett tecken på kvalitet, inte lättja? Äsch, jag vet inte egentligen men jag tycker att det är värt att fundera över. Så för att ta fram den inre läraren i mig: dela in er i grupper om 3-4 personer och diskutera dessa saker över en dram eller fem!
